Welcome Back Sweden
Hej hopp gummigenetalia! Så var semestern över, och mitt växande arsle har åter placerats djupt ner i en halvt söndersutten fotölj.
Många kanske tycker det borde vara "Welcome Back Linus", vilket är rent och skärt fåneri, då jag, som alla vet, är världens mittpunkt, och aldrig flyttar mig, utan istället får jorden att röra sig under mig med mina steg. Men nog om det.
Beväpnat med en halvtaskig mobilkamera har jag, för mina kära läsares skull, dokumenterat varje aspekt av resan, och resultatet kommer inom kort visas upp på Spooonman.bilddagboken.se.
Som ni märker var detta ett ytterst framstressat inlägg, något som jag ber om ursäkt för. Nu ska jag dock försvinna ut till poolen ett tag.
Goodpie!
Många kanske tycker det borde vara "Welcome Back Linus", vilket är rent och skärt fåneri, då jag, som alla vet, är världens mittpunkt, och aldrig flyttar mig, utan istället får jorden att röra sig under mig med mina steg. Men nog om det.
Beväpnat med en halvtaskig mobilkamera har jag, för mina kära läsares skull, dokumenterat varje aspekt av resan, och resultatet kommer inom kort visas upp på Spooonman.bilddagboken.se.
Som ni märker var detta ett ytterst framstressat inlägg, något som jag ber om ursäkt för. Nu ska jag dock försvinna ut till poolen ett tag.
Goodpie!
Röda brillor á la awsomööeh!(!!1!)
Nu närmar sig tiden av sol och magförgiftning med gigantiska tantsteg. Imorgon lämnar jag Sverige, och allt vad skiten innebär, i tio långa dagar. Kroäithia Heer Aj Komm!
Igår och imorse togs avsked av flickvän, med en runda i Malmö, som inkluderade förvirring, sushi, mer förvirring, Festis Slush och Kungbrillor. Rödbågade Jäfla Kungbrillor. Efter det följdes vi åt hem till henne, spenderade natten, och sa på morgonen..
Resterande tid av dagen har jag packat, och med musiken i mobilen återigen utbytt, nytt spel till psp:et, nya batteri i gameboy:et, böcker och ett par rödbågade Pilotbrillor kommer tredagarsresan ner (med bil) vara över innan ni hinner säga Hippopotomonstrosesquippedaliofobi.
Hejdå, antar jag.
Röda Fokkinh' Kungbrillor!
Igår och imorse togs avsked av flickvän, med en runda i Malmö, som inkluderade förvirring, sushi, mer förvirring, Festis Slush och Kungbrillor. Rödbågade Jäfla Kungbrillor. Efter det följdes vi åt hem till henne, spenderade natten, och sa på morgonen..
Resterande tid av dagen har jag packat, och med musiken i mobilen återigen utbytt, nytt spel till psp:et, nya batteri i gameboy:et, böcker och ett par rödbågade Pilotbrillor kommer tredagarsresan ner (med bil) vara över innan ni hinner säga Hippopotomonstrosesquippedaliofobi.
Hejdå, antar jag.
Röda Fokkinh' Kungbrillor!
Teh Eeeevilz of plastic!
Inbakat bland de grymtningar och högljudda könsord som utgör näst intill all kommunikation bland dagens ungdomar, råkade det för ett tag sedan smyga sig in en diskussion om hur olika generationer är påverkade (eller ärrade) av tidsperioden de växte upp.
Genomled man tonåren på 70-/80-talet har man troligen en väldigt groovy (världens bästa ord eller vad?) syn på nakenhet, och gjorde man det på 90-talet har man troligen dålig musiksmak, ful frisyr och ett vokabulär som innehåller ord som "Aiight" och "Duh".
Pratandes om detta kom vi snart in på vår periods men på oss. Vad nästa generation kommer skratta åt oss för. Efter en del funderande kom vi -- vem exakt som det gick upp ett ljus för minns jag inte -- fram till att det nog kommer ha något att göra med vår smått extrema fixering vid hur vi ska bevara planeten.
