Det är inte ni. Det är jag som är för bra
Vi kan väl fortfarande vara vänner? Vi kommer ju inte sluta träffas helt och hållet. Det är bara det att… Ärligt talat har jag träffat någon annan. Någon som låter mig ta den plats jag behöver. Någon som uppskattar mig. Någon som verkligen förstår mina behov.
Translation:
Jag har fått en plats som skribent på Gameplayer.se, och kommer kanske vara lite mindre aktiv på den här bloggen. Men jag ska försöka hinna med att dela med mig av något till er som inte följer med till min nya hemort också.
PSM för båda könen
Inkvoteringen är ett helvete, annat kan man inte tycka. I alla fall inte om man tittar på trean just nu.
”Jag kommer vara en förhöjd variant av mig själv. Jag överdriver Petra till max och spelar mycket på divighet. […] Framför allt höjer jag mig själv till skyarna.” Säger Mede till Metro, och för mig själv tänker jag: ”Nä? Petra överdriven och divig? Hon som är så lugn och härlig.”
Och det var dagen före dagen då Linus dog i en enmans-Kamikaze mot tv3s inspelningsstudio.
En syratapp efter midnatt
Jag och den högaktade Fröken E sparkar dödsföraktande in glasdörrarna, och glider som en dimma över golvet. ”Vad har ni gjort med vår kontakt, och vad, vid guds tvådagarsstubb, hade han gjort för att förtjäna ett sådant öde!?”
Min fråga möts av förvirrad tystnad, men när vi rivit språkbarriären med stålhättade militärkängor och dödskalleförsedda blysläggor, möter vi till sist vår enda kontakt inom facilitetens väggar, The Vulture.
Vi sätter oss ner, och jag stirra en sekund ut över rummet. Det här var ena sjuka jävlar, tänker jag, och osäker på om jag gjort så högt vänder jag mig mot Vulture, och spänner ögonen i honom. Diskret startar Fröken E sin inspelningsapparat, och vårt förhör börjar.
”Vem är du!?”
”Wha-?”
”Försök inget, din kretin, vi har ditt DNA!”
”I don’t-”
”Förnekar du det!?”
”Sorry-”
”Fröken E, det är tydligt att vi har fått en förhärdad brottsling på våra halsar!”
”Din idiot! Han pratar inte svenska!”
”Åh.”
Efter detta glider intervjun på som en varm kniv genom bukfett. Tv-skärmar i bakgrunden pulserar ut psykedeliska meddelanden, och gröna män och kvinnor svävar förbi, talandes på främmande språk. Samtidigt som vi nedtecknar allt vår källa bräkte fram, ryggade jag vid åsynen av tentakler. Och jag är fortfarande relativt säker på att i alla fall några av dem inte var hallucinationer.
Innan intervjun hinner ta sig in på livet, och under huden, och gräva fram scientologernas värsta hemligheter, tvingas vi ut på en enad gåsmarsch. Hela faciliteten sätts i rörelse. Barn som vuxna, kvinnor som tvåhövdade ödlevarelser. Alla rör sig i samma riktning.
Fröken E och jag utbyter frågande blickar.
Marschen tar oss till ett altare. Vid altaret står en man.
”Ni har alla rösten i huvudet, eller hur?” Börjar han. ”Den som gör er dumma!”
Jag och Fröken E kryper ihop i ett hörn. Sektmedlemmarna faller på knä. De mumlar i kör, till mannens ord. Det är vansinne. Vansinne!
Och det är i det tillfället vi vet: Vi är de sista sinnesfriska människorna på jorden.
”Fröken E” och ”The Vulture” heter egentligen något annat. Deras namn har bytts ut för att skydda alla inblandade. Men framför allt mig själv. Scientologerna är skitläskiga ju.
Några frågor?
Jag vill med följande inlägg inte insinuera att terrorism är roligt. Förutom ibland.
Saxat ur Metro:
”En Etiopier med permanent uppehållstillstånd i Sverige har gripits för terrorbrott i Nigeria och förts till ett fängelse i New York.”
ELLER HUR!!?
Skäms, Alice!
De som känner mig vet att jag är ett stort fan av Alice i Underlandet, i alla dess former. Dessutom är jag ett relativt stort (om än inte fanatiskt) fan av Tim Burton. Då är det väl inget större mysterium varför jag var läskigt pepp på Burtons tolkning av Alice. Och inte heller att min kära respektive tyckte att biljetter till nämnda film var en bra present.
Och det var de. I den mån hon kunde påverka det.
Alice i Underlandet var blek. Det är det bästa sättet jag kan beskriva den. Som så många sagt om Burtons senaste filmer, har han fastnat i utsida, och helt glömt substans. Ända sedan CGI tog över känns det som om Burton fastnat i effektporren.
Rent storymässigt är Tim Burtons Alice i Underlandet inte egentligen Alice i Underlandet. Alice har växt upp, glömt att hon åkte till underlandet en första gång, och sticker nu dit för att undvika ett pinsamt frieri. Väl där blir hon satt att rädda underlandet från den onda röda drottningen.
Det finns en ständig känsla av att det här lika gärna kunnat vara något annat än Alice i Underlandet. Karaktärerna hade lätt kunnat bytas ut, och underlandet hade lika gärna kunnat vara vilken fantasy-miljö som helst.
Som en vän till mig, som också sett filmen, sa: från början till slut sitter man och vänta på att filmen faktiskt ska börja. Man blir aldrig engagerad.
