An End
Med detta tar The Garden Of The March Hare officiellt uppehåll. Ha det bra.
En sista present från Mig alla till Er alla.
Head Count
As a social and mathematical experiment, I will attempt to count the number of readers. I am not saying it will be easy, nor that I suffer no risk of dying in the process, but I have to try.
Såå, dags att göra er del här i bloggen, kära läsare. Jag ska kolla hur många ni är, helt enkelt. Varför? Det är söndageftermiddag och jag har absolut inget att göra före klockan 5 (då släkten kommer och ska fira min bror (som har fyllt år) och mig (som ska fylla år)) så detta är väl ett sätt att fördriva tiden, as good as any.
I mitt räknande av er ska jag även göra ett matematiskt försök att bevisa min nya formel för uträkning av människoantal:
A) skriver antalet huvuden ni har,
och
B) skriver antalet ben ni har.
Jag tackar i förskott, och önskar eder en fortsatt trevlig dag (ni ser hur tråkigt jag faktiskt har).
Såå, dags att göra er del här i bloggen, kära läsare. Jag ska kolla hur många ni är, helt enkelt. Varför? Det är söndageftermiddag och jag har absolut inget att göra före klockan 5 (då släkten kommer och ska fira min bror (som har fyllt år) och mig (som ska fylla år)) så detta är väl ett sätt att fördriva tiden, as good as any.
I mitt räknande av er ska jag även göra ett matematiskt försök att bevisa min nya formel för uträkning av människoantal:
M=B/2
Där M är det totala antalet människor och B är det totala antalet ben. Så, för att undersöka att detta stämmer vill jag att ni:A) skriver antalet huvuden ni har,
och
B) skriver antalet ben ni har.
Jag tackar i förskott, och önskar eder en fortsatt trevlig dag (ni ser hur tråkigt jag faktiskt har).
Jag måste ha...
Jag måste ha... Så... vackert...
Döm den satans hunden efter håren!
I hopp om att bryta den tillfälliga (sen jag påbörjade bloggen) kommentartorkan tänkte jag blogga om något som kan komma att uppröra många av er. Jag har blivit mycket kritiserad för mina upprörande tankegångar, och jag hoppas jag kan få iaf lite respons här i bloggen.
Vi har väl alla lärt oss att det är fel att döma efter utseende. Det är ytligt, och fel, skriker feta moraltanter och höter hotfullt med ett fläskigt pekfinger.
Men varför är det fel?
Ta, till exempel, en tjej, en mycket attraktiv sådan, med ett IQ som ligger precis över nivån som gör att man kan knyta sina egna skor. Visst, man kan vara dum och snäll samtidigt, och det visar på ett fint inre, jadha, jadha, jadha, men anta då att hon, utöver denna enorma dumhet även tror att hela världen cirklar runt henne, och att det är hennes rätt att stampa på alla de "mindre värda" som omringar henne. summa: Snyggt yttre, inre som blivit halvt ihjälslaget med en ful-pinne.
Är det då rätt mot henne att dömma efter insidan? Då skulle ju ingen tycka om henne. Rätt åt henne, kan man ju tycka, men hon kan väl inte rå för sin personlighet mer än en ful (objektivt sett då) person kan rå för sitt yttre? Snarare tvärt om.
Nu skriker folk; det är väl klart att det är lättare att ändra insida än utsida.
Utsida ändras med smink, operationer, träning och diverse Tv-shop hittepå. Insidan säger många är lättare att ändra på, men jag tvivlar att de vet vad ändrande av personlighet innebär.
Anta att du är en mycket utåtriktad, snackig person som känner och är kompis med alla. Då är det inte särskilt lätt att bli någon annan, att en dag sluta vara snackig och istället bli tyst och tillbakadragen. Och lika svårt är det att gå andra hållet.
Jag säger inte att vi ska sluta att tänka på insidan helt, det är ju trotts allt det som gör oss till ledande förstörare (finns det inget bättre ord?) av moder jord, bara att vi inte helt ska ringakta (det är ett bättre ord) utsidan.
Paijse auwt!
Vi har väl alla lärt oss att det är fel att döma efter utseende. Det är ytligt, och fel, skriker feta moraltanter och höter hotfullt med ett fläskigt pekfinger.
Men varför är det fel?
Ta, till exempel, en tjej, en mycket attraktiv sådan, med ett IQ som ligger precis över nivån som gör att man kan knyta sina egna skor. Visst, man kan vara dum och snäll samtidigt, och det visar på ett fint inre, jadha, jadha, jadha, men anta då att hon, utöver denna enorma dumhet även tror att hela världen cirklar runt henne, och att det är hennes rätt att stampa på alla de "mindre värda" som omringar henne. summa: Snyggt yttre, inre som blivit halvt ihjälslaget med en ful-pinne.
Är det då rätt mot henne att dömma efter insidan? Då skulle ju ingen tycka om henne. Rätt åt henne, kan man ju tycka, men hon kan väl inte rå för sin personlighet mer än en ful (objektivt sett då) person kan rå för sitt yttre? Snarare tvärt om.
Nu skriker folk; det är väl klart att det är lättare att ändra insida än utsida.
Så fan heller!
Utsida ändras med smink, operationer, träning och diverse Tv-shop hittepå. Insidan säger många är lättare att ändra på, men jag tvivlar att de vet vad ändrande av personlighet innebär.
Anta att du är en mycket utåtriktad, snackig person som känner och är kompis med alla. Då är det inte särskilt lätt att bli någon annan, att en dag sluta vara snackig och istället bli tyst och tillbakadragen. Och lika svårt är det att gå andra hållet.
Jag säger inte att vi ska sluta att tänka på insidan helt, det är ju trotts allt det som gör oss till ledande förstörare (finns det inget bättre ord?) av moder jord, bara att vi inte helt ska ringakta (det är ett bättre ord) utsidan.
