The Garden of the March Hare

...Inleds detta inlägg. Vad jag ska skriva vet jag fortfarande inte, och medan jag tänker, och skriver om de inledande meningarna, hinner den bli både 06 och 07.

00.08, och fortfarande inget att skriva. Borde kanske ge upp, sova. Måste vara pigg när jag ska till Elin imorgon. 00.09...

00.10...

Men vem vet, kanske detta utvecklas till det bästa inlägget jag någonsin skrivit. Är det värt att gå och lägga sig om jag riskerar att sumpa det? 00.11... 12... 13...

Hon blir 00.14, och allt jag gjort de senaste tre minuterna har varit att ändra klockslagen till fetstil. Produktivt?

00.15

Jag ger upp.

Kameler med benproblem - Om små (små) skumma gubbar själv får välja

Jag är frälst. Jag har sett ljuset. Det finns hopp.

Vad har hänt frågar ni? Har allas vår cyniske, kyrkvägrande, krucifixbesudlande ateist gått och blivit religiös? Tror han helt plötsligt på en massa dåliga godnattsagor och allmänt meningslöst dravel och påhitt, bara för att det står i en mycket gammal bok? Har han börjat tro på en mycket skum gubbe bosatt någonstans i yttre stratosfären (fortfarande ingen som vet var stratosfären ligger?) vars existens endast kan argumenteras för med logiken att eftersom han, med sin ändlösa makt, aldrig på något sätt försökt bevisa sin närvaro för det tvivlande människosläktet måste finnas, och nu försöker testa oss?

Nejdå, var lugna, så tossig (word of the day, btw) har jag fortfarande inte blivit. Jag använder fortfarande delar ur gamla testamentet till torkning av mina nedre delar efter utsöndring av avfall (trotts den överhängande risken för pappersskärsår (finns det verkligen ingen bättre översättning av papercut?)), och jag sätter fortfarande eld på en trämodell av påven varje kväll.

Men frälst är jag, för jag har funnit ett godis så gott att min hjärna nästan fick en chock och dödade mig efter första biten.
Låt oss berätta historien från början; det var nu ett tag sedan jag hörde om nyheten, Ahlgrens bilar hade kommit i sursockrat utförande. Och rykten sa att de var himmelska.
Såå, hur skulle jag få tag i dessa underbara små bitar sursockrad härlighet? Jag letade och letade, men inte kunde jag hitta dem, och sakta men säkert mattades hoppet, och snart var min dröm blott ett blekt minne i bakhuvudet.

Men sedan, som en blond, fånleende, godisbärande blixt från en klar (nåja, en normalgrå Sverige-)himmel, uppenbarade sig... Tom!
Tom hade, vid tidigare tillfälle, uppmärksammat min jakt på dessa godsaker, och när han vid ett av sina besök på Netto upptäckt att de faktiskt köpt in dessa 'oh så eftertraktade' sursockrade bilar, så var han insiktsfull nog att plocka åt sig en påse. Och vad bättre var, han hade sparat två bitar till lilla mig.

När han lägger dem i min hand börjar den skaka okontrollerat (ren tur att jag inte tappade dem) och när de når min mun är lyckan total.
Ahlgrens bilar är, om än fullgott i sin uppgift som sockersugstillfredsställare (det ordet på hänga gubbe duweh!), ett ganska tråkigt godis, och just därför är sursockringen en nödvändighet. För gud vad överfantstiskt gott det äähr!

Åter till historien; detta lilla smakprov var på inga sätt nog för att tillfredsställa mitt behov av godis, varför en vild jakt på pengar (13 kronor) inleddes, vilket avslutades med att Elna så godhjärtat lånade ut en tjuga, som jag kunde spendera på en styck Ahlgrens-bilar-modell-sursockrad-påse.

Och det för mig till poängen med den här historien: Kan någon växla en hundralapp? För jag måste betala tillbaka min skuld.


Sursockrade bilar - om hemska mördartanter själva får välja.

