När det bästa inte är bra nog - gör det sämre
Jag får väldigt sällan kritik. Detta högst förståeligt, då jag är nästintill ofelbar. Men. Kritik har nu smugit sig på mig från ett antal håll, och fångat mig som en vietnames fångar blivande presidentkandidater.
Det har kommit till min kännedom att ett antal av mina, så kallade, vänner går omkring i livet och anser sin tid vara allt för dyrbar för att spillas på min välformulerade visdom. Kort sagt: de tycker att mina inlägg är för långa.
Då jag är en man som lever för att behaga har jag tagit till mig denna (missriktade och rent av dumma) kritik, och sökt efter vägar att göra bättring.
Efter mycket hakgnidande har jag bestämt mig för att slänga in en ny sektion här i bloggen. I slutet av varje inlägg ska jag, av den enkla anledningen att jag vill behålla även den slöare delen av min läsarskara, summera. Fyra, fem meningar som fungerar som ett koncentrat av mina åsikter. Så att längden av inläggen ska slippa vara ett problem.
Från mig till alla er dekadenta datoråldersungdomar, helt utan förmåga att fullfölja och avsl
En överjävlig vändning
Här sitter jag. Bestämde mig nyss för att avsluta min tveksamma ansträngning i skolarbetets tecken. Tänkte sätta mig avslappnat tillbaka, lägga mina läskiga labbar på Xbox-kontrollen och springa runt och kasta bilar på diverse löst pack i Crackdown. En avslappnande kväll inplanerad, med andra ord.
Men upprepad hädelse har satt mig på en inte allt för god fot med gud, och mannen där uppe såg mina planer. Ner slängde han sina fläskigt allsmäktiga dasslocksnävar och satte en sju-åtta käppar i mina hjul.
Glada spelfantaster kanske redan har gissat vad det hela handlar om. Den legendariske röde ringen av ren och skär död. Nu har den drabbat mig. Inget mer slaktande av aliens, rullande av bollar, lirande på plastgura eller klättrande på skyskrapor för mig inte. Nu blir det att hålla sig till trotjänaren från förra generationen, PS2an, tills jag fått boxen fixad (någon som kan berätta exakt var man får det gjort förresten?). Inte fy skam, med en rad kvalitativa lir, men fortfarande inte den kopp rotmos jag ville slabba i mig just ikväll.
Nä, nu blir det fanimej att gråta en skvätt.
Välkommen in i tvåtusentalet!
Morgon 04:00-09:00
Förmiddag 09:00-12:00
Middag 12:00
Eftermiddag 12:00-18:00
Kväll 18:00-22:00
Natt 22:00-04:00
Som del av dagens ungdom måste jag vara först med att säga: What the flying fuck? Upp och hoppa innan solen gör det? Sova innan filmerna med överdrivet grafiskt våld och partial nudity ens börjat? Sova i sex timmar? Nej, där måste jag dra gränsen; när man har ett plyte fit for lokalradio behöver man sin skönhetssömn!
Jag vill slå ett slag i ändringens tecken! Jag har, i allmänhetens tjänst, satt mig i skräddarställning och gnuggat idéknölarna, och kommit fram till en ny, förbättrad, dagordning!
Morgon 10:00-12:00 (med valfri uppstigning fram till klockan 13:30)
Förmiddag 12:00-15:00
Middag 15:00
Eftermiddag 15:00-20:00
Kväll 20:00-00:00
Hyperaktiv zon 00:00-02:00 (Zonen kan modifieras efter uppstigningstid, sömnbehov och mängd koffein-/sockerhaltiga drycker)
Natt 02:00-10:00
Fördelarna är många, effektiviteten maximerad. En omställning av detta slag skulle förbättra livet för så otroligt många. Gott om tid för att vila ut, och näst intill ingen risk att vakna upp när förmiddagen redan tagit slut, och allt vad med stress som det medför.
Med frukost klockan tolv och lunch vid tre behöver man bara gå matlös i tre timmar, istället för det åtta som en frukost vid fyra och lunch vid tolv hade gett. Lägg till en middag vid mellan sju och nio, och vi hade sluppit vara hungriga, samtidigt som ett stadigt intag av snacks hade tagit oss genom kvällen och den hyperaktiva zonen. Den hyperaktiva zonen är förövrigt idealisk för varje student att stressa igenom sent påkomna läxor under.
Det går inte att förneka det: nya tider kräver nya förutsättningar, och här är det jag som förutsätter!
Vote for Pedro!
"Alla män är onda och fördomsfulla!"
Krönika saxad ur metro:
”Sitter på ett fik och pimplar bryggkaffe med en vän. Vi börjar prata om internationella kvinnodagen, den 8 mars.
’En speciell kvinnodag? Sverige är ju typ jämställt’, säger min kompis.
’Nä…men’, svarar jag snabbt.
Hör mig själv börja rabbla de vanliga argumenten: Löneskillnaderna, misshandeln, det obetalda hemarbetet.
