En syratapp efter midnatt

Följande är den, delvis, sanna historien bakom hur jag och Fröken E infiltrerade Scientologerna, rekonstruerad efter veckor av sömnlöshet.

 

Jag och den högaktade Fröken E sparkar dödsföraktande in glasdörrarna, och glider som en dimma över golvet. ”Vad har ni gjort med vår kontakt, och vad, vid guds tvådagarsstubb, hade han gjort för att förtjäna ett sådant öde!?”

Min fråga möts av förvirrad tystnad, men när vi rivit språkbarriären med stålhättade militärkängor och dödskalleförsedda blysläggor, möter vi till sist vår enda kontakt inom facilitetens väggar, The Vulture.

Vi sätter oss ner, och jag stirra en sekund ut över rummet. Det här var ena sjuka jävlar, tänker jag, och osäker på om jag gjort så högt vänder jag mig mot Vulture, och spänner ögonen i honom. Diskret startar Fröken E sin inspelningsapparat, och vårt förhör börjar.

”Vem är du!?”

”Wha-?”

”Försök inget, din kretin, vi har ditt DNA!”

”I don’t-”

”Förnekar du det!?”

”Sorry-”

”Fröken E, det är tydligt att vi har fått en förhärdad brottsling på våra halsar!”

”Din idiot! Han pratar inte svenska!”

”Åh.”

Efter detta glider intervjun på som en varm kniv genom bukfett. Tv-skärmar i bakgrunden pulserar ut psykedeliska meddelanden, och gröna män och kvinnor svävar förbi, talandes på främmande språk. Samtidigt som vi nedtecknar allt vår källa bräkte fram, ryggade jag vid åsynen av tentakler. Och jag är fortfarande relativt säker på att i alla fall några av dem inte var hallucinationer.

 

Innan intervjun hinner ta sig in på livet, och under huden, och gräva fram scientologernas värsta hemligheter, tvingas vi ut på en enad gåsmarsch. Hela faciliteten sätts i rörelse. Barn som vuxna, kvinnor som tvåhövdade ödlevarelser. Alla rör sig i samma riktning.

Fröken E och jag utbyter frågande blickar.

 

Marschen tar oss till ett altare. Vid altaret står en man.

”Ni har alla rösten i huvudet, eller hur?” Börjar han. ”Den som gör er dumma!”

Jag och Fröken E kryper ihop i ett hörn. Sektmedlemmarna faller på knä. De mumlar i kör, till mannens ord. Det är vansinne. Vansinne!

Och det är i det tillfället vi vet: Vi är de sista sinnesfriska människorna på jorden.

 

”Fröken E” och ”The Vulture” heter egentligen något annat. Deras namn har bytts ut för att skydda alla inblandade. Men framför allt mig själv. Scientologerna är skitläskiga ju.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback