Jag är alternativ - precis som alla andra
Emo. Använt av alla, men förstått av få. Parodierat, hånat. Men varför? Alla vill väl vara "Alternativa"?
Well, eftersom jag anser mig ha lösningen på det mesta (någon gång måste jag posta min sjustegsguide till att lösa alla världens problem) så tror jag att jag vet.
Det finns för få "riktiga" emosar (någon gång måste jag även komma på lösningen på pluralböjning av detta ordet). Nästan alla av de svartklädda, smådeppiga tretton/fjortonåringarna med millimeterdjupa skärsår på ovansidan av handlederna är inte emosar, inte alternativa. Bara precis som alla andra. De blev inte "emo" för att vara annorlunda, utan för att inte riskera att plötsligt inte se ut som minst 25% av alla andra.
Så istället för en rad Riktiga emosar, som faktiskt bryr sig om musiken och stilen så får vi en rad emofjortisar och fjortisemosar som "statusskär" sig och spelar deppiga. Och (ja Edith, detta är min blogg så jag får faktiskt börja en mening med "och") vad är då skillnaden mellan emofjortisar och fjortisemosar?
Jo, en emofjortis är den mindre hemska av de två, och är faktiskt till viss del verkligen "alternativ", men med mycket hemska inslag av fjortis i sig, medan det i en fjortisemo till mycket liten (på gränsen till ingen) del är emo, och bara låtsas vara det på grund av statusen. Vilket är lite av en paradox, då de snart har tagit död på all den status "emo" en gång hade.
And now, for the question we've all been waiting for: Hur vet man vad som är vad? Jo, oftast är det mycket lätt: en "riktig" (enligt Linus-standard) emo går oftast inte runt och benämner sig som emo, utan skiter i uttrycket till stor del, medan det för de två sub-emo grupperna är mycket viktigt att allt och alla verkligen vet att de är emo.
Detta är förstås bara min tolkning av situationen, och om någon tycker att jag har fel så kommentera gärna, för då vill jag veta. Det kanske visar sig att jag är helt och hållet ute och cyklar, men då får jag ta de;-)
Over end out!
Well, eftersom jag anser mig ha lösningen på det mesta (någon gång måste jag posta min sjustegsguide till att lösa alla världens problem) så tror jag att jag vet.
Det finns för få "riktiga" emosar (någon gång måste jag även komma på lösningen på pluralböjning av detta ordet). Nästan alla av de svartklädda, smådeppiga tretton/fjortonåringarna med millimeterdjupa skärsår på ovansidan av handlederna är inte emosar, inte alternativa. Bara precis som alla andra. De blev inte "emo" för att vara annorlunda, utan för att inte riskera att plötsligt inte se ut som minst 25% av alla andra.
Så istället för en rad Riktiga emosar, som faktiskt bryr sig om musiken och stilen så får vi en rad emofjortisar och fjortisemosar som "statusskär" sig och spelar deppiga. Och (ja Edith, detta är min blogg så jag får faktiskt börja en mening med "och") vad är då skillnaden mellan emofjortisar och fjortisemosar?
Jo, en emofjortis är den mindre hemska av de två, och är faktiskt till viss del verkligen "alternativ", men med mycket hemska inslag av fjortis i sig, medan det i en fjortisemo till mycket liten (på gränsen till ingen) del är emo, och bara låtsas vara det på grund av statusen. Vilket är lite av en paradox, då de snart har tagit död på all den status "emo" en gång hade.
And now, for the question we've all been waiting for: Hur vet man vad som är vad? Jo, oftast är det mycket lätt: en "riktig" (enligt Linus-standard) emo går oftast inte runt och benämner sig som emo, utan skiter i uttrycket till stor del, medan det för de två sub-emo grupperna är mycket viktigt att allt och alla verkligen vet att de är emo.
Detta är förstås bara min tolkning av situationen, och om någon tycker att jag har fel så kommentera gärna, för då vill jag veta. Det kanske visar sig att jag är helt och hållet ute och cyklar, men då får jag ta de;-)
Over end out!
