The Garden of the March Hare

Det gick tydligen bra för Sverige i curlingen, säger tv:n. Det är ju en anledning att fira. En annan är att jag och min bror håller gemensamt släktkalas ikväll, ett efterskott för honom och ett förskjut för mig.

Flickvännen har jag skickat till Turkiet, så nu måste jag försöka fylla tiden mellan kvällens melodifestival och den nästa vecka.
Man får väl ”göra stan”, som det heter. Men det är svårt när man inte fyllt starköl.

Fan, man har ju knappt fyllt svagdricka.

Tänkt den som var känd. Känd, och inte sjuk.
Och kunde bli osynlig.

Det hade varit häftigt.

Nu är det bara timmar kvar till den stämningsfulla julavslutningen.
“Bara timmar kvar?” tänker de som vet var jag bor, “Då borde väl du ge dig iväg Linus, för att komma i tid?”. De som också varit hängivna nog att ta reda på mitt buss-/kompletteringstaxischema vet att nu inte är en bra tid för mig att slacka vid datorn om jag vill hinna ifrån mitt hem över huvud taget.

Och det är den bistra sanningen mina vänner, att det inte blir någon avslutning för mig i år. Gubben Vinter har nämligen lagt en kabel över hela Skåne, med lejonparten precis runt mitt hus.
Jag är helt enkelt insnöad.

Fakk dat shit, hade jag troligen sagt om jag var lite mer gangstah. Nu får istället ett Sablars järnspikar räcka.
Fast, i och för sig, att slacka fram till tolv blev nyss en realitet.
Sug på den, bitches!

Jag har inte läst en Metro idag. Det innebär att jag är helt och hållet oinformerad om omvärldens händelser. Vad jag vet så skulle hela USA kunna vara på väg att sjunka ner i havet.

Det hade varit en bra dag för alla.

Eller, nja, inte amerikanerna.

Undrar om Oprah flyter? Jag tror det.

Uppmärksamma läsare kan inte undgå att lägga märke till att bloggen varit alldeles extra livlös den senaste tiden. Vad beror det på? Är det min Turkiet-resa som nyss avslutats? Är det min lathet som visar sina grisiga framfötter? Har Jason Voorhees sprungit in i mitt rum med macheten i högsta hugg och klippt mina fingernaglar i höjd med armbågen?

 

Till er som gissat på det sista alternativet: ni hade fel. För er som gissade på något av de andra alternativen: ni hade aningen mindre fel. Men fortfarande fel. Anledningen då? Det är mycket enkelt.

 

Här skulle jag vilja delge en kommentar, som lämnats av Hilding (som hädanefter kommer refereras till som Hilding Hedning här på bloggen) på min blogg för inte mer än några dagar sedan:

 

”Så jävla skön :) Blev lite inspirerad av dig och var tvungen att starta en egen blogg. har du fått reklamerbjudanden på din blogg än?

// Hilding”

 

Inga konstigheter, kan tyckas. Positiv feedback, Jag sprider inspiration, det gamla vanliga. Men i kommentaren trycks det även på lite av en öm punkt för mig. För, nej, ännu är det inga reklamerbjudanden som dumpit ner i den virtuella brevlådan. Och det svider. Så mycket att jag ibland inte kan förmå mig att printa ner mina dyrbara tankar.

 

Öppet bra till företag som söker göra reklam:

 

Hej. Jag ska försöka att inte fördöma den ignorans som lett till att ni helt sonika missat att uppmärksamma Mars-harens trädgård. Ni har uppenbarligen helt misslyckats i er jakt på inflytelserika bloggar, då min blogg mer eller mindre fungerar som en bibel för många av mina läsare.

Ingen större skada skedd dock, här är nämligen er chans att bli promotad här i bloggen, och göra er vara oumbärlig för min läsarskara.

 

Med vänliga hälsningar

The OddLittleManInHat

 

Ps.

Jag är dessutom väldigt lättköpt.

