The reason for stalking elk


 

Dangling by the waist fifteen feet off of the ground one cannot but reflect a bit. Would I rather land on my legs and get impaled by my own splintered shins, but hopefully survive, or land on my head and end it quickly?

Snap, whoosh, splat.

“Hello there Jimbo!” He is a rather stout man in his late sixties. How he had managed to string me up here is a mystery.  “How’s it hanging?” The smile on his face and nervous chuckle is laced with relief. You can tell he has practiced this line in his head and is pleased to have succeeded in delivering it. This ridiculous man had kidnapped me?

“Get me down from here!”

It is hard to make a serious and angry impression when strung up like fish in a smokehouse.

“In due time, Jimmy-boy!”

“Why— why have you done this?” Mr. Stout, who had been pacing a slow semi-circle, stops dead in his tracks, and looks at me with an amused expression on his reddish face.

“That’s the problem with people of today, don’t you think?” He chuckles and continues his walk. “Always ‘why?’. We have to know. ’Why?’ Never just accepting our faith. ‘Why’.” He stops by a lever on the wall. “I’ll tell you why…” He puts his hand on the lever. “BECAUSE!”

He pulls, and I fall.

 

Gravity is not a force like the other forces of nature, but is instead a curvature of space-time near large masses.

Einstein thought that one up. Apparently makes one hell of a difference when playing around with numbers and trying to calculate the universe. When falling fifteen feet, however, it is all the same.

“You can open your eyes now, James.” I pant heavily. This is, under the circumstances, a doubtlessly positive thing. Then my head split open. I open my eyes. I am dangling a mere two feet from the ground.

My vision is blurred. My left arm yanked out of the socket. Like one of those Lego robots. Plop! But it seems I am alive. From what I gather, once you’re dead you’re not supposed to feel so much like shit you’ll want to commit suicide.

In suicide, are you victim or perpetrator?

“I’m sorry about that. I was just going to give you a scare, but it seems I pulled the lever a bit too slow.”

Make that a murder-suicide.

“You’ll live, but you did get one hell of a smack on that head of yours.” He is bent over, and smiles at me with mock-regret. “I should have thought it over, known to pull earlier. But that’s what happens if you upset me, Jimmy.” His face turns into a grotesque parody of a mother telling her son not to pull the cat by its tail. “For your sake I’d recommend you not to upset me again.”

“Fuck you.” The two words hurt to say. I cough and taste blood. I feel it on my lips, but trying to lick it off I only makes it worse.

How many ribs have I cracked? Oh my beautiful ribs.

“Ha-ha, you’ve sure got balls” he smiles “Now quit it before I change that.” The smile drains from his face. He walks, whistling, over to the lever on the wall and begins hoisting me back up. His whistling goes from “flight of the bumblebee” to “I’ve been working on the railroad” as I slowly ascended.

Seven feet up, he suddenly stops, and so do I. After standing quietly, apparently trying to make out a sound from an adjacent room, he locks the lever in position. He looks up at me, and chuckles. No, not chuckles. He didn’t chuckle. The son of a bitch giggled.

“Seems we’ve got company!”

This is my chance.

“Now, I can’t have you screaming your lungs out trying to get rescued. I want there to be some juice left in you later, when I puncture your eyeballs.” Another fit of the giggles. “So I’ll save you some trouble. The man at the door is named Mr. Higgins. Mr. Higgins is 83 years old. His hearing aid has been broken for quite a while; he has auditory hallucinations ranging back to his service in WW2 and severe dementia. I wouldn’t put all my chips on that card.”

And giggle.

And he leaves me.

 

Of course I scream. At first.

Escaping a hostage situation 1-0-1: Do NOT take the kidnappers word for something.

He seems to have told the truth. And the pain of screaming makes me vomit. A foamy and red blot on the floor, splattered across maybe fifteen square feet. Slowly being absorbed by the white broadloom.

What kind of room has fifteen feet ceiling and broadloom? Where the fuck am I?

My left arm, the useless one, the one ripped from its socket, has ended up in an awkward position between my aching ribs and the rope. I have to move it. Just a bit.

I once took a class in how to block pain using guided meditation. Something about doors and chakras and caves and power animals. Lah-di-dah, fuck me raw. The teacher was this crew-cut, new age, twenty-something, free spirited douche bag. Once I get out of here I’ll string the fucker up by the waist and crack his ribs.