Alla vet väl vid det här laget vad Wii är. Den "revlolutionerande" konsolen. Konsolen som kan njutas av hela familjen. Konsolen med de roligaste och mest orginella spelen.
Well, först och främst: Revolutionerande, my ass! Hela grejen att gyro-funktionen skulle vara nyskapande, orginell eller "revolutionerande" är skrattretande. Jag vet inte riktigt vem som var först med det hela, men jag vet att det iaf fanns redan till NES (Duck Hunt släpptes i japan -84).
Men Nintendo är smarta. Mycket smarta. De lyckades lura nästan hela spelvärlden att de fakiskt kom med ett nytt koncept. Och på tal om deras koncept, hur kommer det sej att, när Sony och Microsoft utannonserade sina båda kommande bestar till konsoler, med tredubbla processorer, extremdyra grafikchip med förmåga att rendera grafik i full HD-upplösning, inbyggda Blu-ray-spelare, avancerade ljudprocessorer förberedda för Dolby True HD och väl utbyggd internetkompabilitet, Nintendo istället valde att gå i en helt annan riktning? En riktning som inte var fokuserad på grafiken.

Joo, jag (och detta är jag inte precis ensam om) är ganska säker att det har ganska mycket good ol' fashion snålhet. "HD verkar dyrt, vi gör som vi brukar och säljer gammal teknik i ny förpackning".
För Wii är faktiskt, vad ni än vill tro, i grund och botten en Gamecube, invärtes. Nästan helt och hållet. Teknik som dels tillverkats redan, och idag kostar ören att tillverka. Nintendo slungar ned sex år gamla komponenter i ett nytt, fräscht, vitt plastskal och till säljer de inget mindre än ett av historiens dyraste speltillbehör (en Wii-kontroll + en nunchuk (den andra lilla plastgrunkan) kostar ju lika mycket att köpa som en ny cykel(!!)) och vips: hutlöst mycket vinst per såld enhet, medan Sony och Microsoft fortfarande sliter med svindyra tillverkningskostnader.

Men, förutom det, har jag väl inte så mycket emot konsolen i sig. Men roligast spel vet jag väl inte om jag skulle säga; ärligt talat finns det inte så många riktigt bra spel över huvud taget. Det finns förstås Mario (Galaxies that is, inte skräpspelet Mario & Sonic at the Olympic Games), så klart, och Zelda. Och en del andra som faktiskt är riktigt bra. Men inte jättemånga. Och i många av de spelen som släpps till Wii känns hela gyro-funktionen krystad, och de flesta väljer att helt enkelt spela som ett vanligt spel, med vanlig kontroll.
Men nu ska jag inte klaga mer på Wii, för sanningen är att det säljer de andra konsollerna sönder och samman.

Istället ska jag klaga på (se: fullkomligt spy galla över) Wii Sports. För ärligt talat är det inte bra. Alls. Istället för att vara ett spel där skicklighet belönas (eller för den delen spelar in över huvud taget), så är det ett nästan slumpbaserat spel med en kontroll så sladdrig att det får... något väldigt (väldigt) sladdrig, att verka fast.
Jag kastade hårdare på baseboll-delen när jag bara viftade slumpmässigt med kontrollen än när jag faktiskt försökte och på golfen slås de bästa slagen när man drar kontrollen uppifrån och ner, istället för att svinga.

Det är helt enkelt skräp. Borde med hjälp av en gigantisk medeltida katapult slungas ut i yttre stratosfären (någon som vet precis var yttre stratosfären ligger?) för att sedan skjutas ned med diverse tunga artilleripjäser. Jag hatar Wii sports.


Hur man vinner? Aah, vifta lite slumpmässigt med pinnen, vi vet inte själva faktiskt.
(Nintendos officiella kommentar)

Människor är märkliga. Skrattretande. Titta bara på hela den här saken med Engla (inte för att jag någonsin skulle skratta åt mord, någonsin). Folk tänder ljus, skickar meningslösa kedjebrev om hur hemskt det är, och skvallertidningar fyller sida efter sida om det. Och det är så typiskt människor.