När vi blivit vuxna (kroppsligen i alla fall) och eventuellt (gud förbjude!) gått och producerat avkomma, kommer de då titta irriterat på oss, och be oss att inte "gå och få en härdsmälta, reaktorn" (The slang of tomorrow - Today!) när vi gnäller om återvinning, och sedan gå och dumpa några liter råolja på sälungar.
Och det för mig i rasande fart till det riktiga ämnet för dagens inlägg: "Rädda planeten" är fåneri.
Men vi måste ju rädda planeten!
Eeh.. Nej. Planeten behöver inte räddas, planeten är fullständigt okej. Planeten har inga större problem alls. Människorna kanske är körda, men det är en annan sak. Och om sanningen ska fram, så skiter människor fullständigt i planeten. Människor bryr sig inte om planeten. Vad de vill ha är en liten ren yta att bo på. En säker plats att ställa sin Volvo.
Och vad är det sen vi tror att vi ska rädda planeten från? Jo, oss! Vi är de skyldiga!
Vi är så naiva att vi tror att vi människor, inte bara är så stora och starka att vi kan rädda planeten, utan att vi dessutom kan förstöra den?
Jorden har varit här i 4.6 miljarder år. Människor i 200.000. Av dessa 200.000 har vi bara varit inblandade i industri i lite mindre än 200 år. 200 mot 4.5 miljarder. Och vi är tillräkligt jävla naiva att tro att vi på något sätt är ett hot mot planeten? Kom igen!
Tror ni verkligen någon, förutom människor, bryr sig om att det kommer plast i naturen? Visst, det tar ett jävla tag för det att försvinna, men titta på till exempel stenar: de försvinner inte heller i första taget. För vår kära planet är plast enbart ännu en del av naturen. Bara ännu en liten del av det hela. Jämför med snäckor: snäckskal är inte naturligt förekommande, de är skapade av snäckor. Borde vi tvinga dem och plocka upp efter sig, och kalla det miljöförstöring?
Planeten är helt utom fara.
Men medeltemperaturen höjs! Haven stiger! Världen går under!
Eeh... Nej. Jag ska inte gå in och börja debattera hurvida det faktiskt finns någon växthuseffekt, utan bara anta att det finns det. Men jorden är inte i fara.
Möjligtvis kommer både öknar och hav breda ut sig, göra stora områden obeboliga, och tvinga människor och djur att tränga ihop sig, vilket med stor sannolikhet kommer leda till krig och folkmord. Men once again, det är människornas problem.
En annan sak vi människor känner att vi måste in och peta i är utrotningshotade djur. Om en djurart dör ut är det en stor tragedi!
...Någonsin hört om Darwinismen? Sure, det är inte helt bra att vi människor går runt och har ihjäl hela djurarter, men att på något vi tro att vi kan rädda dem alla? Att försöka rädda djurarter är precis samma arroganta försök att kontrollera naturen som gav oss problem från början.
Över 90% av alla arter som någonsin funnits på jorden är (drum roll please!) utdöda! Och, hur stora och stygga vi än må tro oss vara, så dödade inte vi dem alla. Forskare (fråga mig inte vem, jag är inget uppslagsverk, och till skillnad från sådana så skiter jag fullständigt i källreferenser) har räknat ut att ca. 25 arter dör ut, varje dag, oavsett hur vi beter oss. Lämna naturen ifred!
Dessutom, för att vara ett försök att rädda allt levande, så är vi pretty god damn jävla selektiva. Söta små pandor, gulliga schimpansungar, powtinowtiga schmå sälbebisar. Men jag hörde ingen klaga när vi, medvetet, utrotade polioviruset. Ett liv, hur stort eller smått de än må vara, är väl ett liv?
Alla är så jävla besatta av sin egen betydelse. Alla måste rädda något. Vi har fortfarande inte lärt oss ta hand om oss själva, och än mindre andra, och nu ska vi rädda den jävla planeten också?
Herregud, människor.
Genomled man tonåren på 70-/80-talet har man troligen en väldigt groovy (världens bästa ord eller vad?) syn på nakenhet, och gjorde man det på 90-talet har man troligen dålig musiksmak, ful frisyr och ett vokabulär som innehåller ord som "Aiight" och "Duh".