This kind of thinking is called “negative energy”.

Suddenly my left arm slips out from under me. And not only that, it slips out of the noose. My left arm, the useless one, the one ripped from its socket, is free.

Mr. Stout, Mr. Giggles-too-much, Mr. Kidnapping scumbag, has made sure to tie the rope tight around my waist and arms. But one arm free, means no more tight rope, means--

Again, I fall.

The ground is hard. Still. This time the fall is shorter, but this time I am already roughed up, and this time I have to take the full force of the fall. No rope.

The wind against my face. Or well, not wind.

Wind is a massive scale movement of gas. I am inside; the gas isn’t moving very much at all. But I move, and the air brushes my face, and it is freedom. Total freedom.

For a second. Then there is broadloom and pain. And vomit. I try to brace myself with my arms, or well my right arm, the only one working, to save my head. But the vomit-saturated carpet makes my hand slip away.

I sit up, trying not to cry from the pain.

I vomit some more. Because of the pain, and because the vomit from the floor has made its way into my mouth. I gag, I cough and then ball of red mucus leave my mouth. It must look like in the movies.

In movies they always vomit a small, concentrated ball of vomit. This is because they don’t really vomit. They only spit out something vomit-looking they’ve just put in their mouths. You can only keep so much in your mouth. Movie vomit is mainly instant oatmeal, like the one from your every day convenience store, and water, with food colouring. Green or yellow. You can add breakfast cereal for chunkiness.

You’ll notice they always have at least one cut between a character talking and the same character vomiting. CGI can make gunfights in outer space possible, but you still can’t talk with fake vomit in your mouth.

I get up. Pain.

PAIN! Pain.

Vicodin.

Katadolon.

Neurontin.

A candy-bowl of Biorphen.

How I wish.

I vomit some more. Nothing comes. Only bile. Mucus. When did I last eat? I’d kill for a hot dog. That reminds me. Better get going, or I’d be the one getting killed. I am strongly against getting killed.

He had gone left, had he not? That meant left was the way out. It also meant left was the way I would get caught. Could I over-power him? I could hardly get up from the floor. And he might be armed.

What kind of kidnapper is unarmed?

Then again, what kind of kidnapper ties you up and hauls you up in the air?

Right it is. I brace myself against the wall. After a while I am able to step up the pace, and semi-jog. My mother used to jog. Then she died.

I didn’t cry at her funeral.

Now I jog.

Wonder who won’t cry at my funeral? After all, it might not be that far away.

Who will even come? No parents, no girlfriend. I have a brother. He hates me.

Friends?

“This is upsetting me James!” echo off the walls.

And we’re back in the moment.

So what if nobody shows at my funeral. I’ll live. Hah.

Mr. Flabby back there won’t have any problem knowing what route I’ve taken. I’ve left large messy handprints of bloody vomit. It’s fair to assume he’ll be on my tale any second now.

“I thought I made it clear” He says.

He says “I thought I made it clear.”

“Made it clear, that getting me upset is not in your favour.”

He says.

He is after me. In the same corridor. But he walks slowly. Talking. He is calm. This is a bad thing. This means there is no way out at the end of this corridor. It means the large double doors emerging ahead of me are either securely locked, or only leading towards an adjacent room. Or both.

I don’t think I thought this next move through. I turn into a steamroller. Hollywood style, I fly against the door. No locked door is going to keep me out. Shoulder first, I am a rocket ship, a wrecking ball, Chuck Norris and Jean-Claude Van Damme, the muscles from Brussels. Full speed, my entire weight behind the crash.

The door is unlocked. It flies open, and I power through, completely perplexed by the lack of resistance. I trip, fall.

Brace myself with outstretched arms.

A burning flash of pain, and a surreal plopping sensation. My left arm is back in its socket. I scream. My brain screams. Everything is a flurry of adrenaline. A haze. I get up and shut the door. I am dizzy. There is no lock on the door, but there is a filing cabinet beside it. It’ll work.

And I’m alone, I think, at least for now.

“Is that you, you fucking pervert, you god damn dog molester? I’ll make potpourri out of you, once I get loose!”

He is tied to a chair. In the middle of the room. I must’ve run just past him.

There is a bag over his head.

I remove it carefully, as if it was the last piece in a round of “Operations”.

“Who are you?” he demands when his eyes have stopped tearing from the, I presume, excruciatingly bright light of the naked bulb.