Varje dag dör jag vet inte hur många miljoner människor, varav en stor del är barn. Mord, sjukdomar, fattigdom och svält. Varje dag. Och få lyfter ens ett ögonbryn. Och visst, det kan jag köpa, ett samhälle där vi bryr oss om alla skulle aldrig fungera, It's a dogeatdog world, baserad på själviskhet. Så har det alltid varit, och så kommer det förbli.
Men det är inte det som stör mig. Det är hyckleriet. Det betyder inget så länge det är långt borta, men så fort det närmar sig oss, så fort det är i vårt eget land, så fort det blir uppmärksammat av media, med förstasidesuppslag och milslånga artiklar, då bryr sig alla. Tända ljus och ledsna ansikten for everybody.
Vi sörjer någon vi egentligen inte känner, eller bryr oss om. Tusentals minnesbilder på bdb, speciella "guud-vad-hemskt-jag-gråter-och-är-åh-så-ledsen-namn" på msn, und so weiter.
Men... kände du henne? "Eeh, nej...."

Vad är skillnaden mellan två personers värde? Varför skulle Englas liv betyda mer än en annan tioårig flickas, en flicka som just nu dör i aids i Afrika. Varför bryr vi oss inte lika mycket om henne?
Okej, jag ser den tydliga konflikten; inte får ni bry er om bara Engla, och om ni skulle bry er om alla skulle samhället kollapsa. Ska ni inte bry er om någon? Det får helt enkelt vara en avvägning; men att bry sig bara för sakens skull... I think not.

Kanske är det jag som är småktig, iskall, stenhård, ond, liten och illaluktande, eller så borde ni kanske tänka efter; Bryr ni er verkligen om stackars lilla Engla?




Cynisk? Jag?

Jag är lat. Mycket lat; och bloggen (och då indirekt även ni) får lida. Men ikväll ska jag ta mig i kragen och färdigställa en blogg.

Varför just ikväll, frågar ni? Kan det vara så att jag nyss haft ett livsavgörande ögonblick, och slutligen kan se det viktiga här i livet? Kanske. Är det så att jag imorgon har prov, och jag till varje pris söker efter något att fördriva tiden med så att jag kan undvika att plugga till sagda prov? Möjligt. Troligt.

Men nej, jag borde verkligen plugga, för Mariannes prov är inte att leka med. Inte bara finns det hundratals frågor, utan varje fråga har cirkus 22 olika svar och ska helst besvaras med 16 hypoteser och mothypoteser som följer därur, 8 abstrakta spekulationer, en fyrsidigt ekvation, två axinom och en limerick. I kid you not.

Så då drar jag.

Snart.




Nu.


Mycket ledsen farbror sörjer sina lurar, och det faktum att han gestaltas
på den första bilden som kommer upp vid en google bildsökning på
ordet "tåbira". Tror ni han hade bra resultat på sina prov?

Lite sen (blogg.se har legat ner, och på grund av extrem lathet har skrivandet tagit flera dagar) rapport från helgen, och dess många intressanta händelser.

Helgen inleddes med en fånigt tidigt uppvakning (klockan halv åtta:O) lördag morgon, då en yrvaken Linus begav sig från ett regnigt Önneköp, via ett regnigt Hörby, till ett regnigt Malmö. Och nu var det dags för revansch. Skånetraffiken har ju som bekant blåst mig tidigare i liknande situationer (läs om det Här) så jag var inte allt för pigg på att råka ut för ännu ett så diaboliskt iscensatt praktfiasko, så den här gången kollade jag allt. Allting. Varenda. Liten. Detalj.
Och visst fan kom jag både dit, och hem (men det kommer vi till lite senare).
Väl framme i Malmö inleddes ett stilla 'strosande' runt Värnhem (jess, Värnhem var min önskade destination), då en styck Jessica inte skulle anlända förrän ungefär en timme senare (jag kunde inte komma in senare och Jessica var för lat(!!) för att ta sig in tidigare).

