The Garden of the March Hare

De som känner mig vet att jag är ett stort fan av Alice i Underlandet, i alla dess former. Dessutom är jag ett relativt stort (om än inte fanatiskt) fan av Tim Burton. Då är det väl inget större mysterium varför jag var läskigt pepp på Burtons tolkning av Alice. Och inte heller att min kära respektive tyckte att biljetter till nämnda film var en bra present.

Och det var de. I den mån hon kunde påverka det.

 

Alice i Underlandet var blek. Det är det bästa sättet jag kan beskriva den. Som så många sagt om Burtons senaste filmer, har han fastnat i utsida, och helt glömt substans. Ända sedan CGI tog över känns det som om Burton fastnat i effektporren.

 

Rent storymässigt är Tim Burtons Alice i Underlandet inte egentligen Alice i Underlandet. Alice har växt upp, glömt att hon åkte till underlandet en första gång, och sticker nu dit för att undvika ett pinsamt frieri. Väl där blir hon satt att rädda underlandet från den onda röda drottningen.

Det finns en ständig känsla av att det här lika gärna kunnat vara något annat än Alice i Underlandet. Karaktärerna hade lätt kunnat bytas ut, och underlandet hade lika gärna kunnat vara vilken fantasy-miljö som helst.

Som en vän till mig, som också sett filmen, sa: från början till slut sitter man och vänta på att filmen faktiskt ska börja. Man blir aldrig engagerad.

 

Man ska man vara ärlig har det aldrig varit den övergripande storyn som gjort Alice i Underlandet intressant. Den har alltid varit ganska lösryckt. Istället är det karaktärerna som spelat störst roll, och självklart är Hattmakaren, Smilkatten och den vita kaninen med även i Burtons version.

Fast, som allt annat, blekare. Hattmakaren är inte i hattmakaren, varken i utseende eller i beteende. Smilkatten funkar väl utseendemässigt, och Stephen Fry gör en bra röstinsats, men Burtons tolkning av karaktären är bara… fel.

I ett försök att göra karaktärerna mer ”mänskliga” har Burton tvättat bort underlandet-känslan.

 

Samtidigt som insida har övergivits för utsida är inte heller denna något att hänga i granen. Snarare än ett Burton-verk känns filmen som ett försök till ett Burton-verk av en medioker direkt-till-dvd-regissör. Den har alla Burton-attribut, men utan att lysa upp. Det finns inget som fastnar, ingen ihoprullad kulle med fullmånen i bakgrunden.

Vi såg filmen i 2D, efter en personlig bojkott av 3D (dubbla glasögon är inte alltför hett), och det märktes att det lagts krafter på 3D:n, och att man hoppats att detta skulle dra blicken från bakgrunden. För bakgrunden är hemsk.

Teparty-scenen kunde lika gärna ha utspelat sig på kusten i Normadie.

 

En sista pik innan Alice får springa hem med gråten i halsen. Burton har jobbat med Disney tidigare, men aldrig på en film som haft en barnstämpel på samma sätt som Alice i Underlandet, och det märks att Disney varit med och kladdat. De vill göra filmen barnvänlig (därav den svenskdubbade versionen) och det hela har blivit en blaskig kompromiss. Ibland är det morbid likhoppning, och ibland är det Disney Channel-scener där Depp dansar (hualigen, årtiondets värsta scen) eller Hathaway blandar ”roliga” ingredienser med fyndiga namn.

 

Skäms Burton.

För de av er som läser Metro på en någorlunda regelbunden basis kommer Nabila inte vara en främling. Hon är krönikör, tillika jubelidiot och outtömlig källa av IQ-befriade nonsenstexter.

 

För några månader sedan skrev hon en blogg och sexualförbrytare, med fokus på pedofiler. Då lät jag det vara, troligtvis av ren lathet. Men det har legat som en sten i skon sedan dess, och smärtat mig varje gång jag kommit att tänka på det.

Så här kommer det.

 

Saxat ur Metro:

 

”Jag är kluven. Nästan dagligen får man höra och läsa om sexualförbrytare världen över som gjort omänskliga handlingar mot sina medmänniskor och sällan får man höra om det perfekta straffet.

Om det nu skulle finnas ett perfekt straff.  Ett straff som diskuterats flitigt i Sverige är kemisk kastrering.

Å ena sidan skulle jag vara den första som förespråkade det straffet för sexualbrottslingar, framförallt för de som förgripit sig på barn. Bara tanken av att någon skulle lägga ett finger på fel ställe på mitt barn och jag skulle tacka Gud för att straffet hade varit en eventuell kemisk kastrering och inte min personliga hämnd.

Men när jag kollat upp saken lite mer så verkar det som att en kemisk kastrering hade bara gjort mig lite gladare men inte förändrat situationen. En kemisk kastrering gör att man minskar den sexuella lusten och förmågan.

Det hade ju låtit bra om det bara hade handlat om en sexuell handling. När det gäller pedofiler som har ett avvikande sexuellt beteende så hjälper det tydligen inte ett dugg eftersom driften inte sitter i kroppen utan i huvudet. Eftersom kastreringen inte når huvudet så blir det heller ingen påverkan för förövaren. ”

Nabila. Nabila, Nabila, Nabila. Jag är farligt nära att ta till aja-baja-sexist-termer som ”flicka lilla”. Ibland, bara någon enstaka gång, borde du kanske faktiskt sätta dig in i vad du skriver om.