“James.”

“Tells me jack-shit, James, but hello to ya. I’m Charlie.” He is bald. Looks like a really mean rodent. Small, but evil to the core. “Now would you kindly untie me.”

At that moment, the moment before I decide whether or not to let rodent-boy here join the party, Mr. Kidnapper bangs on the door. This decides for me. I start untying.

“Jimbo?” He asks cheerfully. “Charlie?”

Bang. Bang.

“James?”

Bang.

“We’re not in right now, so leave your name and number and go French the active end of a chainsaw wontcha?” I wish I had that kind of wit in pressured situations. Well, I can be happy Charlie’s here to speak for me.

“You’re a regular Andy Kaufman, aren’t you?” that uncanny fucking cheeriness will haunt me. He shoulders the door, makes a sound of mild annoyance, and then walks whistling away.

 

Now we’re two. Me and Charlie.

Charlie was kidnapped. Kidnapped and tied to a chair.

He’d been here for about a week. Sometimes he had been free of course. He’d eaten. Been to the bathroom. Then back to the chair.

I have to ask him. “Why does Mr. Cheerful-as-Fuck do this?”

“Why?” He laughs. It’s a deep fisherman kind of laugh. Like they used to laugh. Back in the days. Whenever that was.

“Yeah.” I say. “Why?”

“You didn’t ask him, did you?”

I flash him a smile covered in blood, and he laughs some more.

He has a strange sense of humour.

He is also a very practical person. I can tell. He gets to business right away. He paces the room, searching the walls, looking for something. Very MacGyver. But the room offers little. Not even the parts for a miniature rocket launcher, or some sort of escape pod.

There is a pipe. Nothing bad about pipes, we would be where we are right now without pipes. Of course, me and Charlie would rather not be where we are right now, but you get the point.

Point is pipes are good, only they might prove somewhat insufficient in the situation at hand. But Charlie seems pleased. So we set off.

“Stay behind me” he says. I’m not one to argue. Maybe his body will stop most of the bullets. I don’t have anything against him, really, but I’d rather see him dead, than me.

We push the cabinet away, and walk back the way I came. Slowly. Carefully. Listening for the squeaky shoes. Not a sound. Soon we’re back in the larger room.

The vomit smells disgusting.

We take the left path. The one leading out. It turns. It turns again. There are doors here and there leading off to the sides. But we figure forward is our best shot.

Until the corridor splits in two. Right and left.

“Where to now?” I say.

“Where to now?” He says.

“Yes, where to now” Mr. Captor says.

 

What happened next?

A stop-motion short has between four and two pictures a second. That’s six or twelve frames per picture, using the European system. The American system is different. I learnt this at a bar. A guy from Germany was in town working on some movie. He cursed at the American system. Called it idiotic. Or the German equivalent of idiotic.

How Charlie died was like a stop-motion short with too few shots. Like a stop-motion short missing a third of the frames.

It was something like this:

Charlie shouts “FREEDOM” like in that movie starring a long haired Mel Gibson.

And he shouts, and he runs. “FREEDOM.”

The pipe in his hands is a mediaeval spear and Charlie plans to run Mr. Prime Ribs through like a BBQ.

BBQ and FREEDOM.

But the man sidesteps. Just as he is to become grill dish he sidesteps. FREEDOM? Charlie gets this look on his face, he is so surprised.

And then there is a gun. I have to admit to not being man enough to identify what kind of gun. Mark and model is to me as foreign as brain surgery or penis weightlifting. But it is a gun. Of the “trigger-cock-spark-bang-slug-dead” kind.

FREEDOM, and then there is a gun.

And BANG. And Charlie is dead.

Dead.

Dead.

Dead.

And dead.

And never more alive.

And curtain.

Only we’re both still there. Me and Mr. Porky. So I run.

 

I might not have been able to identify the gun, but I knew enough to see that it was not a six-shooter. This was a modern gun. And that meant, what? Ten bullets?

That’s nine more bullets to outrun. And then he might reload.

I choose a right turn. Right can’t be wrong, I have time to think. Another shot.

A miss.

Eight.

In school I could do a hundred yards in twelve seconds. I remember this as being quite fast. I haven’t run in seven years. Another corner just as he comes around the last.

Another shot. And another.

Another miss. And another.

Seven. Six.