Pratandes om detta kom vi snart in på vår periods men på oss. Vad nästa generation kommer skratta åt oss för. Efter en del funderande kom vi -- vem exakt som det gick upp ett ljus för minns jag inte -- fram till att det nog kommer ha något att göra med vår smått extrema fixering vid hur vi ska bevara planeten.
När vi blivit vuxna (kroppsligen i alla fall) och eventuellt (gud förbjude!) gått och producerat avkomma, kommer de då titta irriterat på oss, och be oss att inte "gå och få en härdsmälta, reaktorn" (The slang of tomorrow - Today!) när vi gnäller om återvinning, och sedan gå och dumpa några liter råolja på sälungar.
Och det för mig i rasande fart till det riktiga ämnet för dagens inlägg: "Rädda planeten" är fåneri.
Men vi måste ju rädda planeten!
Eeh.. Nej. Planeten behöver inte räddas, planeten är fullständigt okej. Planeten har inga större problem alls. Människorna kanske är körda, men det är en annan sak. Och om sanningen ska fram, så skiter människor fullständigt i planeten. Människor bryr sig inte om planeten. Vad de vill ha är en liten ren yta att bo på. En säker plats att ställa sin Volvo.
Och vad är det sen vi tror att vi ska rädda planeten från? Jo, oss! Vi är de skyldiga!
Vi är så naiva att vi tror att vi människor, inte bara är så stora och starka att vi kan rädda planeten, utan att vi dessutom kan förstöra den?
Jorden har varit här i 4.6 miljarder år. Människor i 200.000. Av dessa 200.000 har vi bara varit inblandade i industri i lite mindre än 200 år. 200 mot 4.5 miljarder. Och vi är tillräkligt jävla naiva att tro att vi på något sätt är ett hot mot planeten? Kom igen!
Tror ni verkligen någon, förutom människor, bryr sig om att det kommer plast i naturen? Visst, det tar ett jävla tag för det att försvinna, men titta på till exempel stenar: de försvinner inte heller i första taget. För vår kära planet är plast enbart ännu en del av naturen. Bara ännu en liten del av det hela. Jämför med snäckor: snäckskal är inte naturligt förekommande, de är skapade av snäckor. Borde vi tvinga dem och plocka upp efter sig, och kalla det miljöförstöring?
Planeten är helt utom fara.
Men medeltemperaturen höjs! Haven stiger! Världen går under!
Eeh... Nej. Jag ska inte gå in och börja debattera hurvida det faktiskt finns någon växthuseffekt, utan bara anta att det finns det. Men jorden är inte i fara.
Möjligtvis kommer både öknar och hav breda ut sig, göra stora områden obeboliga, och tvinga människor och djur att tränga ihop sig, vilket med stor sannolikhet kommer leda till krig och folkmord. Men once again, det är människornas problem.
En annan sak vi människor känner att vi måste in och peta i är utrotningshotade djur. Om en djurart dör ut är det en stor tragedi!
...Någonsin hört om Darwinismen? Sure, det är inte helt bra att vi människor går runt och har ihjäl hela djurarter, men att på något vi tro att vi kan rädda dem alla? Att försöka rädda djurarter är precis samma arroganta försök att kontrollera naturen som gav oss problem från början.
Över 90% av alla arter som någonsin funnits på jorden är (drum roll please!) utdöda! Och, hur stora och stygga vi än må tro oss vara, så dödade inte vi dem alla. Forskare (fråga mig inte vem, jag är inget uppslagsverk, och till skillnad från sådana så skiter jag fullständigt i källreferenser) har räknat ut att ca. 25 arter dör ut, varje dag, oavsett hur vi beter oss. Lämna naturen ifred!
Dessutom, för att vara ett försök att rädda allt levande, så är vi pretty god damn jävla selektiva. Söta små pandor, gulliga schimpansungar, powtinowtiga schmå sälbebisar. Men jag hörde ingen klaga när vi, medvetet, utrotade polioviruset. Ett liv, hur stort eller smått de än må vara, är väl ett liv?
Alla är så jävla besatta av sin egen betydelse. Alla måste rädda något. Vi har fortfarande inte lärt oss ta hand om oss själva, och än mindre andra, och nu ska vi rädda den jävla planeten också?
Herregud, människor.