 

Såklart sitter pedofili i huvudet. Precis som homo- och heterosexualitet. Det är en sexuell läggning, må så vara en avvikande sådan. Att tro att en kastrering skulle ta bort pedofilin är ungefär samma logik som användes när man på 50-talet försökte ”bota” homosexuella.

 

Detta innebär dock inte att en kastrering inte hjälper ”ett dugg”. Som du själv skriver Nabila, ”En kemisk kastrering gör att man minskar den sexuella lusten och förmågan.” Har man ingen låt eller förmåga att våldta ett barn, hur och varför skulle man?

 

Att någon är pedofil skadar väl absolut ingen, så länge de inte agerar ut det. Och Nabila, oavsett vad du sett på Law & Order, så är inte alla pedofiler svettiga, medelålders män som slår upp dörrarna på sin van utanför dagis och vallar in barn i dussin.

Precis som inte alla hetero- och homosexuella väntar utanför diskotek för att få våldta varandra.

 

Sluta publicera saker Nabila. Skaffa en dagbok. Och visa aldrig vad du skriver.

För någon.

Julklappsshopping är ett kallt krig. Det är nervigt, på gränsen till både utbrott och sammanbrott. Ingen går att lita på. Information går i skytteltrafik, och det gäller hela tiden att ligga steget före. Man måste veta precis vilka det är som köper till en, hur mycket de köper för och hur bra presenten är, så att man kan trumfa den, samtidigt som man inte spränger sin budget.
När man sedan har den superfantastiska presenten måste man göra allt för att ingen ska få nys om den, så att mottagaren inte ska kunna sista-minuten-köpa något som skrevsparkar den egna presenten.

Alla är dubbelagenter, och man springen dubbelvikt från affär till affär, ständigt vaksam. Ingen talar sanning, pakter bildas och bryts, och missämjan och oron gror som svamp mellan tårna. Gemenskap my ass.

Jul är ett krig.

Världen är en bra hemsk plats, och det är inte sällan ödets ironi dorp-kickar en i nacken, för att sedan sitta genom hela begravningen prasslandes med en påse polly, ropa n00b till kistan, och uppröra mormor och morfar genom att börja äta buffén innan någon säger varsågod. Det här är en sådan gång.

Jag har en längre tid önskat att den överjävliga mupp till låtsasmänniska som kallar sig Blondinbella ska tvingas av sin bloggtron av en ödets nyck, en bloggare med vett, eller en dansk yrkesmördare med rakad skalle och ett stort vapen. Och, visst, nu är hon slagen, men i jämförelse med vad som ersätter henne var Bella Einsteins superbloggande lillasyster.

 

Vad är det med ytligt kackel om en meningslös människas liv som är så tilldragande? Vad är det med nagellacksbloggar* och noll personlighet som lockar?

Jag kommer nog aldrig förstå människor.

 

*” Varför började du blogga?

– Jag läste Blondinbellas blogg och tyckte det verkade kul. Jag kommer ihåg att jag läste något hon skrev om sina naglar, så tänkte jag att ’sådant vill jag också skriva om’. ”

ARTIKEL på Aftonbladet

 

Djuplodande tös dendär.

Här sitter jag, och har precis avslutat världens mest udda Lunch-frukost-blandning (grillad lammkotlett med kantarellrisotto with a side of två ostbullar med honung) framför ett avsnitt av Dexter, när jag börjar tänka på filmer generellt, och Babel speciellt.

 

Prisbelönta filmer är alltid intressanta att se. De ska ju, enligt någon med väldigt respektabel filmsmak, vara bra. Babel måste väl anses vara i kategorin ”gillad av folk som, enligt de flesta, vet vad de snackar om”.

 

Nu börjar väl de flesta ana sig till ett stundande ”men”? Mycket riktigt. Men, jag håller inte riktigt med. Jag såg filmen för första gången för ett tag sedan, och hade ganska stora (om än inte enorma) förväntningar. Hyllad, och med Brad Pitt (Snatch, Meet Joe Black, Twelve Monkeys, Fight Club, jag tycker Brad är fantastisk, och det står jag fanimej för). Men trots allt detta slogs jag inte alls av storhet och oslagbar filmmagi. Istället slogs jag av två saker:

 

Uno: Brad Pitts hår/skägg blir gråare för varje ruta. Nog för att det är en prövande tid, men seriöst!

 

Dos: filmen är 143 minuter, och följer fyra storylines. I ingen av dessa finns det, under hela filmens gång, en enda karaktär som gör ett något smart. Det är dumt beslut staplat på dumt beslut.

Den dövstumma tjejen tar av sig trosorna och retas med ett gäng okända killar och går sedan hem. Ensam. Sedan poppar hon piller med killar hon bara känner på avvägar, och sen avslutar hon med att strippa för en främling. Hon är inte precis den som skriker på hjälp om hon blir våldtagen. Dessutom finns det ingen som kan höra henne säga nej.

De marockanska ungarna övningsskjuter på en buss (Där tänkte de till) , och när polisen kommer försöker de fly längs en bergssida. Bara det att bergssidan vetter mot den enda jävla vägen i hela jävla landet. Ska man undvika polisen kanske man ska hålla sig borta från vägen som de tveklöst kommer åka på.

Sist men inte minst har vi den mexikanska barnflickan som tar med barnen till Mexiko, och sedan tycker att det verkar som en bra idé att åka med hennes alkoholiserade son hem. En son som sedan tycker det verkar som en toppenidé att lämna sin mamma och de två ungarna i öknen när gränsvakten sätter av efter dem (för att han väljer att sticka när de står i gränskontrollen). Här får hon ännu en snilleblixt, och ger sig iväg i öknen ensam, lämnandes barnen att vänta på att hon kommer tillbaka.