They don’t run a hundred yards in the Olympics. They use the Metric System. I choose not to acknowledge the Metric System. I’d choose not to acknowledge the French at all if I could. But they do this one hell of a potato dish.

With every step the distance between us increases. My lungs press on my broken ribs. My left arm hurts with each move. I taste blood.

But the distance is increasing. Mr. Pork Chop back there seems not to have run since school either. And in School I doubt he ran a hundred yards in twelve seconds. He is wheezing.

Another corner and I’m stuck.

Stuck.

Stuck.

Stuck.

Fuck.

There is no way onward and upward. Dead end. No more corners and still six bullets to go. At minimum.

I press flat against the wall just beyond the corner. Hear the wheezing. My grandma once had a dog who wheezed. It was blind, and ugly and wheezing. It loved to sleep in my bed whenever I stayed over. And it wheezed all night.

Oh, and it smelt. Like garbage and piss. I remember not being all too upset when it died.

I wait.

My heart is a frightened animal in a cage. Desperately trying to scratch a way out. My brain enters over-drive. Pictures of mutilation and death. My own death. My own mutilated body. Hello cracked skull. Hello there splintered bones and ruptured intestines.

If the acid from inside your stomach escapes you start digesting yourself.

There is a subtle squeaking from his shoes. He comes closer. Closer. Squeak.

I am a ninja. I am a fierce cheetah ready to pounce. Or something like that.

Squeak.

I fly up, sink my fist into his fleshy gut. Grab him around the wrist, and turn his gun away. He blind-fires once into the floor. Five. And once into the wall. Four.

He wrestles back and fires a shot dangerously close to my head. I wrestle back, and he fires a shot dangerously close to my crouch. Three, two.

Another blind-fire.

One.

I head butt the bridge of his nose. My already smacked-up head screams in protest, but it has the desired effect. He goes limp in my arms. It is only then I realized what we just did was the fucking Tango. I take his gun, and he falls to the floor.

 

He just lays there. He is not dead, he is still breathing.

The best way to survive a grizzly attack is to play dead.

Grizzlies and black bears inhabit the same area. They look the same; only the grizzly has smaller ears and a neck hump. If you try playing dead with a black bear it might rip you to shreds out of pure curiosity.

They don’t teach this in school. This is because in school, they don’t educate survivors. They don’t educate hunters. They educate prey. They want us scared.

Today you’re either a producer or a consumer.

I’m not a hunter. I’m a tax-payer. I pay taxes so that someone will build roads for cars to run on, so that the oil companies can sell gas. And I pay taxes so that someone will build weapons of mass destruction in case The Russian attacks.

I’m not a hunter. I’ve never stalked elk or gutted a fish. I’ve never had to hunt my own food and I have never skinned anything in my life.

I pay taxes. And I pay the insurance company. In case a black bear rips me to shreds my loved ones get two hundred grand. But I have no loved ones. No father and no son. It’s not about the money. My life insurance is a reminder: you are going to die.

A reminder so that death does not come as a surprise.

Every month I get an insurance bill. This is really a letter. The letter says “you are going to die”.

I have no father and I have no son. I am a generation without past or future. A generation tied to no one, and nothing. Except my wide screen LCD-TV. It was really expensive. I have insurance for that too.

Mr. Late Night Snack stirs. I’ll have to do something about that.

“If you want a picture of the future, imagine a boot stamping on a human face — forever” Orson Welles wrote. God I hope it is not so. Because what I do to him looks really fucking painful.

I leave him, a bleeding heap. He is still breathing though. Breathing with an awful, gurgling sound, making bubbles of blood and saliva in the corners of his mouth. I turn my back against him, and walk towards the exit. His gun is in my hand. His gun with one last bullet.

He coughs. I look over my shoulder, but don’t slow down.

His gun is in my hand. I am god.

He rolls over on his side. Coughs. Spits out a mouthful of something. His teeth. I turn my eyes away. Time to leave.

“Wait!” Is he weeping?

“Wait!” Is that crying?

No, that’s not crying. He’s not weeping. He’s—

“You have a choice.” No. He can’t be.

“A choice.” Wheezing breath. He is. I can’t believe it.

“You can walk away—” He is giggling.

“Or you can stay, and find out what you really want to know.” That fucking giggle. I stop.

“Find out why…” I stop. I stop and I turn. Slowly.

“Why did I do it?”

“Why did you do it?”

“Nobody dies a virgin, life fucks us all.” He says. “Why did I do it?”

