Jag är alternativ - precis som alla andra
Emo. Använt av alla, men förstått av få. Parodierat, hånat. Men varför? Alla vill väl vara "Alternativa"?
Well, eftersom jag anser mig ha lösningen på det mesta (någon gång måste jag posta min sjustegsguide till att lösa alla världens problem) så tror jag att jag vet.
Det finns för få "riktiga" emosar (någon gång måste jag även komma på lösningen på pluralböjning av detta ordet). Nästan alla av de svartklädda, smådeppiga tretton/fjortonåringarna med millimeterdjupa skärsår på ovansidan av handlederna är inte emosar, inte alternativa. Bara precis som alla andra. De blev inte "emo" för att vara annorlunda, utan för att inte riskera att plötsligt inte se ut som minst 25% av alla andra.
Så istället för en rad Riktiga emosar, som faktiskt bryr sig om musiken och stilen så får vi en rad emofjortisar och fjortisemosar som "statusskär" sig och spelar deppiga. Och (ja Edith, detta är min blogg så jag får faktiskt börja en mening med "och") vad är då skillnaden mellan emofjortisar och fjortisemosar?
Jo, en emofjortis är den mindre hemska av de två, och är faktiskt till viss del verkligen "alternativ", men med mycket hemska inslag av fjortis i sig, medan det i en fjortisemo till mycket liten (på gränsen till ingen) del är emo, och bara låtsas vara det på grund av statusen. Vilket är lite av en paradox, då de snart har tagit död på all den status "emo" en gång hade.
And now, for the question we've all been waiting for: Hur vet man vad som är vad? Jo, oftast är det mycket lätt: en "riktig" (enligt Linus-standard) emo går oftast inte runt och benämner sig som emo, utan skiter i uttrycket till stor del, medan det för de två sub-emo grupperna är mycket viktigt att allt och alla verkligen vet att de är emo.
Detta är förstås bara min tolkning av situationen, och om någon tycker att jag har fel så kommentera gärna, för då vill jag veta. Det kanske visar sig att jag är helt och hållet ute och cyklar, men då får jag ta de;-)
Over end out!
Well, eftersom jag anser mig ha lösningen på det mesta (någon gång måste jag posta min sjustegsguide till att lösa alla världens problem) så tror jag att jag vet.
Det finns för få "riktiga" emosar (någon gång måste jag även komma på lösningen på pluralböjning av detta ordet). Nästan alla av de svartklädda, smådeppiga tretton/fjortonåringarna med millimeterdjupa skärsår på ovansidan av handlederna är inte emosar, inte alternativa. Bara precis som alla andra. De blev inte "emo" för att vara annorlunda, utan för att inte riskera att plötsligt inte se ut som minst 25% av alla andra.
Så istället för en rad Riktiga emosar, som faktiskt bryr sig om musiken och stilen så får vi en rad emofjortisar och fjortisemosar som "statusskär" sig och spelar deppiga. Och (ja Edith, detta är min blogg så jag får faktiskt börja en mening med "och") vad är då skillnaden mellan emofjortisar och fjortisemosar?
Jo, en emofjortis är den mindre hemska av de två, och är faktiskt till viss del verkligen "alternativ", men med mycket hemska inslag av fjortis i sig, medan det i en fjortisemo till mycket liten (på gränsen till ingen) del är emo, och bara låtsas vara det på grund av statusen. Vilket är lite av en paradox, då de snart har tagit död på all den status "emo" en gång hade.
And now, for the question we've all been waiting for: Hur vet man vad som är vad? Jo, oftast är det mycket lätt: en "riktig" (enligt Linus-standard) emo går oftast inte runt och benämner sig som emo, utan skiter i uttrycket till stor del, medan det för de två sub-emo grupperna är mycket viktigt att allt och alla verkligen vet att de är emo.
Detta är förstås bara min tolkning av situationen, och om någon tycker att jag har fel så kommentera gärna, för då vill jag veta. Det kanske visar sig att jag är helt och hållet ute och cyklar, men då får jag ta de;-)
Over end out!
Kommentarer
Trackback