 

Att det sedan även går åt helvete för Brad och Cate i större delen av filmen, trots att de inte agerar fullt så hjärndött som resten gör filmen bara än mer frustrerande.

 

Tummen ner till Babel. Karaktärernas dumhet kan inte vara den enda drivande faktorn i ett tårdrypande drama.

Okej, nu börjar den här bloggen drabbas av likstelhet, så jag borde verkligen se till att rycka upp mig. Och det börjar med ännu en varnande blogg om fulmodets faror. En ny spelare har nämligen äntrat banan.

Jamaicaner behöver inte göra mycket mer än att existera för att vara coola som flytande kväve, eller en läkares händer under en intimundersökning. Hela rastafarigrejen och reggaemusiken är helfräckt i ordets egentligen enda rätta bemärkelse.

Men, som Tyler Durden så fantastisk lade fram det: ” Sticking feathers up your butt does not make you a chicken”. Etiopiska-/Rastafarifärger på en blekfet/brunkrämad fjortis är ungefär lika coolt som entrecote med ketchup.
De nya träningsoverallerna(?) med rastafarifärger och Bob Marley-tryck funkar inte om ens närmsta koppling till reggae är att man en gång hörde No Woman No Cry på radion.

Fjortisa inte ner något fantastiskt, som George Washington en gång sa till Britterna.

Rubrik-cred: Flickvän

Samlad sitter familjen Svensson framför tv-apparaturen och spelar kort. Aktuellt går igång på tvåan, och en special på det kommande svininfluensautbrottet inleder.
Nej, det här ska inte bli ännu en blogg om influensan. Även någon så otroligt underhållande som jag kan bli tjatig. Men en observation kan jag inte undgå att göra.

Nyhetsteamet har varit och hälsat på under ett MSB-möte (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) när de diskuterar hur de ska hantera den kommande epidemin. Kameran svänger öven en white board där dagens ämne skrivits upp: Influensa Orientering.

Fuck.

Sveriges tankeelit, som ska rädda oss alla i katastrofen – särskrev.
Jag känner mitt förtroende sakta smälta bort. Och någonstans i mitt bakhuvud fnissar ett undermedvetande åt ”MSB vs. MSP”.

Jag erkänner, jag är naiv. Här sitter jag, och tänker att kanske, bara kanske, skulle mina bloggar göra någon skillnad. Bota några stackars individer. Men nej, istället breddas dekadensen, och tar nya former. Och jag står gråtandes och tittar på.
Men skam den som ger sig! Än finns det hopp, kanske kan den här bloggen göra skillnad. Kanske.

Leopardmönstrat
Ful-modet har haft ett uppsving. Det är väl aldrig så att den styggelse som detta plagg (eller snarare grupp plagg) varit borta, utan bara mindre använda. Men på något vis trodde jag att användandet trappades ner mer och mer, till följd av att folk förstår hur hemskt det är. Men nu svingar de sig tillbaka med full kraft.
Klär sig folk ironiskt? Driver de helt enkelt med plagget genom att klä sig i det? För inte fan kan väl folk, på riktigt, tycka att leopardmönstrat är snyggt? Strumpbyxor, klänningar, jackor, fan och hans moster, allt skit ska minsann mönstras som kattdjur. Skäms världen! Skäms!

Persiennsolglasögon

Och dessa plagg måste ju, såklart, toppas av med lite snygga accessoarer. Solbrillor är aldrig fel. Skulle man ju kunna tro. Man skulle ha fel.

Få skulle kalla mig konservativ, än färre bakåtsträvare, men nu kan jag inte annat än köra foten i marken och hävda att definitionen av solglasögon blivit allt för öppen, och nästan allt skräp får räknas in. I ordet ”solglasögon” kan man enkelt finna två huvuddelar: den första varande ”sol”, och den andra ”glasögon”. Sol sätts som prefix då det är accessoarens huvudsyfte (näst efter att se otroligt fräcka ut) att skydda mot sol. Här kan persiennsolglasögonen möjligtvis kunna räknas in, då de har som primär uppgift (näst efter att vara pinsamma, fula och tragiska i sin existens) att skydda ögat mot sol.

Men glasögon då? ”Glas”, i ordet ”glasögon”, må inte alltid vara just glas, utan är ibland genomskinlig plast. Så långt är jag villig att sträcka mig (då det befinner sig på samma nivå som till exempel ordet ”plexiglas”). Men att sätta ett gäng (icke-genomskinliga) plastbitar över synfältet kvalar liksom inte in. En stegspade med bågar hade också stoppat solen, och en bakochframvänd skidmask. Det gör dem inte till solglasögon.

Vi måste bli hårdare i våra definitioner, sluta släppa in vilket pack som helst. Det var bättre förr, när män var män, kvinnor var kvinnor och solglasögon var solglasögon. Den tid då kvinnor enbart låg med sina äkta makar, män enbart låg med sina sekreterare och glasögon enbart hade genomskinligt glas!

 

…

 

Men låt oss inte klyva hårstrån, vi skiter i definitionsfrågorna. Faktum kvarstår: Persiennsolglasögon är groteskt fula. Att stoppa solen genom att ta bort 76% av synfältet är korkat.

 

Våga Vägra Vägskyltar!

 

Och dekadens.

 

Mest dekadens.