 

Ds.

Här sitter jag. Bestämde mig nyss för att avsluta min tveksamma ansträngning i skolarbetets tecken. Tänkte sätta mig avslappnat tillbaka, lägga mina läskiga labbar på Xbox-kontrollen och springa runt och kasta bilar på diverse löst pack i Crackdown. En avslappnande kväll inplanerad, med andra ord.

Men upprepad hädelse har satt mig på en inte allt för god fot med gud, och mannen där uppe såg mina planer. Ner slängde han sina fläskigt allsmäktiga dasslocksnävar och satte en sju-åtta käppar i mina hjul.

 

Glada spelfantaster kanske redan har gissat vad det hela handlar om. Den legendariske röde ringen av ren och skär död. Nu har den drabbat mig. Inget mer slaktande av aliens, rullande av bollar, lirande på plastgura eller klättrande på skyskrapor för mig inte. Nu blir det att hålla sig till trotjänaren från förra generationen, PS2an, tills jag fått boxen fixad (någon som kan berätta exakt var man får det gjort förresten?). Inte fy skam, med en rad kvalitativa lir,  men fortfarande inte den kopp rotmos jag ville slabba i mig just ikväll.

 

Nä, nu blir det fanimej att gråta en skvätt.

Hur har det då gått med min fläskvägring frågar ni nu, snart två veckor efter start. Och nej, det är ingen jublande segerblogg som kommer besvara er fråga. Inte ens hade en vecka gått då jag syndade första gången, och långt innan två hade gått var hela dieten uppgiven.
Det är smått smärtsamt att erkänna, men ett liv i övervikt tycks ligga i min framtid. Ja, vad kan man säga, annat än att jag är svag.

Så, då sitter jag här, inte med en kopp osockrat te, utan med en jumboskål popcorn.
Det, mina vänner, är svaghet..

Jag måste göra svenska. Romananalys. Tills nästa vecka. Bäst att börja nu. Jupp, jupp.
Sen är det kommunikation. Hemtenta. Definera, beskriv, summera. Till efter lovet. Borde i alla fall börja lite.

Jag väljer att summera vad jag tänker göra med ett diagram:

Som de flesta känner till är min fysik något av det ynkligaste här på jorden, och det är få som är så bristfälligt konstruerade som jag. Jag är ett hopkok av gamla palsternackor och sopspad.

Måndag och tisdag har avhandlats i ett mer eller mindre horisontellt läge, och det verkar som om onsdag kommer bli likadan. Huvudvärk, hostningar och slem är bara några av delikatesserna som serveras.


Skrikande palsternackor - om krassliga tantfarbröder själva får välja.

Hierarki betecknar en organisationsform med utpräglat centralstyre, som ofta förekommer inom såväl militär, stat, samhälle, kyrka som företag. Begreppet spreds via religionen, därav etymologin.


Anarki betecknar det statsskick i vilket det inte finns en ensam ledare, eller ett ranksystem över makt. Ordets förknippande med laglöshet är en negativ beskrivning given med motiveringen att ett ledarlöst land inte kan uppehålla lagar och regler.

För att summera: I'm right, she's wrong!

Fredagskvällen hägrar, och trött sätter jag mig på bussen. De ihärdiga buksmärtor som jagat mig genom dagen har givit vika, och jag ser fram emot en avslappnande bussresa.

Men tji fick jag! Framför mig slår sig en inbiten medelklass-gangsta ner, komplett med den obligatoriskt tjocka jackan med luddkant och den smått snedställda fjantkepsen, halvtäckt av luvan, inte från jackan, utan från den lika fläskiga tjocktröjan under. Han är en självutnämnd kung av cool, och likt en sådan har han inte tid att bry sig om vad andra tycker om honom, vilket han måste visa, så att folk inte ska tycka att han verkar ha tid bry sig.
Upp fläskar han sin nystulna (inte coolt nog att säga till polarna att det var mamsen och papsen som gav det till sin älsklingspojke) mobil och vräker igång musiken på den högsta volymen som skrotet klarar av. Inte allt för högt, men tillräckligt.