Så, What to do, what to do? Det tar inte många minuter innan jag finner mig sittandes på Burger King (se framtida bloggar om varför Burger King fullständigt utplånar McDonalds) med en stor Milkshake framför mig. Det finns inget som går upp mot tomma kalorier.
När denna milkshake några minuter senare förpassats till de sälla jaktmarkerna (även känt som den syrafyllda insidan på min slappa mage) beger jag mig åter ut i skitvädret och går en runda.

Eftar att i ca tio minuter yrat runt i närheten av Värnhem och hittat absolut ingenting av underhållningsvärde snubblar jag in i en liten musikaffär. Liten, men ack så knöckfull med musik. Och då slog det mig; det är såhär en musikaffär ska se ut. Visst är det trevligt att komma in i en lite mer välbesökt musikaffär med lite mer 'populär' musik, visst är det trevligt med en butiksinnehavare som inte stirrar surt på en när man är i affären, som om det vore ett förfärligt intrång på hans mycket privata område; och visst är det mycket enklare att laddar ner musiken.



Musik, musik, musik.

Men. Faktum kvarstår, det är askul att rota igenom hundratals album av artister man aldrig hört om, och i musikstilar man inte trodde fanns, och få välja en skiva enbart baserat på utseende och namn. För det mesta visar det sig att man enbart lyckats plocka med sig skräp, som snabbt försvinner ner i nån låda mellan porren och de där presenterna man fått av nån avlägsen släkting och som man verkligen hatar (presenten då, inte släcktingen) men inte kan förmå sig slänga ut (fortfarande presenten). Denna gången blev det tyvärr inget köp, och efter totalt tre besök utan att handla något hade jag nog också stirrat lite surt.


Mobilkamera is the shit!

Men tillbaka till resans egentliga mening: att få träffa Jessica. När hon till sist anländer upptäcker jag till min fasa att hon inte gör det ensam. Hennes pojkvän är där och ska lämna över henne (hon vågade inte ta bussen själv; vilken tur att hon bara bor i Gbg och aldrig behöver åka buss då). Ni kan säkert alla föreställa er den pinsamma tystnaden som sänkte sig över hela Värnhem som en tjock, blöt, gråbrun filt.

Men, hör och häpna, jag överlevde det ytterst hemska mötet, och snart lämnade han oss och min och Jessicas 'magiska resa' inleddes. Vi gick till trianglen (not much of a 'magisk resa', I know...).

Dagen bestod av mycket vandrande in och ut i affärer, dock utan att handla mycket. Efter ett tag kände båda att sug efter socker och onyttig mat började väckas, så vi begav oss till ett Burger King, och tog varsin (guess what!) hamburgare. Som nämnt innan krossar ju Burger King faktiskt McDonalds, men jag blev lite besviken över just denna restaurangen, som hade sunkat till en annars god hamburgare (Angus Bacon and Cheese, som trotts att den är god faktiskt är en ganska intetsägande hamburgare, och inte alls kan mäta sig med storheter som XL Bacon double Cheese).

Vidare tog vår resa på jakt efter onyttigheter oss till en rad olika kaféer, en jakt på kakor (Denna parentes fyller inget syfte. Var god läs vidare) som inte tog oss någonstans. Istället återvände vi till triangeln och började leta efter något skoj att slösa pengar på, men återigen var vårt sökande fruktlöst, tills...


För personer som inte vet vad subway är... otur, jag orkar inte förklara;)
Som de små rabiata gnagare vi var skyndade vi oss såklart över gatan och in i den lilla lokalen. Vi var förstås inte hungriga, eftersom vi redan hunnit med ett besök på Burger king, men som ni kanske minns hade vårt tidigare kakletande (Se: här) inte lett oss till något, och nu befann vi oss bara meter från några av de godaste kakorna som kan frambringas.

Ett styck panikartat fickrotande senare hade vi lyckats frambringa en tia var, och kunde då dela på himmelska kakor; min favorit, makademianöt-sak, Jessicas första val, Non-stop-kaka, och en vi delade på, double chocolate chip cookie. Life was good.

Efter detta då? Vi återvände till Värnhem, mötte upp med hennes kille igen (trevligt... not) och sen var resan pretty much slut (nu är jag så trött att jag inte orkar göra en vettig avslutning).


The End