Paijse auwt!
Rock bottom, and belooooooow!
Public anounciation:
Svenskar har världens i särklass sämsta musiksmak. Svensk musik är död. Melodifestivalen borde bojkottas.
Svenskar har världens i särklass sämsta musiksmak. Svensk musik är död. Melodifestivalen borde bojkottas.
Artister vidare till globen (i 'dålighetsordning'):
5. Rongedal
Inte helt åt helvete, enligt mig. Ganska orginell låt,
väldigt orginella (och smått fjolliga) artister.
4. Sanna Nielsen
Orginell? Nej. Tråkig? Ja. Céline Dion? Kanske...
3. Amy Diamond
Newsflash: Amy Diamond är inte bra. Dålig låt, och
en artist man skulle kunna tro var tolv år gammal.
Och btw, what is upp med guldjackan? Hemskare
klädsmak får man leta efter...
1. (dumdaadaadaaaaaah!) Christer Sjögren
Pensionärer (57~65) bör inte ställa upp i
Melodifestivalen, speciellt inte sådana från ett
dansband (speciellt med ett namn som 'vikingarna').
Och: Europa=en stor härlig familj? Två världskrig,
ett antal enorma folkmord... Manson-familjen någon?
Våga Vägra Melodifestivalen!
"LESTSEPITEW" Aka "TP"
Linus' Eight Steps To Solving Every Problem In The Entire World
Aka
The Plan
Det var dags. Nu är världen äntligen redo för min lösning. I min ungdom (två år sedan?) satt jag och funderade, och plötsligt kom det till mig: LSSTSEPITEW (då innehållande enbart sju steg). Jag lade upp den i min blogg (på den tiden Lunarbaserad), men inget hände. Efter det försvann den. Men nu är den tillbaka, och förfinad till perfektion. Förhoppningsvis kommer det den här gången hända något, och världen kommer bli ett färgsprakande Utopi.
Men nu ska jag inte skjuta upp det mer, här kommer den:
Snart
PS. skulle ni komma att tänka på fler steg, kommentera gärna.
An End
Aka
The Plan
Det var dags. Nu är världen äntligen redo för min lösning. I min ungdom (två år sedan?) satt jag och funderade, och plötsligt kom det till mig: LSSTSEPITEW (då innehållande enbart sju steg). Jag lade upp den i min blogg (på den tiden Lunarbaserad), men inget hände. Efter det försvann den. Men nu är den tillbaka, och förfinad till perfektion. Förhoppningsvis kommer det den här gången hända något, och världen kommer bli ett färgsprakande Utopi.
Men nu ska jag inte skjuta upp det mer, här kommer den:
Snart
LESTSEPITEW:
- Stoppa, i all hemlighet, bidragsgivandet (se: pumpandet av miljoner och åter miljoner kronor/dollar/euro) till fattiga länder i Afrika (eftersom det, de senaste 25 åren, enbart gjort länderna fattigare), men fortsätt hålla de där trevliga galorna, och samla pengarna i en stor hög.
- Flytta alla Afrikas tigrar och lejon till Kina (no more overpopulation), och flytta alla kinas risodlingar till Afrika (Lice fol Ev'lybody!)
- Köp "Självmords-linjen" och säg till dem att börja uppmuntra istället. Getting rid of trouble.
- Köp alla oljeborrtorn. Lägg ner dem.
- Bygg Kärnkraftverk, och skapa en kanon som kan skjuta avfallet rakt in i solen.
- Köp USA, använd deras vapen till att göra om Kina och alla länder inblandade i krig till en parkeringsplats. Lägg Ner USA!
- Förbjud organiserad religion. More getting rid of trouble
- Släng resten av pengarna på Medicinsk forskning
PS. skulle ni komma att tänka på fler steg, kommentera gärna.
An End
Kort hat-blogg
Det är inte det att jag inte unnar allas vår kära Tiny (se: Stockholmare med desperat förälskelse i allas våra jag) ännu en språkresa. Inte alls.
Men att hon åker till Hastings utan att ta med mig är skandal, på alla sätt och vis. jag menar, vad är England utan Linus? Te, cricket och friterad torsk? Illa, illa.
Kudos till Tiny, dock, för det framtida vykortet jag kommer få.
Att fylla tomrummet jag skapat i ditt hjärta kommer inte vara lätt, Tiny, men jag
önskar dig lycka till i England.
Men att hon åker till Hastings utan att ta med mig är skandal, på alla sätt och vis. jag menar, vad är England utan Linus? Te, cricket och friterad torsk? Illa, illa.
Kudos till Tiny, dock, för det framtida vykortet jag kommer få.
Att fylla tomrummet jag skapat i ditt hjärta kommer inte vara lätt, Tiny, men jag
önskar dig lycka till i England.
Urschäkta mig
Jag mår dåligt. Jag har svikit er. I mitt informerande av allmänheten (er) har jag begått ett enormt misstag.
I mitt tidigare inlägg om Gaygalan ("How Flamboyantly Gay") har jag, under ett ögonblicks förvirring, skrivit Martin Stenmarck istället för Peter Jöback, som det faktiskt skulle vara.
Jag ber så fruktansvärt mycket om ursäkt, och hoppas ni kan finna det i era åderförkalkade hjärtan att förlåta mig.
I mitt tidigare inlägg om Gaygalan ("How Flamboyantly Gay") har jag, under ett ögonblicks förvirring, skrivit Martin Stenmarck istället för Peter Jöback, som det faktiskt skulle vara.
Jag ber så fruktansvärt mycket om ursäkt, och hoppas ni kan finna det i era åderförkalkade hjärtan att förlåta mig.