The "Jag tycker väldigt synd om Ellie" blogg
När jag nu har spenderat två bloggar klagandes på min bristande fysik, och folk börjar bli trötta på det, och då den bristande fysiken inte brister lika mycket längre, ska jag idag blogga om en annan person som det är mycket synd om.
Efter mitt förra inlägg lämnades en kommentar (skandal egentligen), nämligen en mycket ynklig kommentar från en mycket sjuk vän, Ellie, och då jag är en så godhjärtad, trevlig, snäll, underbar och, framför allt, ödmjuk person tillägnar jag denna blogg till henne.
Så, Here it comes:
Och detta borde ni alla göra då, jag citerar, "[hennes] sjukdom har blivit ännu värre för nu har [hon] tappat rösten med". Hemskt.
Så nu skickar vi alla en tanke till den stackars lilla Ellinor.
Efter mitt förra inlägg lämnades en kommentar (skandal egentligen), nämligen en mycket ynklig kommentar från en mycket sjuk vän, Ellie, och då jag är en så godhjärtad, trevlig, snäll, underbar och, framför allt, ödmjuk person tillägnar jag denna blogg till henne.
Så, Here it comes:
Jag tycker väldigt synd om stackars lilla Ellinor
Och detta borde ni alla göra då, jag citerar, "[hennes] sjukdom har blivit ännu värre för nu har [hon] tappat rösten med". Hemskt.
Så nu skickar vi alla en tanke till den stackars lilla Ellinor.
Status update
En sked. En trubbig jävla sked. Med detta ska jag gröpa ur hela mellanfärdet tills bara ryggraden håller ihop min överkropp och mina ben. Sedan ska jag placera all denna bristfälliga människovävnad i ett bristfälligt oljefat (tillsammans med Uwe Boll, världens i särklass mest bristfälliga regissör), placera detta bristfälliga fat full med bristfälligt sunk i en hög med sprängämne och spränga skiten till mikroskopiska bitar bristfällig materia. Så kanske jag hade mått lite bättre.
Som ni märker hade mitt liv kunnat vara bättre. Men jag är inte den att klaga... Eller, jo, det är jag nog. Men det finns små, små ljuspunkter, och en av dessa är omräkningen av folks placeringar i mattetävlingen, och när alla delade placeringar var sammanräknade slutade jag på en trettiofjärdeplats, en förbättring på cirka 11%. Och såhär när allt annat är skit känns det bra att iaf veta att man är smart.
Som ni märker hade mitt liv kunnat vara bättre. Men jag är inte den att klaga... Eller, jo, det är jag nog. Men det finns små, små ljuspunkter, och en av dessa är omräkningen av folks placeringar i mattetävlingen, och när alla delade placeringar var sammanräknade slutade jag på en trettiofjärdeplats, en förbättring på cirka 11%. Och såhär när allt annat är skit känns det bra att iaf veta att man är smart.
Matematik à la Linus.
De-nerd-tralized
Tystnaden är total. Tvåan är uppräknad, och bara ettan är kvar. De som sitter på läktaren vet att det är nu det gäller; antingen blir det förstaplats, eller ingen plats på podiet alls.
Kuvertet öppnas, och mannen med micken harklar sig.
- Linus Svensson, Frostaskolan!
Sakta reser jag mig, och sträcker ut mina armar. Priset får vänta, detta måste sägas
- I am King of Nerds. My will, be done!
Eller, nej. Inte riktigt. Jag kom på en pinsam fyrtiondeplats, med pinsamt låga 14 poäng. Nån tjej från... wherever, vann det hela, och fick en mindre penningsumma, en grafräknare och ett antal böcker om matematik. Och kanske man ska vara glad, jag är inte den absolut största nörden i Sverige, trotts allt.