Följande är en autentisk konversation mellan två ~16-åriga tjejer, som står inför risken att inte kunna träffas. Namn har, såklart, editerats bort för att försäkra alla inblandades anonymitet.

Person 1

Men man får hoppas jag och mamma har inte pratat om det så mycket och jag åker ju till stockolm imon men ska försöka prata med henne;)
Älskar dig<333333333333333333333333333333

Person 2

okay, o duu skrik som fasen för mig oxo på tisdag älsk??(A)(A) så e du gulligast<333333333
jaokey, det MÅSTE funka!!
älskar dejj<33333333333333333333333333333333333333333

 

Person 1

Ofc bby<3333333333333333333
Just nu gö jag vad som helst för dig<33333333333333333333333333333

jaa måste måste<333333

Älskar dig<333333333333333333333333333

 

Person 2

älsk<33333333333333333333333333333 vad som helst för att få ha dej här nu!!<33333333 vill bara krama dig o ha filmkväll o allt dedära som vi ska haaa bby<333333333333333333333333333

älskar deeeeeejjjjj<3333333333333333333333333333333333333333333

 

Person 1

Jaaaaaa men när kommer vi kunna ha de då??
Inte nästa sommar det är helt sjukt isf;(
Lova ya<333333333333333333333333333333333333333333333333333

 

Person 2

jag vet inte!!!!! :O:O<3333333333333333333
det e sjuukt länge tills nästa sommar!!
lowe till dej<333333333333333333333333333333333333333333333333

 

Person 1

Jaaaaaaaaaaa menar det och det går inte vänta till dess:o<33333333333333333333333333333333333333

 

Person 2

måste ses NU<333333333333333333333333333333333333333333

Person 1

Jaaaa och inte sen om ett år:O<3333333333333333333333333333333

 

Person 2

eller hurrr!!!:O<3333333333333333333333333333333333333333333

Person 1

Jaaaaaaaaaaa<33333333333333333333333333

 

Person 2

<33333333333333333333333333333333333333333333

 

 

Antal punkter: 0

Antal utropstecken: 14

Antal meningar avslutade med utropstecken: 5

Genomsnittligt antal utropstecken per ”gruppering”: 2,8

Antal treor: 610

Antal fjortishjärtan (”<3” +eventuella extra treor): 20

Genomsnittligt antal treor per fjortishjärta: 30,5

Antal ord med extra vokaler: 8

Genomsnittligt antal extravokaler (ordinarie vokaler ej inräknade) per inblandat ord: ca 4,6

Antal ord (smileys och dylikt inte inräknat): 150

Antal förkortade/förslangade/felstavade ord: 26

Ratio: cirka var 5,8:e ord var förkortat/förslangat/felstavat

Vidare kommentarer:

Man kan inte förlänga ljudet i ett ord genom att lägga till konsonanter (”hurrr”). Enligt svenska uttalsregler så betyder ett ökat antal konsonanter i alla fall (utom de inskrivna som undantag) att vokalen innan blir kortare. Det hjälper inte att ha både extra vokaler och extra konsonanter (”deeeeeejjjjj”). Det är fortfarande idiotiskt.

Ordet ”love” stavas med enkel-V. Detta eftersom det är ett hårt V. Se: skillnaden mellan ord som Very, vulnerable, vintage och visionary och ord som wait, winter, William Shatner och wellness. Det är därför inte okej att skriva ”lowe till dej”.

Det är inte okej att byta ut ordet ”också” mot icke-ordet ”oxo”. Det är, faktiskt, inte okej, någonsin, att sätta ”x” där det ska vara ”ks”.

 

Fuck.

Språk utvecklas. Eller i alla fall de språk som inte är isländska. Det är en fullt naturlig, och såklart nödvändig process. Den mesta utvecklingen kommer i form av anammande av ord från andra språk, och förenklig av språket, i och med att udda grammatiska regler helt enkelt försvinner. Det första har jag inget som helst att invända mot. Jag själv älskar att slänga in engelska och tyska (!) när svenskan inte räcker till. Men förenklingen gör lite ont.

 

Det senaste riktiga exemplet (som jag känner till) är genus. Detta var innan min tid, så jag vet inte så mycket om det, och är välk egentligen ganska glad att jag slapp lära mig det. Genus var i alla fall ”kön” på ord. Så som tyskan kör med Der, Das och Die. Även svenskan hade delat upp sina ord, och man var till exempel tvungen att skilja på det när man skulle skriva gamle/gamla före ett ord. Nu ska jag inte försöka lära någon någonting om detta, då jag inte vet mer än såhär om det.

 

Istället går vi vidare till idag. Inte idag som just idag, den 27 maj 2009, utan dagens samhälle. Språkförenklingen har ökat något otroligt, och håller på att göra svenskan otroligt mycket enklare, och, i mina ögon, fulare. Om det beror på ökad lathet, etnisk blandning, ökade kommunikationsmöjligheter, minskad strikthet eller någon annan anledning ska jag inte ge mig in på. Dock ska jag ge mig in på framtida språkförändringar.

 

1. Dom

De och dem är det idag väldigt många som inte riktigt har fattat. Antingen skriver folk ”de” i precis alla sammanhang, eller så slänger de in ”dem” varhelst de kan. Eller så skriver de helt enkelt ”dom”. ”Dom” har i alla fall jag läst mig är talspråkligt och fult. Jag skriver inte ens ”dom” på msn. Ändå ser jag nu hela romaner (tvingades till exempel genomlida ”kalla det vad fan du vill” på svenskan för några månader sedan) med ”dom”.