What in the name of the white, watch-bearing rabbit?
Jag är besatt. Lite läskigt faktiskt. Besatt av inget annat än Alice i Underlandet. Man bara måste älska det liksom, och i helgen har jag sett både Disney's verision, och en inte fullt lika gammal version, som faktiskt var otecknad och läst delar av både Alice's Adventures in Wonderland (första boken om Alice) och Through the Looking-Glass, and What Alice Found There (andra boken om Alice (duu'h)). Men, än viktigare, så har jag börjat skriva min egna version av historien. För att ni ska förstå ungefär vad det är jag gör, så har jag lagt upp första kapitlet här på sidan.
Ni som känner till historian om Alice kommer känna igen det första kapitlet, eftersom jag inte tycker man ska laga något som inte är trasigt.
Notera att detta inte är den slutgiltiga versionen och kan komma att ändras ett antal gånger.
Ni som känner till historian om Alice kommer känna igen det första kapitlet, eftersom jag inte tycker man ska laga något som inte är trasigt.
Notera att detta inte är den slutgiltiga versionen och kan komma att ändras ett antal gånger.
Wonderland
Chapter one:
What in the name of the white, watch-bearing rabbit?
Chapter one:
What in the name of the white, watch-bearing rabbit?
If one knew not of the tiny hole in between the crooked roots of the apple tree, one would probably pass without even noticing it, and even less the girl curled up inside of it. The girl was Alice. Alice was a rather beautiful girl, 13 years of age, with hair as black as a tar-barrel and dark brown eyes easily compared to a pair of treacle-wells, if there was ever such a thing.
Why Alice was curled up inside this tiny hole even she did not quite know. Had she not things of more important nature to attend to? Had she not computer games to play or TV to watch? Well her parents apparently thought not, and had sent her out directly after lunch, to get some fresh air and sunshine. No online games, or online friends, or MTV or even bloody Ipod for a whole bloody week, just because she had bloody punched bloody Benjamin Disraeli in his bloody nose (and bloody it had been indeed, for it had been a well-placed punch) and he had bloody ratted on her, as if he didn't bloody start it himself.
"Use your imagination!" they, her parents that was, had told her, when she, outraged by this forced exposure to the outside world, had asked what in the name of the white, watch-bearing rabbit she would do outside.
But that was the problem with the youth of today. Well, of that day, at least; their imagination was, of what the previous generation's once was, merely a shivering shell; and since Alice happened to be part of this 'youth of today' her imagination belonged to the 'shivering shell' category.
So now sitting there was all she was up to, and it was boring her. She had tried to read, but the book's pictures were far too motionless and violenceless. And what is the use of anything, thought Alice, without moving pictures or graphic violence? She did not much like books or even the over-all world outside her computer, for that matter, and pretending she did would be like painting white roses red, an obviously pointless doing.
Previously she had also had a deck of playing cards, but since she considered card games 'sucky' she had flicked them all away, all over the garden. She had gotten quite good at it, and was rather proud, actually, that she had managed to hit the neighbors' ever-grinning cat five times. Now she was all out of cards, and in need of action.
"In desperate bloody need of some bloody action!" Saying it aloud and cursing made her feel a little better, but the boredom refused to disappear. For a little while (she had never been good when it came to patience) she tried watching the nearby apple-snakes (she had in fact no idea what snakes they were, but snakes living in apple trees couldn't very much be an orange-snakes now, could they?), but she could only see the one, and it did not do much but stare at the apples.
From one of the lower hanging branches of the tree she managed to grab an apple, looking very sweet and tasty (not to say juicy) draped in a blood-red peel. But looks can be deceiving and no matter how tasty it might have looked, it was sour. Sour in the way that makes your entire face wrinkle and become that of a very tiny and very old person.
Suddenly a voice, high pitched and nervous, reached the hole. Someone was obviously very late, and now Alice wanted to see who. Maybe she could pass some time by delaying this person even more. Surprisingly lithely, considering her otherwise stationary lifestyle, she left the hole, and started looking around, hunting for the source of this high pitched voice. And there it was. A rabbit. A white, watch-bearing rabbit.
"What in the name of the white, watch..." she began, mumbling, but stopped as the irony of the situation hit her, a hit dampened by the fact that the appearance of the white, watch-bearing rabbit had already smashed her across the face with an iron bar.
Standing there, in shock, she saw the rabbit disappear around a corner. With some effort she managed to get herself out of her trance-like state, and started following it. From the ground she picked a sturdy stick. White, watch-bearing rabbits were freaky stuff, and one thing she knew of freaky stuff was that it was best dealt with knocked unconscious by repeated blows to the head.
After barely being able to keep up with the rabbit for nearly five minutes her computer-lifestyle fitness was taking its toll, and she was very close to just giving the whole thing up when it (she believed it to be a him, but she was still not quite sure) disappeared into a rabbit hole with one last "Oh dear! Oh dear! I shall be too late!"
Breathing heavily Alice looked into the dark hole, just in time to see the white rabbit disappear.
Hesitating, just a bit, she started moving inward, through the darkness, her head filling at an increasing rate by pictures of rabid bats, hares and, for some reason, mice. She could now see close to nothing, and hear only the far-away echoes of the, still very late, rabbit. She crawled, first slowly feeling her way forward with her hands, but then quicker, less carefully.
Suddenly, as she placed her hand on the hard dirt floor of the tunnel, she didn't, as it was no longer there, and with a scream, more from surprise than from actual fear, she fell. And how she fell. Above her was darkness, around her was darkness and below her was nothing but the same thick darkness.
And she fell.
