Skäms, Alice!
De som känner mig vet att jag är ett stort fan av Alice i Underlandet, i alla dess former. Dessutom är jag ett relativt stort (om än inte fanatiskt) fan av Tim Burton. Då är det väl inget större mysterium varför jag var läskigt pepp på Burtons tolkning av Alice. Och inte heller att min kära respektive tyckte att biljetter till nämnda film var en bra present.
Och det var de. I den mån hon kunde påverka det.
Alice i Underlandet var blek. Det är det bästa sättet jag kan beskriva den. Som så många sagt om Burtons senaste filmer, har han fastnat i utsida, och helt glömt substans. Ända sedan CGI tog över känns det som om Burton fastnat i effektporren.
Rent storymässigt är Tim Burtons Alice i Underlandet inte egentligen Alice i Underlandet. Alice har växt upp, glömt att hon åkte till underlandet en första gång, och sticker nu dit för att undvika ett pinsamt frieri. Väl där blir hon satt att rädda underlandet från den onda röda drottningen.
Det finns en ständig känsla av att det här lika gärna kunnat vara något annat än Alice i Underlandet. Karaktärerna hade lätt kunnat bytas ut, och underlandet hade lika gärna kunnat vara vilken fantasy-miljö som helst.
Som en vän till mig, som också sett filmen, sa: från början till slut sitter man och vänta på att filmen faktiskt ska börja. Man blir aldrig engagerad.
Man ska man vara ärlig har det aldrig varit den övergripande storyn som gjort Alice i Underlandet intressant. Den har alltid varit ganska lösryckt. Istället är det karaktärerna som spelat störst roll, och självklart är Hattmakaren, Smilkatten och den vita kaninen med även i Burtons version.
Fast, som allt annat, blekare. Hattmakaren är inte i hattmakaren, varken i utseende eller i beteende. Smilkatten funkar väl utseendemässigt, och Stephen Fry gör en bra röstinsats, men Burtons tolkning av karaktären är bara… fel.
I ett försök att göra karaktärerna mer ”mänskliga” har Burton tvättat bort underlandet-känslan.
Samtidigt som insida har övergivits för utsida är inte heller denna något att hänga i granen. Snarare än ett Burton-verk känns filmen som ett försök till ett Burton-verk av en medioker direkt-till-dvd-regissör. Den har alla Burton-attribut, men utan att lysa upp. Det finns inget som fastnar, ingen ihoprullad kulle med fullmånen i bakgrunden.
Vi såg filmen i 2D, efter en personlig bojkott av 3D (dubbla glasögon är inte alltför hett), och det märktes att det lagts krafter på 3D:n, och att man hoppats att detta skulle dra blicken från bakgrunden. För bakgrunden är hemsk.
Teparty-scenen kunde lika gärna ha utspelat sig på kusten i Normadie.
En sista pik innan Alice får springa hem med gråten i halsen. Burton har jobbat med Disney tidigare, men aldrig på en film som haft en barnstämpel på samma sätt som Alice i Underlandet, och det märks att Disney varit med och kladdat. De vill göra filmen barnvänlig (därav den svenskdubbade versionen) och det hela har blivit en blaskig kompromiss. Ibland är det morbid likhoppning, och ibland är det Disney Channel-scener där Depp dansar (hualigen, årtiondets värsta scen) eller Hathaway blandar ”roliga” ingredienser med fyndiga namn.
Skäms Burton.