Jag är villig att sätta ett öga, eller en bit av hjärnan, på att ”Dom” snart kommer läras ut i skolan, och de och dem enbart kommer få ett kort omnämnande som något folk skrev förr. Och jag kommer gråta. För fy satan vad fult det är.

 

2. Sär skrivning

När det kommer till fulhet har ”dom” inte en chans mot särskrivning. Ändå är jag tvärsäker på att även detta till sist kommer bli korrekt svenska. För, satan, det finns överallt. Fem minuter på Bilddagboken och man har särskrivning så att det flyger ur röven på en.

Det heter inte jätte kul. Det heter jättekul. Det vanligaste felet av dem alla. Folk förstår inte att när man lägger ett förstärkande ord innan, som jätte-, super-, fett- eller (som endast återfinns i ett enda känt fall just nu) Jesus- så skriver man ihop orden som ett. Sammansatta ord. Uttalas det som ett ord, jag då skrivs det som ett ord. Jävla puckon.

 

3. Han och hon

Honom och henne kommer försvinna. Till sist. Believe you me. Lyssna på en vanlig konversation. Lyssna på era vänner. Lyssna på era föräldrar. Lyssna på er själva nu och då. Ni kommer höra hon och han istället för honom och henne flera gånger. Jag lovar. Problemet är att, trots att det nog är fulare än det andra egentligen, så vävs det in i språket, och märks inte alltid. Och det är smittsamt. Pratar du med någon som sägen hon och han hela tiden, så kommer du börja prata likadant, om än bara för stunden. Det är en jävla sjukdom.

 

Allt detta kommer hända. Jag är i det närmsta övertygad om det. I framtiden kommer vårt språk te sig ålderdomligt och tillkrånglat. Och folk kommer vara glada att de sluppit lära sig allt det vi lärt oss. Inte för att de är dummare eller latare, utan helt enkelt för att det kommer verka överflödigt. Precis som genus verkar onödigt i våra ögon. Och precis som vi tycker det, så tycker troligen generationen som lärde sig genus att vårt språk är fult. Det finns inget rätt och inget fel.

Eller jo, särskrivning, dom, och han och hon istället för honom och henne är fel. Jättefel. Sluta med det.

Innan jag tar mig tid att knappa ner mastodontinlägget om språkdekadens (vilket jag ska försöka ha klart innan månadsskiftet) måste jag göra ett mellaninlägg för att belysa något som stör mig.

”Surprice, idioten ska gnälla mer”.

 

Mobiler borde inte ha högtalare. Mobilhögtalare är ett helvete. Ha mobilen i fickan, på vibrator, som vettigt folk. Jag kan väl, i viss mån, klara av störiga ring- och smssignaler. De är i alla fall tillfälliga. Men en grupp människor (som genom detta auto-kategoriseras som dekadenta) har fått för sig att högtalarna är till för att spela musik när man befinner sig utanför hemmet. Till exempel på en buss eller i en affär. Detta är fel. FEL.

 

När jag sitter på en buss vill jag inte tvingas lyssna på en pubertal idiots dåliga (jo, alla som tror att detta är ett OK sätt att använda högtalarna har dålig musiksmak) musik. Skona mig, snälla. Och inte slutar pinan där. Är man dekadent, men ligger på ett stadium strax över högtalarstadiet, så har man oftast inte hjärna nog att skaffa ett par vettiga hörlurar. Det är små, plastiga saker, som spelar lika mycket musik in som ut, och det är musik på högsta volym. Om jag står tre meter bort och kan höra texten, då är det dags att antingen sänka volymen eller byta lurarna.

 

Jävla puckon, sluta förpesta min vardag.

 

Dekadens är en folksjukdom. Det talas inte mycket om den, men nog ser man hur de smittade rör sig in och ut ur folkmassorna, som verkar helt ovetande. Det är white trash och fjortizz-kids, trimmade mopeder och snusloskor. Men nu är det dags att höja rösten och sprida ordet. Något måste göras!

 

Det här är den inledande delen i en tvådelad miniserie om dekadensens spridning. Var finns den? Hur urskiljer man den? Hur undviker man och hur botar man den? Alla era frågor kommer få svar inom kort. Del ett kommer avhandla symptom i form av utseende, och del två kommer göra en analys av dekadensens nuvarande och framtida inverkan på språket.

Men nog med förspel, här kommer det.

 

Tecken 1: Mjukisbyxor (aka mysbyxor och träningsbyxor)

Hualigen. Mjukisbyxanvändning är off the charts. Folk använder dem som om det vore uniformer. I skola, på stan. Fuck, jag är säker på att många inte skulle tveka att gå på begravning i skiten.

Är det bara jag som inser hur fult det är? Det är den främsta white trash-stämpeln idag. Inget säger fjortis som ett par fläckiga, säckiga, svettiga mjukisbyxor.

 

Är du en mjukisbyxbärare? Det är inte försent! Allt du behöver göra är att följa det strikta reglemente som finns uppsatt för användning av mjukisbyxor.

Mjukisbyxor bör enbart användas i följande situationer:

*När man är hemma ensam/med familjen och vill mysa

*När man är hemma ensam/med familjen och är sjuk

*När man tvingas lämna huset under ytterst tvingande förhållanden under sjukdomstider, och är allt för eländig för att trä på sig ett par riktiga byxor

*Om huset tar fyr/imploderar/exploderar/etc och ni inte hinner byta om från mjukisbyxor

*Vid träning

*Vid resa mellan träningsställe och hemmet

*Om alla andra kläder är oanvändbara

 

I alla andra fall: Ha vanliga jävla kläder som en vanlig jävla människa!