Falling, falling, falling. For the second time that day she felt a wave of boredom hitting her, and she yawned. She had fallen for what felt like hours, and for a moment she wondered how far she had fallen; she wondered what longitude and latitude she was at (and opposed to most other kids her age she actually knew what longitude and latitude was, except from just nice grand words). Maybe had she reached the center of the earth. How many miles that was they had told her in school not more than a day or two ago, but she seemed to have blanked it out, as she had most other things he learnt in school.
At some point during the fall (she must have fallen asleep) the darkness surrounding her had given in, and revealed walls, striped and checked in all the colors of the rainbow, not to say every other color she had ever seen, and some she hadn't. On the walls shelves started to appear, filled with jars containing all sorts of things, from orange marmalade (ironically in almost every color but actual orange), to tiny marbles and dices, to more macabre things, as tiny heads and other shrunken body parts. This probably should've freaked her out, but instead it fascinated her and she calmly noted that this was no 'bloody fairytale'. As the fall began to slow down (a peculiar thing for a fall to do; even against it owns nature, one might say) she managed to get closer to the walls, and get a better look at it.
Between the crookedly placed shelves where even more crookedly placed paintings. Paintings of mouse-traps, the moon, memories, muchness (how exactly she knew that it was in fact a muchness the paintings were of she did not quite know, since she'd never actually seen one) and a whole lot of other thing starting with an M.
Slower and slower she fell, and she wondered if she maybe was coming out the other side of the earth, and gravity was slowly turning upside down, preparing to send her flying right back before she could even get a good look at Australia (or wherever she might end up) and if she would spend the remains of her life just falling back and forth through the center of the earth. The thought was kind of scary.
But then there was a floor. A red and white floor, arranged in a checked spiral. She had landed in a small room, with a diameter roughly the same as the hole she had for the past hours (at least she thought it was hours) been falling through. The room was completely round, and on the walls were the same kind of shelves as when she had fallen.
In a corner (how a corner had managed to sneak into this round room, let alone how it had managed to hide there, was a mystery) stood a small table with an even smaller lamp on it, it's upside-down lampshade making it light up the ceiling. This, to Alice, seemed very peculiar as the ceiling had in fact been her point of entry, and now it seemed to lack any sort of hole upwards.
Alice looked down at her hand, to discover the stick she had picked up earlier. She had completely forgotten it as she fell, but now there it was, ready to be used to club down freaky stuff at any time. "Speaking of freaky stuff", she thought, "Where did that rabbit go now?" She could not see it anywhere in the room, and she could not see any doors. She walked up to a wall, and knocked easily. The wall sounded hollow, and she slowly raised the stick, to bash her way through, but was interrupted by a voice behind her; "Oh my ears and whiskers, how late it's getting!" She turned around, just in time to see the white rabbit disappear in a corridor which she was very certain had not been a moment ago. With her stick held high she started running into the corridor, just to, after the first bend, be met by another empty room. "Where have the little bogger gone to now?" she thought.
Along the walls a massive amount of differently colored doors, but after a quick check she noted that each and every one of them was locked down. She frowned, and turned around to go back to the room she came from, to look for a key, but was, well not so much scared, as she was annoyed, to be met by a solid wall. "Now what?" she thought angrily, and turned around again.
A table. A small glass table. "Must've come from nowhere" Alice thought, "the same place as the corridor came from, and went back to, I guess". On the table was a brass key, and Alice assumed it must fit in one of the many doors. But no. Either the locks were too large, or the key was too small and not once did they seem to match in colors.
She sat down on a chair which had appeared during the time she had had her back turned, and looked at the locked doors with a troubled look on her face. "It has to fit in at least one of the doors!" she said aloud. But the doors seem not to care and the key still did not fit the second time she went around the room.
Then there was a lamp. Every time she turned around there seemed to appear a new object, and now there was a lamp. Alice had not felt in need of a lamp at any time during her brief spend in the room, but suddenly she seemed to have problems seeing, well, anything at all really, and so she hurried to the lamp, before the entire was drowned in darkness.
And as she reached it she grabbed the light-switch and pulled. But instead of being bathed in light, she flew. Well, not as much flew as fell upwards and landed on the ceiling. Now, falling upwards and landing in the ceiling, Alice was not much used to. Not as much as she was to falling downwards and hitting the ground, at least (compared to the number she had fallen in a circle, on the other hand, the times she had fallen upwards seemed endlessly many) and so she clung shakily to the hard surface of the ceiling, afraid of falling down again.
When she finally dared standing up in the ceiling (the floor, from Alice's point of view) the room was once again lit, and now she could see something she before had missed. A door. A small door, accessible only if standing on the ceiling, at the far end of the room.
She walked up to it, and felt the tiny knob. This door also seemed to be locked, but Alice had no doubts in her mind that this had to be the door where the key fit. And fit it did, unlocking the tiny red door. But this only presented a new problem.
Alice was, with her 6.1 foot, taller than most girls her age (most boys too, actually) and certainly much too tall for this 15 inch door. So once again she sat down thinking, this time not in a comfortable chair, but directly at the floor (or ceiling, if you want).
She came up with only one thing: Since the table, the key, the chair and the lamp had all appeared as she had turned around, she thought maybe a bigger door would appear if she turned her back to the small one. It did not.
What, on the other side, did appear was, on the table (now being on the ceiling/floor Alice was not on), a small bottle. she reached up (or maybe it was down?) and got it.
The bottle, marked 'drink me', seemed good enough of a solution for Alice, and since it was, in fact, marked 'drink me' and not 'poison' (she knew very well that if you drink from a bottle marked 'poison' it is almost certain to disagree with you, sooner or later) she did drink it.
And suddenly she was not 6.1 foot any more.
Åh dessa medians lögner
Public annunciation :
Den nya "Kvinnosajten" Marianova.se hävdar nu i sina reklamer att de har de intressantaste bloggarna. Detta är en lögn. De intressantaste (för att inte säga Den Intressantaste) bloggarna finns här, i The Garden Of The March Hare.