I en timme (snöhelvete och bilvoltande drog ut på tiden) satt jag bakom honom och tvingades lyssna på det skräp som han med stor säkerhet kallar för musik. Först kom technon. Massor med techno, och inte ens bra (det finns faktiskt ett fåtal låtar, jag lovar) – Vi snackar Basshunter, remixar på gamla Markooliolåtar och uppspeedade heliumröster som skrålar tramsiga kärlekslåtar till det mest icke-originella baskompet som kan tänkas.
Efter detta följde den lite extra bajsnödiga gangstarappen och efter detta den skrålande skrikrocken, som våldtogs av högtalarnas bristfälliga kvalité och mest lät som ett utdraget missljud.

En timme. Tänk er en jävla timme av skiten. Mer än en gång kände jag, över allt annat, för att slita skallen av honom, gröpa ur den, och förvara svettig kroppsbehåring och tånaglar i den.
Hata är ett starkt ord. Jag tror det passar perfekt in i situationen.

(Vill bara upplysa er om att jag nu sitter och fnittrar åt tidningsrubriken: ”21-årig gängledare hade laddad pistol i byxorna”)


Fjantkeps – om fjantgangsta's själva får fjanta... jag menar välja.

Tillsammans med flickvännen och familjen åktes det till Kristianstad, där vi njöt av en underbar middag och Bio. Familjen gick på Mamma Mia, och jag släpade med mig Elin på The Dark Knight.
Tillsammans njöt vi av 152 minuter filmmagi, med tight regi, undebara effekter och skådespelare, toppat med en helt fantastisk avslutningsroll av Heath Ledger som den psykotiske, anti-humanitära anarkisten The Joker.

Eller, det var i alla fall planen. Realiteten var dock skrämmande annorlunda. Den underbara middagen visade sig vara en värdelös carbonara, som jag helst hade kunnat vara utan. Halvplaskig skräppasta med gummiaktig bacon utan smak. Skjut mig.

Nästa skrevspark kom i form av en åldegräns. På grund av überhårt ultravåld i The Dark Knight hade filmen belönats med något så fånigt som en 15årsgräns. Inget problem, i vanliga fall, då jag klarar gränsen med marginal, men tydligen hade just vår biosalong fått påbackning då de råkat släppa in minderåriga förr, och krävde legg. Något som jag inte hade.
Så, med smärta i blicken bokade vi om våra biljetter, och snart var man fast tillsammans med familjen, Elin och 60 stycken 40+are på Mamma Mia.
Skjut mig. Igen.

Nej, jag ska inte överdriva. Den var inte helt hemskt. Mr fd Bond kunde inte sjunga, Storyn var polarknäcke-tunn och gubben bredvid mig luktade snus. Men filmen var gjord med glimten i ögat, och lite småskojsig. Inte Anchorman-roligt, prehaps, men helt klart sevärt.
Jag är i vanliga fall ingen musikalperson (utöver Burtons mörka mästerverk) men ABBA's musik håller faktiskt fortfarande.
På tal om musikaler, Grease är något av det sämsta jag sett. Någonsin. Mästerverk my ass. Dålig musik, dålig story, dåliga skådespelare. The trifecta of badness.

Kvällen avslutades på ett liknande sätt, då jag och Elin kom hem till ett rum där jag glömt stänga fönstren, och fem högljutt surrande bålgetingar. wiehopp?