 

Tecken 2: Tjockjacka med pälskrage

Fuck, fulheten hos detta plagg har ingen ände. Ni vet, stor, plufsig och med en fet jävla pälspälskrage högst upp. Kombinerat med antingen kort kjol och tights, enbart tights, eller ovan nämnda mjukisbyxor så är det direkt smärtsamt att titta på. Vilken vettig människa tycker någonting som inte är negativt (förutom kanske att den håller en varm) om detta helvetesplagg? Fy flaskhals.

 

Tecken 3: Brunkräm

Ni har alla sett dem. Unga ”sexiga” tjejer (iklädda tjockjackor och mjukisbyxor, med en cigarett i ena handen, en lågpriskasse i andra, och konstant spottandes) med groteska mängder brunkräm i ansiktet. Problemet är inte stora orangea flammor som det är när det kommer till medelålders kvinnor och män med knasiga komplex och skojiga kriser, utan att alla spår av mänsklighet utplånats från deras ansikten. Problemet är att de ser ut som de retuscherats. Av en klick-kåt apa. Problemet är att varje gång de rynkar pannan så bildas sprickor och förtjockningar i den flera millimeter tjocka masken.

 

Varför? Satsar folk på att vara så oattraktiva som det bara går? För brunkräm är inte snyggt. Brunkräm är en smärtsam kvarleva från en tid då vi inte visste bättre. Brunkräm borde utplånas.

 

Dekadens smärtar mig.

Varför fattar inte svenskar när de inte är kändisar? Sverige måste ha världens största skara B-kändisar. Folk som en gång var kändisar och inte förstår att det tagit slut, folk som visat nunan/brösten i TV i fem minuter och inte fattat att de aldrig varit kändisar och folk som är släkt med/satte på en kändis en gång i tiden, och inte fattar att det inte är/någonsin var kändisar. De är överallt.

 

Och varför fattar folk som gör TV inte att vi inte har något som helst jävla intresse av att se idioterna desperat försöka uppliva/återuppliva sina tveksamma karriärer. Sure, alla de skräpprogram där kändisar får tävla i saker de inte håller på med, och svenska folket får rösta (Let’s Dance, Mästarnas Mästare, Stjärnor på Is) bryr jag mig inte om. De hade inte varit bra utan B-kändisarna heller. Och dessutom har ju svenska folket gång på gång visat att dessa program är något som folk vill se (ttärtsör nämlla affaksva).

Men det finns en hel genre av program som B-kändisarna bara borde hålla sig borta från.

 

Game-shows har funnits i Sverige ett tag. Och visst låter det fränt som tusan med program som Vem vill bli miljonär (eller Postkodmiljonären som det nu heter, men vilken jävel säger det?), Bingolotto, Poker Face och Sanningens ögonblick. Och ingen hade väl någonsin tänkt tanken att slänga in en hög B-kändisar här för att tävla om pengar. Nej, vanligt folk och fä ska det vara.

Men, sen finns det ju den andra sidan Game-shows. De japanska. Här handlar det inte om vinsten. Här handlar det om förnedring och misshandel. Att undvika det, vill säga. Och västvärldens högt uppsatta tv-folk har nu äntligen kommit på att kanske vi också vill se folk skadas och förnedras. Sagt och gjort: Hål i väggen, Wipeout, och kommande Hjälp! jag är med i en japansk tv-show och Silent Library. I princip direkta rip-offs från andra program från Japan (och ett från USA, inspirerat från Japan). Men med en avgörande skillnad. Alla deltagare, som tidigare varit ”vanliga människor”, är i Sverige, just det: B-kändisar.

 

Det som kunde varit lite rolig förnedrings-tv blir nu en pinsam uppvisning av B-kändisar som lallar runt. Det bli bara… meh. De försöker inte ens vinna. De springer runt och försöker vara ”roligt” oseriösa. Det är inte roligt. Det suger. Könsorgan.

 

Summering: Skjut av B-kändisar och använd deras lik till att slå ihjäl nya idioter som försöker fylla deras plats.

En uppföljare till kultfilmen Donnie Darko är utannonserad. S. Darko följer Donnie's yngre syster, Samantha Darko, och ska innehålla kaniner och meteorer.

Ska man skratta eller gråta?

Dags att saxa mer; ur dagens metro:

I kissed a girl-Katy bekräftar tjejkyss

"Katy Perry, 23, gjorde revolt mot homofoba prästföräldrar och blev Madonnas favorit­artist. Metro träffar 'I kissed a girl'-tjejen i Berlin. Liksom Madonna är Katy Perry känd för att provocera med sina låtar. Där Madonna upprört Påven nöjer sig 23-åringen med att uppröra sina föräldrar genom att sjunga om en lesbisk fantasi."

"Om hon har kysst en tjej eller inte har diskuterats livligt. – Jag skulle inte kunna sjunga låten om jag inte hade gjort det, säger hon."

"Katy Perry har inga problem med att hennes texter nagelfars i pressen. – Mina texter är kanske inte helt oförargliga eller politiskt korrekta, men jag försöker inte bli president."

För det första:
Upprörande? Provocerande? Är det här fucking 50-talet? Idag har varenda jävla översminkade högstadietjej kört tungan i halsen på en tjejkompis under fyllan. Get over yourself!