Man ska man vara ärlig har det aldrig varit den övergripande storyn som gjort Alice i Underlandet intressant. Den har alltid varit ganska lösryckt. Istället är det karaktärerna som spelat störst roll, och självklart är Hattmakaren, Smilkatten och den vita kaninen med även i Burtons version.
Fast, som allt annat, blekare. Hattmakaren är inte i hattmakaren, varken i utseende eller i beteende. Smilkatten funkar väl utseendemässigt, och Stephen Fry gör en bra röstinsats, men Burtons tolkning av karaktären är bara… fel.
I ett försök att göra karaktärerna mer ”mänskliga” har Burton tvättat bort underlandet-känslan.
Samtidigt som insida har övergivits för utsida är inte heller denna något att hänga i granen. Snarare än ett Burton-verk känns filmen som ett försök till ett Burton-verk av en medioker direkt-till-dvd-regissör. Den har alla Burton-attribut, men utan att lysa upp. Det finns inget som fastnar, ingen ihoprullad kulle med fullmånen i bakgrunden.
Vi såg filmen i 2D, efter en personlig bojkott av 3D (dubbla glasögon är inte alltför hett), och det märktes att det lagts krafter på 3D:n, och att man hoppats att detta skulle dra blicken från bakgrunden. För bakgrunden är hemsk.
Teparty-scenen kunde lika gärna ha utspelat sig på kusten i Normadie.
En sista pik innan Alice får springa hem med gråten i halsen. Burton har jobbat med Disney tidigare, men aldrig på en film som haft en barnstämpel på samma sätt som Alice i Underlandet, och det märks att Disney varit med och kladdat. De vill göra filmen barnvänlig (därav den svenskdubbade versionen) och det hela har blivit en blaskig kompromiss. Ibland är det morbid likhoppning, och ibland är det Disney Channel-scener där Depp dansar (hualigen, årtiondets värsta scen) eller Hathaway blandar ”roliga” ingredienser med fyndiga namn.
Skäms Burton.
Kastrering kanske funkar på idioter
För några månader sedan skrev hon en blogg och sexualförbrytare, med fokus på pedofiler. Då lät jag det vara, troligtvis av ren lathet. Men det har legat som en sten i skon sedan dess, och smärtat mig varje gång jag kommit att tänka på det.
Så här kommer det.
Saxat ur Metro:
”Jag är kluven. Nästan dagligen får man höra och läsa om sexualförbrytare världen över som gjort omänskliga handlingar mot sina medmänniskor och sällan får man höra om det perfekta straffet.
Om det nu skulle finnas ett perfekt straff. Ett straff som diskuterats flitigt i Sverige är kemisk kastrering.
Å ena sidan skulle jag vara den första som förespråkade det straffet för sexualbrottslingar, framförallt för de som förgripit sig på barn. Bara tanken av att någon skulle lägga ett finger på fel ställe på mitt barn och jag skulle tacka Gud för att straffet hade varit en eventuell kemisk kastrering och inte min personliga hämnd.
Men när jag kollat upp saken lite mer så verkar det som att en kemisk kastrering hade bara gjort mig lite gladare men inte förändrat situationen. En kemisk kastrering gör att man minskar den sexuella lusten och förmågan.
Det hade ju låtit bra om det bara hade handlat om en sexuell handling. När det gäller pedofiler som har ett avvikande sexuellt beteende så hjälper det tydligen inte ett dugg eftersom driften inte sitter i kroppen utan i huvudet. Eftersom kastreringen inte når huvudet så blir det heller ingen påverkan för förövaren. ”
Nabila. Nabila, Nabila, Nabila. Jag är farligt nära att ta till aja-baja-sexist-termer som ”flicka lilla”. Ibland, bara någon enstaka gång, borde du kanske faktiskt sätta dig in i vad du skriver om.
Såklart sitter pedofili i huvudet. Precis som homo- och heterosexualitet. Det är en sexuell läggning, må så vara en avvikande sådan. Att tro att en kastrering skulle ta bort pedofilin är ungefär samma logik som användes när man på 50-talet försökte ”bota” homosexuella.
Detta innebär dock inte att en kastrering inte hjälper ”ett dugg”. Som du själv skriver Nabila, ”En kemisk kastrering gör att man minskar den sexuella lusten och förmågan.” Har man ingen låt eller förmåga att våldta ett barn, hur och varför skulle man?
Att någon är pedofil skadar väl absolut ingen, så länge de inte agerar ut det. Och Nabila, oavsett vad du sett på Law & Order, så är inte alla pedofiler svettiga, medelålders män som slår upp dörrarna på sin van utanför dagis och vallar in barn i dussin.
Precis som inte alla hetero- och homosexuella väntar utanför diskotek för att få våldta varandra.
Sluta publicera saker Nabila. Skaffa en dagbok. Och visa aldrig vad du skriver.
För någon.
Är det en vanlig dag?
Ja, jo. En torsdag.
Men det är även den 4 Mars, så det är min vanliga dag.
Selleck says happy B-day!
Pessimistisk jävla värld
Jag menar, precis alla måste sitta i en ring, hålla händer och sjunga Kumbaya för att det ska få kallas världsfred. Men det räcker att USA tar strypgrepp på Japan medan Tyskland sparkar på Frankrike som är för stöddiga för att be England om hjälp, Ryssland ser sin chans att roffa åt sig lite land som inte är fyrtio grader kallt och att Italien är med på något jävla vänster för att det ska kallas för världskrig.
Är inte det jävligt konstigt?
American McGee är tillbaka!
Mina förhoppningar är på topp!