How Flamboyantly Gay
Jag gillar inte Gay-galan. Jag har inget emot "Gay-samhället", eller homosexuella i allmänhet. Men gay-galan klarar jag inte. Det är inte det att jag inte unnar våra kära homosexuella rätten till en egen gala, inte alls. Men hade jag varit bög hade jag blivit skitsur. För galan gör ju allt det vi så noga undviker att göra; generalliserar, stereotypiserar och sorterar människor efter vem de helst skulle vilja sätta på.
På galan kommer en enorm samling pseudo-kända rumppirater (om någon känner sig kränkt ber jag om ursäkt), deras entourage, en samling dittvingade politiker, samt Peter Jöback (som i år enbart var nominerad till lite mer än en femtedel av priserna) mötas och "mingla" lite. Efter detta kommer pris utdelas och någon gammal (last year is just soooo last year) schlagerlåt kommer kommer framföras (för alla vet väl att bögar bara ääääääälskar schlager).
Så, för att summera, alla bögar är schalgerälskande Peter Jöbackkopior (dock utan skivkontrakt).
Peter Jöback - The single största personen någonsin, tätt
följd av Einstein, Freud och killen som uppfann dubbelhäftande
tejp. What is up med det the use of min fina svengelska will
dock be ett mystery.
(Notera att jag, av principsak (och på grund av minnesproblem) inte tittade på Galan, som gick av stappeln ikväll (kanske fortfarande pågår?) och vet därför inte hur många pris Jöback faktiskt mottog.)
too-de-loo! (<----Flamboyantly Gay)
På galan kommer en enorm samling pseudo-kända rumppirater (om någon känner sig kränkt ber jag om ursäkt), deras entourage, en samling dittvingade politiker, samt Peter Jöback (som i år enbart var nominerad till lite mer än en femtedel av priserna) mötas och "mingla" lite. Efter detta kommer pris utdelas och någon gammal (last year is just soooo last year) schlagerlåt kommer kommer framföras (för alla vet väl att bögar bara ääääääälskar schlager).
Så, för att summera, alla bögar är schalgerälskande Peter Jöbackkopior (dock utan skivkontrakt).
Peter Jöback - The single största personen någonsin, tätt
följd av Einstein, Freud och killen som uppfann dubbelhäftande
tejp. What is up med det the use of min fina svengelska will
dock be ett mystery.
(Notera att jag, av principsak (och på grund av minnesproblem) inte tittade på Galan, som gick av stappeln ikväll (kanske fortfarande pågår?) och vet därför inte hur många pris Jöback faktiskt mottog.)
too-de-loo! (<----Flamboyantly Gay)
Åh, denna härliga (hatfyllda) sport!
Idrottsdagar. "Tillsammansdagar". Jippi, typ. Varför vi har dem är för mig att mysterium. I slutändan är det enda riktigt roliga att ligga/sitta i stora högar, snacka skit och kränga skräp. Allt det andra är bara utfyllnad, och oftast grymtar alla lite lätt när de måste iväg och spela något. Meeeeen, jag antar att det skulle vara svårt för skolan att rättfärdiga en hel dag där alla bara slappar och snackar. Och då skulle nog hälften sticka hem direkt. Dilemma.
Aaanyhow, dagens Idrottsdag var en med ett mycket fånigt namn: "Multiboll". Man hör på namnet hur "skoj" det är. Pingis, Volleyboll, basket och innebandy skulle avverkas, och innan spelandet började stod vi inför att val: Spela seriöst, kanske vinna och få alla att bli arga, eller oseriöst, förlora, göra alla andra irriterade, och ha så jävla kul. Eftersom detta troligen var vår sista tillsammansdag hade de flesta sagt i förväg att vi inte skulle ta något på allvar. Men såklart är det få som kunde hålla detta, och klassen delades upp i två läger: De som var seriösa, bestående av bland annat Broberg (som var skitsur på alla som han ansåg var oseriösa, men som själv tog max 10 bollar på volleybollen, på hela dagen) och de som inte kunde bry sig mindre, ledda av ingen mindre än undertecknad, och såklart Haskel. And the war was on. De som var seriösa var skitsura på de oseriösa, och de oseriösa ryckte på axlarna och gick och åt. Och vilken stämning det blev på lågan. Alla var konstant sura (utom jag, som flummade runt och såg allmänt glad ut), och hatet låg i hallarna som en smygande fis som ingen vill erkänna. Vår klass var inblandad i ett lite större "slagge", som jag inte orkar gå in på i detalj, och resultaten i matcherna kan jag bara gissa mig till.
Idrottsdagar. "Tillsammansdagar". Skitskoj, verkligen.
Aaanyhow, dagens Idrottsdag var en med ett mycket fånigt namn: "Multiboll". Man hör på namnet hur "skoj" det är. Pingis, Volleyboll, basket och innebandy skulle avverkas, och innan spelandet började stod vi inför att val: Spela seriöst, kanske vinna och få alla att bli arga, eller oseriöst, förlora, göra alla andra irriterade, och ha så jävla kul. Eftersom detta troligen var vår sista tillsammansdag hade de flesta sagt i förväg att vi inte skulle ta något på allvar. Men såklart är det få som kunde hålla detta, och klassen delades upp i två läger: De som var seriösa, bestående av bland annat Broberg (som var skitsur på alla som han ansåg var oseriösa, men som själv tog max 10 bollar på volleybollen, på hela dagen) och de som inte kunde bry sig mindre, ledda av ingen mindre än undertecknad, och såklart Haskel. And the war was on. De som var seriösa var skitsura på de oseriösa, och de oseriösa ryckte på axlarna och gick och åt. Och vilken stämning det blev på lågan. Alla var konstant sura (utom jag, som flummade runt och såg allmänt glad ut), och hatet låg i hallarna som en smygande fis som ingen vill erkänna. Vår klass var inblandad i ett lite större "slagge", som jag inte orkar gå in på i detalj, och resultaten i matcherna kan jag bara gissa mig till.