Where could he have kept another gun? I beat him, kicked him. I felt no other gun.

And I drop mine.

“Why” Giggle. “Did I” Giggle. “Do it?” Giggle.

Blood fills my lungs. There is a hole the size pinkie in my chest and a hole the size of a tangerine in my back, yet my lungs flood. Should they not be emptying?

Wheezing breath. Not his. Mine.

“James. James, James, James. Have you learnt nothing?” That awful fucking giggle.

“Why did you do it?”

Wheezing breath.

“Why did I do it?”

“Why did you do it?”

“I’ll tell you why…”

Giggle.


Det är inte ni. Det är jag som är för bra

Sitt ner. Vi måste prata. Både ni och jag vet att vi inte är samma människor som vi var för ett halvår sedan. Vi har båda vuxit, i helt olika riktningar.

Vi kan väl fortfarande vara vänner? Vi kommer ju inte sluta träffas helt och hållet. Det är bara det att… Ärligt talat har jag träffat någon annan. Någon som låter mig ta den plats jag behöver. Någon som uppskattar mig. Någon som verkligen förstår mina behov.

Translation:
Jag har fått en plats som skribent på Gameplayer.se, och kommer kanske vara lite mindre aktiv på den här bloggen. Men jag ska försöka hinna med att dela med mig av något till er som inte följer med till min nya hemort också.

PSM för båda könen

Inkvoteringen är ett helvete, annat kan man inte tycka. I alla fall inte om man tittar på trean just nu.

 

”Jag kommer vara en förhöjd variant av mig själv. Jag överdriver Petra till max och spelar mycket på divighet. […] Framför allt höjer jag mig själv till skyarna.” Säger Mede till Metro, och för mig själv tänker jag: ”Nä? Petra överdriven och divig? Hon som är så lugn och härlig.”

 

Och det var dagen före dagen då Linus dog i en enmans-Kamikaze mot tv3s inspelningsstudio.


En syratapp efter midnatt

Följande är den, delvis, sanna historien bakom hur jag och Fröken E infiltrerade Scientologerna, rekonstruerad efter veckor av sömnlöshet.

 

Jag och den högaktade Fröken E sparkar dödsföraktande in glasdörrarna, och glider som en dimma över golvet. ”Vad har ni gjort med vår kontakt, och vad, vid guds tvådagarsstubb, hade han gjort för att förtjäna ett sådant öde!?”

Min fråga möts av förvirrad tystnad, men när vi rivit språkbarriären med stålhättade militärkängor och dödskalleförsedda blysläggor, möter vi till sist vår enda kontakt inom facilitetens väggar, The Vulture.

Vi sätter oss ner, och jag stirra en sekund ut över rummet. Det här var ena sjuka jävlar, tänker jag, och osäker på om jag gjort så högt vänder jag mig mot Vulture, och spänner ögonen i honom. Diskret startar Fröken E sin inspelningsapparat, och vårt förhör börjar.

”Vem är du!?”

”Wha-?”

”Försök inget, din kretin, vi har ditt DNA!”

”I don’t-”

”Förnekar du det!?”

”Sorry-”

”Fröken E, det är tydligt att vi har fått en förhärdad brottsling på våra halsar!”

”Din idiot! Han pratar inte svenska!”

”Åh.”

Efter detta glider intervjun på som en varm kniv genom bukfett. Tv-skärmar i bakgrunden pulserar ut psykedeliska meddelanden, och gröna män och kvinnor svävar förbi, talandes på främmande språk. Samtidigt som vi nedtecknar allt vår källa bräkte fram, ryggade jag vid åsynen av tentakler. Och jag är fortfarande relativt säker på att i alla fall några av dem inte var hallucinationer.

 

Innan intervjun hinner ta sig in på livet, och under huden, och gräva fram scientologernas värsta hemligheter, tvingas vi ut på en enad gåsmarsch. Hela faciliteten sätts i rörelse. Barn som vuxna, kvinnor som tvåhövdade ödlevarelser. Alla rör sig i samma riktning.

Fröken E och jag utbyter frågande blickar.

 

Marschen tar oss till ett altare. Vid altaret står en man.

”Ni har alla rösten i huvudet, eller hur?” Börjar han. ”Den som gör er dumma!”

Jag och Fröken E kryper ihop i ett hörn. Sektmedlemmarna faller på knä. De mumlar i kör, till mannens ord. Det är vansinne. Vansinne!