Sedan var det tåget igen, så på stationen passade jag på att ladda upp. Som alla vet krossar Burger King McDonalds any day of the week, så det fick bli en Angus, följt av en sjukligt liten, och sjukligt dyr, Ben and Jerrys Cookie Dough från närmsta pressbyrån. Nu var mitt socker/fett/saltbehov tillfredsställt för tillfället, men för att inte förlora energin under den drygt 4h och 20min långa tågresan inhandlades en påse Riesen (gubbgodis någon?), en påse Gott och Blandat och en Coca Cola. All set.
Resan börjar bra, men snart slår tristessen till med full kraft, och i min desperata jakt på något att göra börjar jag kasta med min Colaflaska, något som snart leder till en halvstor bula i huvudet, och en molande värk i mellangärdet. Dum idé.
Klockan halv elva på kvällen inträffar det första positiva på hela dagen: vi (jag och Ragnar) upptäcker att vi fått fel tid, och är framme en hel timme innan vi trodde vi skulle vara det. En bilresa, en halvdan tvättning och ett toalettbesök senare, klockan 00.04, finner jag mig liggande i min egen sköna säng. Lyckan är total.
När jag vaknar på morgonen känns allt bra. Jag är utvilad, och har lyckats driva bort alla mattetankar, men efter frukosten upptäcker jag till min fasa att min tidigare så välfungerande, om än otränade, tonårskropp någon gång under natten bytts ut mot en medelstor ansamling kompost och kemiskt avfall, sammanhållet av tunna strimlor tantkött. Och här sitter jag nu, med en uppenbarligen rubbad metabolik, och känner för att häva ur mig allt som finns, och någonsin funnits, i min kropp, tills jag bara är ett tunt skal av ovan nämnda tantkött. Usch.
Enkelbiljett bort från skiten, tack!
Kuvertet öppnas, och mannen med micken harklar sig.
- Linus Svensson, Frostaskolan!
Sakta reser jag mig, och sträcker ut mina armar. Priset får vänta, detta måste sägas
- I am King of Nerds. My will, be done!
Eller, nej. Inte riktigt. Jag kom på en pinsam fyrtiondeplats, med pinsamt låga 14 poäng. Nån tjej från... wherever, vann det hela, och fick en mindre penningsumma, en grafräknare och ett antal böcker om matematik. Och kanske man ska vara glad, jag är inte den absolut största nörden i Sverige, trotts allt.
Sedan var det tåget igen, så på stationen passade jag på att ladda upp. Som alla vet krossar Burger King McDonalds any day of the week, så det fick bli en Angus, följt av en sjukligt liten, och sjukligt dyr, Ben and Jerrys Cookie Dough från närmsta pressbyrån. Nu var mitt socker/fett/saltbehov tillfredsställt för tillfället, men för att inte förlora energin under den drygt 4h och 20min långa tågresan inhandlades en påse Riesen (gubbgodis någon?), en påse Gott och Blandat och en Coca Cola. All set.
Resan börjar bra, men snart slår tristessen till med full kraft, och i min desperata jakt på något att göra börjar jag kasta med min Colaflaska, något som snart leder till en halvstor bula i huvudet, och en molande värk i mellangärdet. Dum idé.
Klockan halv elva på kvällen inträffar det första positiva på hela dagen: vi (jag och Ragnar) upptäcker att vi fått fel tid, och är framme en hel timme innan vi trodde vi skulle vara det. En bilresa, en halvdan tvättning och ett toalettbesök senare, klockan 00.04, finner jag mig liggande i min egen sköna säng. Lyckan är total.
När jag vaknar på morgonen känns allt bra. Jag är utvilad, och har lyckats driva bort alla mattetankar, men efter frukosten upptäcker jag till min fasa att min tidigare så välfungerande, om än otränade, tonårskropp någon gång under natten bytts ut mot en medelstor ansamling kompost och kemiskt avfall, sammanhållet av tunna strimlor tantkött. Och här sitter jag nu, med en uppenbarligen rubbad metabolik, och känner för att häva ur mig allt som finns, och någonsin funnits, i min kropp, tills jag bara är ett tunt skal av ovan nämnda tantkött. Usch.