Idrottsdagar. "Tillsammansdagar". Skitskoj, verkligen.
kedjebrev
"Viktigt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Om någon kallar sig [email protected] och addar dig på msn så acceptera INTE för det är ett MSN-virus som ger användaren ditt IPnummer. SKICKA DETTA TILL ALLA PÅ DIN LISTA för om det är någon som accepterar den så kommer du också du få den på din lista. Då kan han göra en massa saker på din dator, och han ser då allt du gör på datorn utan att du få veta det. Detta innebär att han kan få tag i dina lösenord och inkräkta på sådant som din mail, communities, bankkonto och dylikt. För att detta inte ska hända så SKICKA DETTA TILL ALLA"
Ett kedjebrev. Vi har alla fått dem, och vissa av oss (oftast inte jag) är dumma nog att skicka vidare dem. Ikväll (vid mottagande av ovanstående textmassa) brast det för mig, och jag var tvungen att göra ett tillägg och skicka till folk:
Hrr-hrrm (tillägg från kritiskt mottagare av denna (ursäkta franskan) jävla skiten):
Om det fanns ett virus som fungerade på detta sätt (vilket jag är ganska säker på att det inte (no fucking way in hell) gör), skulle alla (i hela världen) få det på några dagar (då alla (Alla) på något vis är sammankopplade via kontaktlisator (en kompis till en kompis till en kompis, etc.)), så fort en enda person (vem som helst, var som helst), addade [email protected].
Detta är troligen ett utfrysningsförsök, och jag Kräker på kedjebrev.
Furthermore: Alla som någonsin vidarebefodrat kedjebrevet som hävdar att messenger kommer kosta pengar då namnen håller på att ta slut, och att man klarar sig om man skickar meddelandet till ett visst antal personer:
Är ni dumma i hela huvudet eller!!?
För det första: Jag är ganska säker på att det inte finns någon maxgräns för antalet bokstäver i en epostadress (och om det finns det så är den mycket hög) vilket innebär att det finns en oändlig (eller möjligtvis bara sjukt jävla stor) mängd olika kombinationer av bokstäver/siffror/symboler.
För det andra: Tror ni, seriöst, att de som äger msn (Microsoft, ett av världens största företag) skulle använda Kedjebrev (Goddamn Fukkin kedjebrev!!) för att få ut detta till massorna?
Inte ens ägarna av Lunarstorm skulle få för sig att göra det...
Eftersom jag dock varkens jobbar på Microsoft eller tillhör "The LunarCjew" så tänker jag använda kedjebrev för att nå ut till massorna, och ber er nu göra något jag under inga andra omständigheter vill att ni ska göra: skicka detta till alla, så att vi kanske kan få ett slut på Idiotiska Onödiga Jävla Kedjebrev(!!) (I repeat: Goddamn Fukking Kedjebrev)!!
Notera att vissa smärre ändringar har gjorts då jag, under tiden denna blogg färdigställts, blivit argare och argare, till den punkt att jag nu skulle kunna slita huvudet av alla söta små utrotningshotade isbjörnsungar, och sätta en kula i huvudet på varje Panda som vägrar knulla för att rädda sin art (Fight Club is the shit, även när jag är arg).
Kanske är det för att det är sent, och jag har enorma mängder socker i kroppen, kanske är det för att världens alla hemskheter nu slår emot mig, som en tegelvägg på språng, eller kanske, bara kanske, är det för att jag sakteligen glider längre in i galenskapen som jag känner denna enorma vrede. Jag gissar på alternativ fyra.
Första bilden man får upp vid googlesökning på Kedjebrev -
och det gör mig bara ännu argare.
Ett kedjebrev. Vi har alla fått dem, och vissa av oss (oftast inte jag) är dumma nog att skicka vidare dem. Ikväll (vid mottagande av ovanstående textmassa) brast det för mig, och jag var tvungen att göra ett tillägg och skicka till folk:
Hrr-hrrm (tillägg från kritiskt mottagare av denna (ursäkta franskan) jävla skiten):
Om det fanns ett virus som fungerade på detta sätt (vilket jag är ganska säker på att det inte (no fucking way in hell) gör), skulle alla (i hela världen) få det på några dagar (då alla (Alla) på något vis är sammankopplade via kontaktlisator (en kompis till en kompis till en kompis, etc.)), så fort en enda person (vem som helst, var som helst), addade [email protected].
Detta är troligen ett utfrysningsförsök, och jag Kräker på kedjebrev.
Furthermore: Alla som någonsin vidarebefodrat kedjebrevet som hävdar att messenger kommer kosta pengar då namnen håller på att ta slut, och att man klarar sig om man skickar meddelandet till ett visst antal personer:
Är ni dumma i hela huvudet eller!!?
För det första: Jag är ganska säker på att det inte finns någon maxgräns för antalet bokstäver i en epostadress (och om det finns det så är den mycket hög) vilket innebär att det finns en oändlig (eller möjligtvis bara sjukt jävla stor) mängd olika kombinationer av bokstäver/siffror/symboler.
För det andra: Tror ni, seriöst, att de som äger msn (Microsoft, ett av världens största företag) skulle använda Kedjebrev (Goddamn Fukkin kedjebrev!!) för att få ut detta till massorna?
Inte ens ägarna av Lunarstorm skulle få för sig att göra det...