Men vems fel var nu allt detta? Jo, jag tänker säga farbror staten. Vem ger dem rätten att sätta en åldersgräns på kultur? Jag tycker inte heller om när folk snedtänder, tror de är i en film och går ut och skjuter folk, men gör man det spelar det nog ingen roll hur gammal man är. För då är man redan något fuckad.
Och (för att ta det här till USA, som ligger bakom mycket av skiten) om de nu finner att för många tonåringar skjuter folk eftersom de tror de är en torr kvinnohatande britt med kostymfetisch som jobbar för en hemlig organisation, och alla på gatan är superskurkar med fåniga namn, så kanske de borde sluta sälja vapen varenda jävel med ett technicolor-ID, istället för att skylla på filmer, spel och musik.
Medelålders (japanska) män slängde sig från byggnader eftersom de trodde de var pokemon, då de sett den tecknade serien för barn. Förbjud den? Folk har hoppat ur båtar och drunknat eftersom de trodde de var Jesus. Förbjud biblen (ja!)?

Nu när vi endå håller på med censur, är det bara jag som reagerar på det faktum att en film kan vara ungefär precis hur blodig och våldsfylld som helst, utan att en 18årsgräns infinner sig, men så fort det handlar om sex blir det moraliskt förkastligt och kräver av tittaren att han/hon är myndig?
Är sex farligt? Är sex på något sätt onaturligt? Tror ni inte ungdomar möter sex på något annat vis innan de når 18 år? Jag är väldigt frestad att lägga in en sexuellt utmanande bild här, men avstår, då jag är väldigt självisk, och helst sparar bilden för mig själv. Suck it;)

Fuck censur (tänk bloopers med djuur!).

Som ni kanske märkt har OddLittleManInHat.blogg.se stött på en del tekniska problem den senaste tiden, något som visade sig bero på ett litet misstag i min egenskrivna kod, till ett av inläggen. Ganska irriterande, not to say the least.

Vad som även försvårade återställandet av sidan var den enorma instabillitet jag stötte på. Jag svär, nästa gång jag får upp en ruta med 500 Internal Server Error högst upp så kommer jag skrika. Högt.


Well,  fuck me!

Måste ta mig samman. Måste skriva något vettigt. Är mitt tillstånd av yttersta hopplöshet, med vad som känns som en mustig, rysk man med hängbuk och antydan till bitch-tits, hållande stor jävla hammare gjord av fosterskallar och stora, håriga tantvårtor, i huvudet, och en pirrande sensation av att jag antingen har Alien eller en medelstor hermelin kravlandes i buken, de ultimata förhållandena?

Inte precis. Dock värker inte min fot, vilket inte kan ses annat än som väldigt bra.

Detta blev ju inte mycket till inlägg, men nu ska gå och skjuta mig själv, då jag nyss hörde att EMD kallades årets "superband", och att deras debutskiva var den hetaste i år.
Till kategorin superband räknas band som Cream, med bland andra Eric Clapton, och Traveling Wilburys, med bland andra Bob Dylan och Roy Orbison. Inte EMD.

Aaahrgh!

Jag är lat. Mycket lat; och bloggen (och då indirekt även ni) får lida. Men ikväll ska jag ta mig i kragen och färdigställa en blogg.

Varför just ikväll, frågar ni? Kan det vara så att jag nyss haft ett livsavgörande ögonblick, och slutligen kan se det viktiga här i livet? Kanske. Är det så att jag imorgon har prov, och jag till varje pris söker efter något att fördriva tiden med så att jag kan undvika att plugga till sagda prov? Möjligt. Troligt.

Men nej, jag borde verkligen plugga, för Mariannes prov är inte att leka med. Inte bara finns det hundratals frågor, utan varje fråga har cirkus 22 olika svar och ska helst besvaras med 16 hypoteser och mothypoteser som följer därur, 8 abstrakta spekulationer, en fyrsidigt ekvation, två axinom och en limerick. I kid you not.

Så då drar jag.

Snart.




Nu.


Mycket ledsen farbror sörjer sina lurar, och det faktum att han gestaltas
på den första bilden som kommer upp vid en google bildsökning på
ordet "tåbira". Tror ni han hade bra resultat på sina prov?

