Döm den satans hunden efter håren!
I hopp om att bryta den tillfälliga (sen jag påbörjade bloggen) kommentartorkan tänkte jag blogga om något som kan komma att uppröra många av er. Jag har blivit mycket kritiserad för mina upprörande tankegångar, och jag hoppas jag kan få iaf lite respons här i bloggen.
Vi har väl alla lärt oss att det är fel att döma efter utseende. Det är ytligt, och fel, skriker feta moraltanter och höter hotfullt med ett fläskigt pekfinger.
Men varför är det fel?
Ta, till exempel, en tjej, en mycket attraktiv sådan, med ett IQ som ligger precis över nivån som gör att man kan knyta sina egna skor. Visst, man kan vara dum och snäll samtidigt, och det visar på ett fint inre, jadha, jadha, jadha, men anta då att hon, utöver denna enorma dumhet även tror att hela världen cirklar runt henne, och att det är hennes rätt att stampa på alla de "mindre värda" som omringar henne. summa: Snyggt yttre, inre som blivit halvt ihjälslaget med en ful-pinne.
Är det då rätt mot henne att dömma efter insidan? Då skulle ju ingen tycka om henne. Rätt åt henne, kan man ju tycka, men hon kan väl inte rå för sin personlighet mer än en ful (objektivt sett då) person kan rå för sitt yttre? Snarare tvärt om.
Nu skriker folk; det är väl klart att det är lättare att ändra insida än utsida.
Utsida ändras med smink, operationer, träning och diverse Tv-shop hittepå. Insidan säger många är lättare att ändra på, men jag tvivlar att de vet vad ändrande av personlighet innebär.
Anta att du är en mycket utåtriktad, snackig person som känner och är kompis med alla. Då är det inte särskilt lätt att bli någon annan, att en dag sluta vara snackig och istället bli tyst och tillbakadragen. Och lika svårt är det att gå andra hållet.
Jag säger inte att vi ska sluta att tänka på insidan helt, det är ju trotts allt det som gör oss till ledande förstörare (finns det inget bättre ord?) av moder jord, bara att vi inte helt ska ringakta (det är ett bättre ord) utsidan.
Paijse auwt!
Vi har väl alla lärt oss att det är fel att döma efter utseende. Det är ytligt, och fel, skriker feta moraltanter och höter hotfullt med ett fläskigt pekfinger.
Men varför är det fel?
Ta, till exempel, en tjej, en mycket attraktiv sådan, med ett IQ som ligger precis över nivån som gör att man kan knyta sina egna skor. Visst, man kan vara dum och snäll samtidigt, och det visar på ett fint inre, jadha, jadha, jadha, men anta då att hon, utöver denna enorma dumhet även tror att hela världen cirklar runt henne, och att det är hennes rätt att stampa på alla de "mindre värda" som omringar henne. summa: Snyggt yttre, inre som blivit halvt ihjälslaget med en ful-pinne.
Är det då rätt mot henne att dömma efter insidan? Då skulle ju ingen tycka om henne. Rätt åt henne, kan man ju tycka, men hon kan väl inte rå för sin personlighet mer än en ful (objektivt sett då) person kan rå för sitt yttre? Snarare tvärt om.
Nu skriker folk; det är väl klart att det är lättare att ändra insida än utsida.
Så fan heller!
Utsida ändras med smink, operationer, träning och diverse Tv-shop hittepå. Insidan säger många är lättare att ändra på, men jag tvivlar att de vet vad ändrande av personlighet innebär.
Anta att du är en mycket utåtriktad, snackig person som känner och är kompis med alla. Då är det inte särskilt lätt att bli någon annan, att en dag sluta vara snackig och istället bli tyst och tillbakadragen. Och lika svårt är det att gå andra hållet.
Jag säger inte att vi ska sluta att tänka på insidan helt, det är ju trotts allt det som gör oss till ledande förstörare (finns det inget bättre ord?) av moder jord, bara att vi inte helt ska ringakta (det är ett bättre ord) utsidan.
Paijse auwt!
Kommentarer
Trackback