För det andra:
Lesbisk fantasi my ass! Det handlar om en kyss (och dessutom hoppas hon att hennes pojkvän inte ska bli upprörd).

Tillägg:

"Tre cheer­leaders på en skola i Texas blir avstängda då de kysser varandra under ett framträdande, inspirerade av Katy Perrys 'I kissed a girl'. September 2008.
En kyrka i Ohio varnar traktens ungdomar efter att ha hört Perrys hit. På skylten står: 'I kissed a girl and I liked it. Then I went to hell.'"

Tankar efter vidare läsning:
Okej... Jag hatar USA.

Linda "Jag-var-med-i-big-brother-en-gång-och-är-faktiskt-en-riktig-kändis" Rosing är ju, som vi alla vet, med i var och varannan artikel i skvallerblaskor vars användningsområde är ungefär samma som det hos en rulle dasspapper. Det var därför ingen överaskning att Expressen gick och gjorde en mycket intressant intervju med plastblondinen nu när hon gått och blivit (Jag citerar) "Hetast i bloggosfären".


Tryck på bilden för hela artikeln.

Tankar:

"Jag är supersingel"
Till skillnad från de vanliga singlarna, som inte kan böja kontaktanonser med sina bara händer eller skjuta desperata blickar med sina dumma blåa ögon då eller?

"Botox är min hobby"
Och jag som trodde du var en plastig blondin som var tvungen att fejka fram sitt utseende. Så fel man kan ha!
By the way, jag hörde att dina hobbys även inkluderade att förstöra Sveriges nöjesliv, och knulla dig fram genom den stureplaniska socitén, hur ställer du dig till det?

"Jag får äntligen visa att jag inte är en seriefigur eller ett freak"
Ja, bilden gör verkligen sitt jobb med att visa att du inte är ett freak...

Bara för att du en gång var med i Big Brother betyder inte att du har talang eller är en riktig kändis, vilket man tycker du borde märkt efter dina misslyckade musik-, film- och politikkarriärer, din självbiografi som inte sålde (vem fan tror du bryr sig om din uppväxt?) och din tjugodelars nät-såpa som tog slut efter tre avsnitt, som ingen ens har brytt sig om att titta på. Idag känner alla, på ett sätt eller ett annat, någon som varit med i en dokusåpa av något slag. Get over yourself!

Jag gillar tv. Det är ingen stor hemlighet. Jag gillar kvalitativa filmer, småskojsiga serier och rörliga bilder i stort. Men precis som när det gäller mat är det inte bara gourmet jag trycker ner, utan även en hel del skräp.
Jag tycker om att titta på dåliga B-serier. Jag såg mycket Buffy the vampire slayer när det begav sig, och jag tyckte om serien. Jag har även tittat på uppföljaren Angel, och, den var kanske inte lika bra, men det gick ner. Jag gillar att komma hem och kunna helt stänga ner hjärnan. Sit-coms gör såklart sitt, men ibland krävs något som är så korkat, och så B, att man bara måste älska.
Jag tittar även en del på den infernaliskt jättefjantiga serien Smallville när det råkar vara på, och det är härligt att sitta och mysa till denna mix av logiska luckor, fåniga twists och skrattretande spänningsmoment, inlindade i halvtaskiga dialoger och bristande skådespeleri.

häromdagen föll mina ögon på den nya(?) serien Moonlight på trean, som tydligen handlade om vampyrer. Efter en stunds funderande på titeln (som jag kom fram till måste ha något att göra med att vampyrer inte kan vistas i solen, och därför måste vara ute på natten, i månljuset) började jag titta. Jag kom in i avsnittet efter sista pausen, och hade då missat en del dum-dum-duuum-moment och tidigare nämnda twists, men efter en snabb check på infon förstod jag vad det rörde sig om: En i synnerligen otrevlig person av den kriminella typen (helt utan skalpbehåring) hade fått nys om huvudpersonens vampyrism, något som Vår Vampyriske Vän inte ville att omvärlden, och då i synnerhet the Damsel of The Drama, skulle höra talas om.
Vad värre var, var att den tidigare nämnda elaking (härefter kallad "Tjock-Bosse") tagit en annan fager dam (The Damsel in Distress, inte The Damsel of The Drama) till fånga, och hotade nu förpassa Denna Dam till De Dödas Dal, om inte Vår Vampyriske Vän erkände sitt smått mytologiska tillstånd.
Här kommer jag in.

Vår Vampyriske Vän var nu tvungen att handla snabbt och hoppade in i en bil (av den dåligt renderade bakgrunden att dömma, stående framför en bluescreen) tillsammans med The Damsel of The Drama. De två beger sig i hög fart mot platsen där Tjock-Bosse befinner sig, och på klassiskt B-seriemanér klättrar Vår Vampyriske Vän över ett antal byggnader för att ta sig in. Väl inne besegrar han alla Tjock-Bosses underhuggare med ytterst coola vapyr/ninja-mooves, och räddar The Damsel in Distress. Allt går som smort, tills...