Enkelbiljett bort från skiten, tack!
A Riddle, Wrapped in a Mystery, Inside an Enigma...
Har (av Fia) blivit ombedd att blogga. Men om vad?
Hon vill såklart att jag ska skriva en lång förklaring av mitt mycket komplicerade, och för tillfället mycket hemliga, kärleksliv. Men nooo. Nope. Nu-uh!
Istället är det dags för Dagens låt igen, för första gången på längre än jag kan minnas (vilket kan uppmätas till tre dagar).
dagens låt 17/1 -08. "Another Love Song" (Queens of the Stone Age/Songs for the Deaf)
Jag gillar Queens of The Stone Age. punkt. Jag gillar det mesta de gör, från lugna låtar (eller egentligen bara låt) som Mosquito Song (som för övrigt även den är en fantastisk låt) till skrikigare låtar som You Think I Ain't Worth a Dollar But I Feel Like a Millionaire (som faktiskt redan varit med i dagens låt här i bloggen, och som har en fånigt lång titel). Och jag gillar de låtar som ligger lite mitt emellan, som Another Love Song.
Den liksom... borrar sig in i hjärnan, och får, även tillbakadragna personer som jag själv, att hoppa runt, mimandes och spelande luftgitarr i diverse "coola" rockposer.
Downloading is your friend!
Well, imorgon bär det av till Stockholm, för nörd-sm. Wish me luck!
Byee, folk...
Hon vill såklart att jag ska skriva en lång förklaring av mitt mycket komplicerade, och för tillfället mycket hemliga, kärleksliv. Men nooo. Nope. Nu-uh!
Istället är det dags för Dagens låt igen, för första gången på längre än jag kan minnas (vilket kan uppmätas till tre dagar).
dagens låt 17/1 -08. "Another Love Song" (Queens of the Stone Age/Songs for the Deaf)
Jag gillar Queens of The Stone Age. punkt. Jag gillar det mesta de gör, från lugna låtar (eller egentligen bara låt) som Mosquito Song (som för övrigt även den är en fantastisk låt) till skrikigare låtar som You Think I Ain't Worth a Dollar But I Feel Like a Millionaire (som faktiskt redan varit med i dagens låt här i bloggen, och som har en fånigt lång titel). Och jag gillar de låtar som ligger lite mitt emellan, som Another Love Song.
Den liksom... borrar sig in i hjärnan, och får, även tillbakadragna personer som jag själv, att hoppa runt, mimandes och spelande luftgitarr i diverse "coola" rockposer.
Downloading is your friend!
Well, imorgon bär det av till Stockholm, för nörd-sm. Wish me luck!
Byee, folk...
I am Back!
Det var med smått sorgsna, men inte särskilt överraskade, steg som jag idag åter igen tog steget ut i singelvärlden. Vad ska man säga? Grattis Becca, Jessica, Thea, Hedda, Sofie, Sofie, Nicco, Alexandra, Emy, Hanne, Hanne å Stoffe antar jag.
Jag kan inte säga att jag är särskilt "förkrossad". Jag kommer inte gråta mig själv till sömns, bli emo och skära mig med ett stort urval av knivar eller hoppa från en mycket hög plats till en mycket lägre plats med avsikt att förpassa mig själv till past tense (dock kan det hända att jag gör det utan den avsikten, då det, trotts allt, är mycket, mycket skoj). Istället ska jag se de possitiva i det hela: Jag slipper ha den där, lilla, men ack så irriterande, känslan av skyldighet när jag strular med andra tjejer (I use comedy as a defence mechanism=)).
Och sen tror jag inte heller att detta nyblivna singelskap kommer hålla särskilt länge (självsäkerhet är A och O), även om jag tror jag ska njuta av (och utnyttja) det lite. Again: Grattis Becca, Jessica, Thea, Hedda, Sofie, Sofie, Nicco, Alexandra, Emy, Hanne, Hanne å Stoffe.