Det är inte det att jag inte unnar allas vår kära Tiny (se: Stockholmare med desperat förälskelse i allas våra jag) ännu en språkresa. Inte alls.
Men att hon åker till Hastings utan att ta med mig är skandal, på alla sätt och vis. jag menar, vad är England utan Linus? Te, cricket och friterad torsk? Illa, illa.

Kudos till Tiny, dock, för det framtida vykortet jag kommer få.


Att fylla tomrummet jag skapat i ditt hjärta kommer inte vara lätt, Tiny, men jag
önskar dig lycka till i England.

Idrottsdagar. "Tillsammansdagar". Jippi, typ. Varför vi har dem är för mig att mysterium. I slutändan är det enda riktigt roliga att ligga/sitta i stora högar, snacka skit och kränga skräp. Allt det andra är bara utfyllnad, och oftast grymtar alla lite lätt när de måste iväg och spela något. Meeeeen, jag antar att det skulle vara svårt för skolan att rättfärdiga en hel dag där alla bara slappar och snackar. Och då skulle nog hälften sticka hem direkt. Dilemma.

Aaanyhow, dagens Idrottsdag var en med ett mycket fånigt namn: "Multiboll". Man hör på namnet hur "skoj" det är. Pingis, Volleyboll, basket och innebandy skulle avverkas, och innan spelandet började stod vi inför att val: Spela seriöst, kanske vinna och få alla att bli arga, eller oseriöst, förlora, göra alla andra irriterade, och ha så jävla kul. Eftersom detta troligen var vår sista tillsammansdag hade de flesta sagt i förväg att vi inte skulle ta något på allvar. Men såklart är det få som kunde hålla detta, och klassen delades upp i två läger: De som var seriösa, bestående av bland annat Broberg (som var skitsur på alla som han ansåg var oseriösa, men som själv tog max 10 bollar på volleybollen, på hela dagen) och de som inte kunde bry sig mindre, ledda av ingen mindre än undertecknad, och såklart Haskel. And the war was on. De som var seriösa var skitsura på de oseriösa, och de oseriösa ryckte på axlarna och gick och åt. Och vilken stämning det blev på lågan. Alla var konstant sura (utom jag, som flummade runt och såg allmänt glad ut), och hatet låg i hallarna som en smygande fis som ingen vill erkänna. Vår klass var inblandad i ett lite större "slagge", som jag inte orkar gå in på i detalj, och resultaten i matcherna kan jag bara gissa mig till.

Idrottsdagar. "Tillsammansdagar". Skitskoj, verkligen.

En sked. En trubbig jävla sked. Med detta ska jag gröpa ur hela mellanfärdet tills bara ryggraden håller ihop min överkropp och mina ben. Sedan ska jag placera all denna bristfälliga människovävnad i ett bristfälligt oljefat (tillsammans med Uwe Boll, världens i särklass mest bristfälliga regissör), placera detta bristfälliga fat full med bristfälligt sunk i en hög med sprängämne och spränga skiten till mikroskopiska bitar bristfällig materia. Så kanske jag hade mått lite bättre.

Som ni märker hade mitt liv kunnat vara bättre. Men jag är inte den att klaga... Eller, jo, det är jag nog. Men det finns små, små ljuspunkter, och en av dessa är omräkningen av folks placeringar i mattetävlingen, och när alla delade placeringar var sammanräknade slutade jag på en trettiofjärdeplats, en förbättring på cirka 11%. Och såhär när allt annat är skit känns det bra att iaf veta att man är smart.

Huvudet värker, armar och ben känns tunga. Illamående strålar genom kroppen, och magen känns som en blender med kemiskt avfall. En känsla av hopplöshet håller sakta på att omluta mig som en blöt, illaluktande filt och jag börjar i mitt stilla sinne undra om livet, trotts allt, verkligen saknar mening.


Japp, det är jul, i år igen. Släkten är samlad, och det finns ju inget som går upp mot en stor, fesljummen, dos julstämning.


Tomteluvor och köttsår - Om psykotiska,
självmordsbenägna sociopater själv får välja.