Men jag hejdar mig.
’Skit i statistiken’, säger jag. Börjar berätta om allt det där andra istället. Det som händer hela tiden.
Som igår:
07:30 Morgonrusning i tuben. Plötsligt känner jag hur någon trycker sig mot mig. Vänder mig om. En man i 30-års åldern tittar bort. Sen händer det igen. Hans hand på min höft. Jag ber honom ta bort den. Juckmannen mumlar nåt om trängsel. Ingen säger något.
12:00 Lunchjoggar på löpbandet. Lägger märke till gymmets ljud: En massa gutturala ’oooufh’, ’argh’ och krystläten. Men det är bara männen låter. Vi kvinnor pressar under tystnad. Som på statsvetarkursen. Det är flest tjejer men killarna som hörs.
17:00 Träffar en gammal jobbkompis. Hans hoj har blivit snodd. Eftersom jag nyss köpt en ny erbjuder jag honom min gamla. Han avböjer.
’Nej, jag kan inte ta emot den’.
’Jo, jag lovar. Du får den’, insisterar jag.
Han blir stram, och vrider lite på sig. Sen säger han, på fullt allvar:
’Nej, alltså jag tror faktiskt inte jag kan cykla runt på en damcykel.’
19:10 Äter middag på stan. Drabbar samman med en man som glufsat blängsylta. Han granskar mig grundligt. Uppifrån och ner. En ryckning i överläppen, som Viggo Strieber i Rederiet.
21:30 Promenerar hemåt i mörkret. Hör steg bakom mig, kastar ett getöga över axeln. Grabbar tag i min nyckelknippa – för säkerhetsskull. ’Ta dig samman’, tänker jag. ’Nästan alla våldtäkter sker ju inomhus’.
Tillbaka på kaféet. Jag fyller på med mer kaffe. Min kompis påpekar att alla har skitdagar.
’Det här var en bra dag’, säger jag, och fortsätter:
’Varannan kvinna i Sverige har utsatts för våld av någon man efter 15-årsdagen. Av de som sjukskrivs för stress är majoriteten kvinnor. Klart att vi ska ha en dag som uppmärksammar halva befolkningens orättvisor.’”
Anledningen till att jag tar upp den här krönikan är att skribenten är en idiot.
Jag är inte så naiv att jag skulle hävda att Sverige är jämställt. Såklart inte. Jämställdhet är en blåögd illusion, något vi aldrig kommer uppnå, men det är en annan femma. Mer jämställt kan det i alla fall bli.
Men tillbaka till krönikörens idioti. Hon radar här upp fem exempel som ska visa vilken sexism hon utsätts för. Låt oss försöka se dem med andra ögon, shall we?
07:30 Morgonrusning i tuben. Det är trångt, och en 30-årig man råkar gå emot en ung kvinna. Kvinnan vänder sig om, ser mannen, och, på grund av sin väldigt stereotypa bild av 30-åriga män, antar att mannen antastar henne. Den stackars mannen blir outad som pervo inför hela vagnen.
Nej, jag kan inte vara säker på att hon inte hade rätt, att det var ett läskigt litet pervo. Men det känns som en väldigt tveksam situation, och (som vidare exempel ska visa) skribenten har inte världens bästa omdöme.
12:00 Ett gym. Både kvinnor och män motionerar. Bara männen hörs. Vilka sexister!
17:00 En kille har blivit av med sin cykel. En kvinnlig bekant erbjuder honom sin. Lite förläget säger han att han inte tror att han kan cykla på en damcykel.
Jaha? Jag är inte heller så bra på att cykla damcykel. Är jag sexist? Visst, sexistiskt av samhället att ge män och kvinnor olika sorters cyklar, men är det riktat mot kvinnorna? Kan alla kvinnor cykla herrcykel?
19:10 En ung kvinna är ute. Plötsligt ser hon en man som tycks spana in henne. Herregud!
Undra om hon blivit lika förnärmad om mannen varit en hunk med flörtigt mörkblå ögon.
21:30 En man är ute och går. Det är mörkt, och han är på väg hem. Framför sig ser han en ung kvinna, som sneglar över sin axel. Han ser hur hon grabbar tag i sin nyckelknippa, där hela rape-kittet hänger fullt synligt.
Vänta… vem var det som utsattes för sexism? En kvinna som hörde steg bakom sig, och blev rädd, eller en man som, baserat på ren fördom, antogs vara våldtäktsman?
Tanke ett: Krönikören är en apa.
Tanke två: Det är apor som den här som ger jämlikhetskämpar ett dåligt rykte.
Tanke tre: Vi vet att kvinnor inte har det helt lätt i livet. De utsätts för mer våld, har lägre löner und so weiter. Men vad i helvete ska en dag göra, bara för att den kallas ”kvinnodagen”? (Notera att det senare inte var en retorisk fråga. Om någon vet vad poängen med kvinnodagen är, snälla upplys mig.)