Aja, gott folk, det var allt från mig!
Peace Out!
Jag kan inte säga att jag är särskilt "förkrossad". Jag kommer inte gråta mig själv till sömns, bli emo och skära mig med ett stort urval av knivar eller hoppa från en mycket hög plats till en mycket lägre plats med avsikt att förpassa mig själv till past tense (dock kan det hända att jag gör det utan den avsikten, då det, trotts allt, är mycket, mycket skoj). Istället ska jag se de possitiva i det hela: Jag slipper ha den där, lilla, men ack så irriterande, känslan av skyldighet när jag strular med andra tjejer (I use comedy as a defence mechanism=)).
Och sen tror jag inte heller att detta nyblivna singelskap kommer hålla särskilt länge (självsäkerhet är A och O), även om jag tror jag ska njuta av (och utnyttja) det lite. Again: Grattis Becca, Jessica, Thea, Hedda, Sofie, Sofie, Nicco, Alexandra, Emy, Hanne, Hanne å Stoffe.
Aja, gott folk, det var allt från mig!
Peace Out!
2007 - Sum of all Crap
Solen stiger upp över horisonten (någonstans bakom det ogenomträngliga grå molntäcket), en slöja av bristfällig slasksnö lägger sig sakta över marken, och ett nytt år inleds. Men istället för att blicka frammåt är det dags att summera året som varit. Så, hur har året varit? Jag är kanske inte rätt person att säga något om detta efter som mitt minne aldrig sträcker sig ett helt år bakåt i tiden, men eftersom det är min blogg ska jag göra det ändå. Som sagt minns jag i princip ingenting före Englandsresan (slutet av sommaren), men vad jag kan minnas har det endå varit ett relativt bra år, utan några större katastrofer, och jag tror jag kommer fortsätta 2008 precis som jag gjorde 2007.
Jag tror inte riktigt på hela den här "new year, new beginning" skiten. Om förra året varit skit varenda vaken sekund, varför skulle detta inte vara det? Jag ger inga nyårslöften, eftersom jag aldrig skulle kunna hålla mig till det (självbehärskning som en Östtysk schizofren heroinist med ilskeproblem (voilà, liknelse à la Edith)). Jag bryr mig faktiskt inte så mycket om nytt år, det är bara en ursäkt för folk att frysa röven av sig, dricka sig fulla och leka med diverse sprängmedel, något som vi kan göra varje dag (och, om mitt lagförslag går igenom, kommer vi göra det). Visst det är trevligt att se saker explodera med fina färger, men vårt klimat (se: Sibiriskt) är inte precis idealiskt för att stå ute klockan tolv, mitt i vintern.
Aja, nog med klagande på fina svenska traditioner, and onward with the new year!
Ps.
Litet IQ-test: Fatta det kommer födas många 08:or i år=)
Booom! - Om frusna Svenskar själv får välja
Jag tror inte riktigt på hela den här "new year, new beginning" skiten. Om förra året varit skit varenda vaken sekund, varför skulle detta inte vara det? Jag ger inga nyårslöften, eftersom jag aldrig skulle kunna hålla mig till det (självbehärskning som en Östtysk schizofren heroinist med ilskeproblem (voilà, liknelse à la Edith)). Jag bryr mig faktiskt inte så mycket om nytt år, det är bara en ursäkt för folk att frysa röven av sig, dricka sig fulla och leka med diverse sprängmedel, något som vi kan göra varje dag (och, om mitt lagförslag går igenom, kommer vi göra det). Visst det är trevligt att se saker explodera med fina färger, men vårt klimat (se: Sibiriskt) är inte precis idealiskt för att stå ute klockan tolv, mitt i vintern.
Aja, nog med klagande på fina svenska traditioner, and onward with the new year!
Ps.
Litet IQ-test: Fatta det kommer födas många 08:or i år=)
Booom! - Om frusna Svenskar själv får välja