Eftersom jag dock varkens jobbar på Microsoft eller tillhör "The LunarCjew" så tänker jag använda kedjebrev för att nå ut till massorna, och ber er nu göra något jag under inga andra omständigheter vill att ni ska göra: skicka detta till alla, så att vi kanske kan få ett slut på Idiotiska Onödiga Jävla Kedjebrev(!!) (I repeat: Goddamn Fukking Kedjebrev)!!
Notera att vissa smärre ändringar har gjorts då jag, under tiden denna blogg färdigställts, blivit argare och argare, till den punkt att jag nu skulle kunna slita huvudet av alla söta små utrotningshotade isbjörnsungar, och sätta en kula i huvudet på varje Panda som vägrar knulla för att rädda sin art (Fight Club is the shit, även när jag är arg).
Kanske är det för att det är sent, och jag har enorma mängder socker i kroppen, kanske är det för att världens alla hemskheter nu slår emot mig, som en tegelvägg på språng, eller kanske, bara kanske, är det för att jag sakteligen glider längre in i galenskapen som jag känner denna enorma vrede. Jag gissar på alternativ fyra.
Första bilden man får upp vid googlesökning på Kedjebrev -
och det gör mig bara ännu argare.
Våldspornografi av hög klass
Nej jag pratar inte om skumma filmer med stora tyska karlar som bankar något stackars fruntimmer vettlöst på ett, för vissa, smått erotiskt sätt, utan de enorma våldsorgier som förgyller mycket av vår tids media, och får en splatterkåt person som mig själv att drega stora, osanitära, pölar.
Som ni märker är grafiskt våld, i alla dess former, en av mina stora kärleker här i livet, och spel där man kan utföra diverse oetiska våldshandlingar - mord, stympningar, ofredande av smådjur och andra saker som får varningsklockan att ringa för moralpredikande TV/Radio/tidningsprofiler över hela världen - får smygsadisten i mig att fånle grymt.
Spel som det Grafik-, A.I.- och storymässigt handikapade spelet Postal 2 älskar jag. Att se ett bristfälligt modellerat huvud sprängas till en miljon bristfälligt modellerade köttslamsor i slow-motion är som poesi. Jag fnissar som en mentalpatient med bjällror när jag häller bensin i varenda vrå i ett hus, för att sedan se hur huset och alla dess invånare brinner som faklor, och jag känner mig som ett barn i någon slags affär när jag kommer in på en stor parkering med bilar som bara väntar på att sprängas till brinnande vrak (bristfälligt modellerade, of course). Och allt detta kryddat med en stor dos extremsvart humor (Hey kids, your parents are going to DIE!).
Men det var inte Postal 2 jag skulle skriva om i denna bloggen (även om jag tydligen redan gjort det), utan ett annat mycket trevligt (och mycket hemskt) spel, nämligen The Seal Hunter. Ett flashspel, och alltså inte så särskillt imponerande grafiskt och utan några större världar, storslagna nyckelmoment eller djupa karaktärer.
Men detta är inte, och har aldrig varit, det viktigasta i ett spel, utan det är spelbarheten, och The Seal Hunter fullständigt svämmar över med spelbarhet.
En arg Norsk eskimå måste stoppa en rad polardjur (från Norge) från att ta sig till vattnet, där de äter upp all fisk, och skaffar ungar, som gör det samma. Så hur stoppar man då dessa fiskätande polardjuren? Med diverse krutbaserade dödsspridare såklart. Den blåklädde (alternativt brunklädde) eskimån skrattar rått, och lämnar stora högar av stympade kroppar och pixelbaserat blod efter sig.
Hur kul detta spel än är avnjutet ensamt är det i tvåspelar-läget det verkligen lyser, och med en lika sadistisk kompis i stolen brevid kan saker och ting knappt bli bättre.
The Seal Hunter är inte bara ett blodigt våldsmästerverk, utan även det senaste i en rad mycket underhållande nedladdningsbara gratisspel. Från det überflummig Flow till det underbara Knytt, och den lika underbara uppföljaren Knytt Stories, till det skumma, men underhållande, Sumotori Dreams och det superambitiösa Within A Deep Forest. Och nu The Seal Hunter.
Men nog av mitt pladder, nu ska jag gå och göra något viktigare, och ni ska ladda ner spelet här (under fliken Files)
Ha det bra, folk och fä!
Lots and lots of röda pixlar - om smygsadister själv får välja
Som ni märker är grafiskt våld, i alla dess former, en av mina stora kärleker här i livet, och spel där man kan utföra diverse oetiska våldshandlingar - mord, stympningar, ofredande av smådjur och andra saker som får varningsklockan att ringa för moralpredikande TV/Radio/tidningsprofiler över hela världen - får smygsadisten i mig att fånle grymt.
Spel som det Grafik-, A.I.- och storymässigt handikapade spelet Postal 2 älskar jag. Att se ett bristfälligt modellerat huvud sprängas till en miljon bristfälligt modellerade köttslamsor i slow-motion är som poesi. Jag fnissar som en mentalpatient med bjällror när jag häller bensin i varenda vrå i ett hus, för att sedan se hur huset och alla dess invånare brinner som faklor, och jag känner mig som ett barn i någon slags affär när jag kommer in på en stor parkering med bilar som bara väntar på att sprängas till brinnande vrak (bristfälligt modellerade, of course). Och allt detta kryddat med en stor dos extremsvart humor (Hey kids, your parents are going to DIE!).
Men det var inte Postal 2 jag skulle skriva om i denna bloggen (även om jag tydligen redan gjort det), utan ett annat mycket trevligt (och mycket hemskt) spel, nämligen The Seal Hunter. Ett flashspel, och alltså inte så särskillt imponerande grafiskt och utan några större världar, storslagna nyckelmoment eller djupa karaktärer.
Men detta är inte, och har aldrig varit, det viktigasta i ett spel, utan det är spelbarheten, och The Seal Hunter fullständigt svämmar över med spelbarhet.