En hårlös skalp blänker till i skuggorna, och ut stiger Tjock-Bosse, beväpnad med en hagelbrakare, och bränner av en förödande skur av krut-propellerade metallkorn.
Hagelbrakare må vara coola, men beläst som man är när det kommer till vampyrism vet man att det inte är något som biter på långtandade odödingar. I vanliga fall. Men istället för att coolt resa sig upp och klippa till Tjock-Bosse, bara ligger Vår Vampyriske Vän där, och gnyr.
Efter att han upplyst Vår Vampyriske Vän, och tittarna, om att han fått specialbeställa silverkulor, då det är som gift för vampyrer, bränner Tjock-Bosse av ännu ett skott. Han böjer sig ner över den Svårt Skottskadade Solljusallergikern och byter sin hagelbrakare mot en blåslampa (Bosse Byter Brakaren mot en Blåslampa) och upplyser nu oss om att det enda mer skadligt för en vampyr än silver, är eld. Vår Vampyriske Vän befinner sig i en...

Vänta nu... det enda mer skadligt för en vampyr än silver, är eld? Är jag den enda som reagerar? Vet manusförfattarna till denna serien ens vad en vampyr är?
Snabb mytologilektion: Solljus, vigvatten, vitlök och hjärtpålande är alla saker som börjar med en konsonant, och även saker som är direkt livshotande för en vampyr (eller inte livshotande, då vampyrer faktiskt är levande döda, och därför inte kan dö, but you get the point). Silverkulor används vid dräpande av Varulvar. Inte vampyrer. Vilken mytologisk varelse eld fungerar på vet jag inte riktigt, förutom möjligtvis häxor.

Förundrad över denna märkliga version av vampyrismen ser jag hur The Damsel of The Drama skjuter Tjock-Bosse, och Vår Vampyriske Vän flyr.
Allt verkar lösa sig, men ännu finns det konflikter att avklara. Med blodpåsen i munnen, och en Hel Hög Hål (enough with the alliterations already!) i kroppen, får Vår Vampyriska Vän oväntat besök av The Damsel of The Drama, som kräver svar. Avslutningsscenen kommer, och på ett, ur dramaturgisk synpunkt, misslyckat sätt häver Vår Vampyriska Vän ur sig: "I'm a vampire".

B. Så in i helvete.

Aj äm ah vähmpajer!

Det finns halvtaskiga sidor. Sidor som inte direkt är dåliga, men inte heller är särskilt bra. Sen finns det dåliga sidor. Och sämre sidor. Sen kommer sidor så dåliga att man vill spika fast sin tunga i en betongklump, och häva den på en förbipasserande tant.
Och sist finns det Sidor som Bilddagboken. Sidor så överhemska att man bara vill slå sig i huvudet med en avsågad kängurufot, och spela Smoke on the water på sina revben. Sidor så smärtsamt sämst att man skriker och spottar munhåleslask på sitt tangenbord.

Jag har bilddagbok själv faktiskt. Jag skaffade för att kunna kommentera andra lättare, och lättare hålla koll på vem som lade in bilder. Efter det har jag såklart blivit utmanad, och tvingad att lägga in en del bilder, och ibland tillochmed lagt in en och annan bild helt själv. Och medan jag gjort detta har jag kommit till en enda slutsats: bilddagboken är sämst.
Sure, trevlig idé, en sida där vi alla kan posta våra Egobilder, och med små fåniga texter förtälja allt som försigår i våra liv.

Men sidan är ju värdelös! Inte nog med att den numera är ful som stryk, den är seg, hackande och konstant överbelastad. Även jag förstår väl att när en miljon fjortisfoton, 600 000 000 googlebilder, tjugotretusenfemhundratjugosex emobilder och ungefär 23 vettiga foton ska laddas upp, samtidigt, på samma gång som ungefär lika många kommentarer ska lämnas och meddelanden skickas, så kommer sidan vara belastad. Men om man nu gör en sida som bilddagboken får man väl för helvete lösa detta.

Det tog mig ungefär tjugo minuter, uppdelade på 32 försök, att lyckas lägga up en bild, med tillhörande text. Det slutade endå med att texten var lila (något som tydligen inte gick att ändra) och i en ganska halvtaskig font.
Nej, visserligen är blogg.se en inte helt kvalitativ sida, men jämfört med bilddagboken, uppbyggd av müsli, asbest, rost och virtuellt tantkött (tankött, ftw!), så är det rena himmelriket, i hemsidesform.

Arga barn får hjärtproblem i vuxenlivet. Mjoo, det stod i tidningen.

...Vapen raporteras vara totalt ickeorginell musik, avsaknad av personlighet och enorm bredd mellan ögonen.

Snart är det dags, hela Sveriges stolthet, Charlotte "Alien" Perelli, ska tävla mot en rad andra, aningen mindre poänglösa, "artister", i musikvärldens största skämt: EuSC (Eurovision Song Contest! You've gotta keep up with the abbreviations, man!).
Och för hela Sveriges bästa ber jag er, gör allt, precis allt, i er makt för att stoppa Sverige från att vinna.

Kanske borde jag känna lite mer nationalstolthet, och heja fullt ut på mitt fädernesland, men istället känner jag bara en enorm fasa för den följetång i Perellis liv som massmedia kommer bli, om hon tillåts leva... eeh, jag menar vinna.
Jag kan se det framför mig...

En onämnd veckotidning, en vecka efter Perellis stora vinst:

Sida 1-3: Modellera om ditt liv till framgång - 72 enkla steg till att leva precis som Charlotte!
Sida 4: Perelli-dieten - Hur och när ska man spy?
Sida 5-6: Moderskeppet funnet! - Så kom schalgerstjärnan till jorden
Sida 7: Orginellitet? Nej tack! - Perelli berättar hur hon väljer sina låtar
Sida 8: Perelli hämtar barnen - Vi ger er alla detaljer!

Våga vägra E.T!


Belgrad phone Sweden. Take Perelli back!