En arg Norsk eskimå måste stoppa en rad polardjur (från Norge) från att ta sig till vattnet, där de äter upp all fisk, och skaffar ungar, som gör det samma. Så hur stoppar man då dessa fiskätande polardjuren? Med diverse krutbaserade dödsspridare såklart. Den blåklädde (alternativt brunklädde) eskimån skrattar rått, och lämnar stora högar av stympade kroppar och pixelbaserat blod efter sig.
Hur kul detta spel än är avnjutet ensamt är det i tvåspelar-läget det verkligen lyser, och med en lika sadistisk kompis i stolen brevid kan saker och ting knappt bli bättre.
The Seal Hunter är inte bara ett blodigt våldsmästerverk, utan även det senaste i en rad mycket underhållande nedladdningsbara gratisspel. Från det überflummig Flow till det underbara Knytt, och den lika underbara uppföljaren Knytt Stories, till det skumma, men underhållande, Sumotori Dreams och det superambitiösa Within A Deep Forest. Och nu The Seal Hunter.
Men nog av mitt pladder, nu ska jag gå och göra något viktigare, och ni ska ladda ner spelet här (under fliken Files)
Ha det bra, folk och fä!
Lots and lots of röda pixlar - om smygsadister själv får välja
Dis yow Conscunse takkin' (wiff vry cute vois)
Jag har lite dåligt samvete. Den fina hyllningsbloggen från Tiny borde fått mig att må bra nu i ett par dagar, men istället känns det som en påminnelse om hur dålig jag är på att läsa folks bloggar. Ett bevis på att Tiny är en mycket bättre bloggläsare än jag.
Helt kallt förväntar jag mig att folk ska läsa mitt flummiga dravel till blogg, medan jag själv läser väldigt lite. Visst, jag kollar ju Ediths blogg (en mycket tacksam göra, då hon i princip aldrig bloggar), några bdb och ett antal bloggar från presoner jag knappt känner (men som skriver mycket trevliga bloggar). Visst, när man skriver det så verkar det inte så lite, men det är det, jämfört med de bloggar/bdb jag inte läser.
Nu när jag erkänt detta har mitt samvete lättat lite, och jag kan återgå till mer konstruktiva saker (kasta saker på folk).
Kanske jag skärper mig och börjar läsa fler bloggar och bilddagböcker. Troligen inte, men kanske.
Over and/or out!
Helt kallt förväntar jag mig att folk ska läsa mitt flummiga dravel till blogg, medan jag själv läser väldigt lite. Visst, jag kollar ju Ediths blogg (en mycket tacksam göra, då hon i princip aldrig bloggar), några bdb och ett antal bloggar från presoner jag knappt känner (men som skriver mycket trevliga bloggar). Visst, när man skriver det så verkar det inte så lite, men det är det, jämfört med de bloggar/bdb jag inte läser.
Nu när jag erkänt detta har mitt samvete lättat lite, och jag kan återgå till mer konstruktiva saker (kasta saker på folk).
Kanske jag skärper mig och börjar läsa fler bloggar och bilddagböcker. Troligen inte, men kanske.
Over and/or out!
Höörby - en hyllning till Tiny
Tydligen är det fler som läser min blogg än vad jag trodde, och det var med stor glädje och stor chock jag i kristin-(även känd som Tiny)-från-Stockholm's blogg läste följande:
Linus, en mycket god vän till mig (som också var hemligt förälskad i mig de tre veckorna vi var i England på språkresa (och som dessutom var för lite man för att erkänna det..) UTAN att våga yttra ett ord om hans hjärtesorg! ), skriver helt FÖRTRÄFFLIGA blogginlägg och tidigare under dagen bestämde jag mig för att studera hans blogg mycket noga.
[Notera att den textmassa jag har understrukit enbart är en produkt av ondskefull propaganda, från en okänd tredje part, och önsketänkande. Inget illa om Tiny, men hon är inte min typ.]
Eftersom Tiny tillhör eliten, Crème de la Crème, och ingår i de högsta kretsarna i Stockholmskt sociala umgänge har detta gjort mig till något av en kändis i Vår Kära Hufvudstadt.
Som en god vän borde jag länka till hennes blogg, så att ni alla kan ta del av den, men eftersom min kära vän Tiny avslutade sin blogg med, jag citerar:
Jag väljer dock att inte länka till hans blogg eftersom hans lilla outvecklade huvud säkert skulle sprängas / smälta alternativt koka i ett X antal minuter på grund av överbelastning. Det kan inte vara lätt för en liten skånepåg att handskas med så många bloggläsare på en gång.. (kärlek på dig Linus :D )
Så tänker jag inte göra detta:D (kärlek på dig Tiny!)
Küssar:D
[Notera att den textmassa jag har understrukit enbart är en produkt av ondskefull propaganda, från en okänd tredje part, och önsketänkande. Inget illa om Tiny, men hon är inte min typ.]
Eftersom Tiny tillhör eliten, Crème de la Crème, och ingår i de högsta kretsarna i Stockholmskt sociala umgänge har detta gjort mig till något av en kändis i Vår Kära Hufvudstadt.
Som en god vän borde jag länka till hennes blogg, så att ni alla kan ta del av den, men eftersom min kära vän Tiny avslutade sin blogg med, jag citerar:
Jag väljer dock att inte länka till hans blogg eftersom hans lilla outvecklade huvud säkert skulle sprängas / smälta alternativt koka i ett X antal minuter på grund av överbelastning. Det kan inte vara lätt för en liten skånepåg att handskas med så många bloggläsare på en gång.. (kärlek på dig Linus :D )
Så tänker jag inte göra detta:D (kärlek på dig Tiny!)
Küssar:D