Och det är i det tillfället vi vet: Vi är de sista sinnesfriska människorna på jorden.

 

”Fröken E” och ”The Vulture” heter egentligen något annat. Deras namn har bytts ut för att skydda alla inblandade. Men framför allt mig själv. Scientologerna är skitläskiga ju.


Ett långfinger i kvällskylan

Fuck you Rubik.


Musik och krig

Eftersom det råder svår bloggtorka för tillfället får ni nöja er med tre anledningar till varför ni borde se Waltz with Bashir.






Grattis Emma, du förlorade minst!


Så, jag samlade in alla era svar, och drog mig tillbaka för att fundera. Problemet med mina funderingar är att jag ofta hamnar på fel spår, och tappar bort min originaltanke. Så även denna gång, och det är därför det tagit mig en smärre evighet att kora en vinnare.

Och vinnaren är:

Ingen.

Så illa är det. Jag är en hemsk tävlingsanordnare, då svaren inte bara behöver spöa alla andra svar så mycket att de springer hem till sina mammor och gråter, utan även passa in i min väldigt smala mall över hur saker och ting ska vara. Högst förståeligt att ingen av er lyckades.

Men! Tröstpris ska delas ut! Det är nämligen så att en individ hade, trots en utebliven vinst, stjärtsmiskande svar deluxe, och får, om än ett inte fullt lika fantastisk pris, ett pris! Och förloraren som förlorar lite mindre än de övriga förlorarna är:

Emma!


Jaha? Med vad skrev hon då?

”Tidelagspelaren”

Har du ens en motivering?

Namnet må vara mycket opassande som bloggnamn, och enbart rolig för ett mycket smal publik, men lyckas trots detta knipa tröstpriset. Det är både ordvitsigt, och kopplat till interna skämt, och ännu en gång förundras vill alla över Emmas fyndighet.

Och priset?

Originalpriset var helt enkelt ett fantastiskt pris. Tröstpriset kommer inte vara fullt lika fantastiskt, men fortfarande vida överstigande det mesta annat, nämligen följande kontrakt:
“Om den vinnande parten (Emma), under någon gång inom den överskådliga framtiden, det vill säga någon gång mellan nu och den tid då vi alla blir smittade av ett Zombie-virus skapat av influensavaccinet, av en händelse skulle träffa på den tävlingsanordnande parten (mig) så är den tidigare nämnda parten berättigad att ta en till två klunkar av den senare nämnda partens eventuella läskeblask.”


Grattis!

LÄSARTÄVLING!

Min blogg håller på att genomgå en extreme makeover. Gå från murrig högstadie-look till fräsch finish med vuxenprägel. Detta gör jag för min, men såklart även mina läsares skull. Och därför ber jag er, mina läsare, om hjälp.

När nu min blogg tar sig en ny sexig form behöver den även ett nytt sexigt namn och en ny sexig slogan. Men vad?
Det är här ni kommer in. Jag vill att ni låter era små grå skrida till verket med att frambringa ett namn så fantastiskt att min blogg automatiskt kommer slå ut allt vad Kissie och Blondinbella heter, och sätta mig på bloggtronen. Det hela kommer ta formen av en tävling.

Det finns två vinstkategorier: Bäst namn och Bäst slogan. Vinnarna kommer vinna evig ära, hyllas med en alldeles egen hyllningsblogg, och, för att sweeta till dealen, en 33cl burk med valfritt läskeblask*.

Utöver denna helt fantastiska tävlingsmöjlighet framlägger jag också en möjlighet att nå evig ära på ett annat sätt, nämligen genom att designa mig en header med plats för vinnande namn och slogan.
OBS! Headern måste rocka stenhårt för att den ovannämnda äran ska kunna hämtas ut.

*Vinnarna står själva för eventuell frakt av läskburken, och OddLittleManInHat-blogg delger varken garantier eller något sista utbetalningsdatum.

Svart på vitt

Ibland får man inte frukta det oortodoxa. Ibland måste man söka det vilda och nyskapande.
Som ni alla kan se har bloggen fått sig en mindre makeove, som en början på ett större projekt. Och det kanske är chockande att se, men jag har valt att helt bryta mot normen och sätta Svart På Vitt.

Hur ska detta tas emot av er läsare? Hur ska detta reflektera på mig? Ingen vet, och det är ett ovisshetens hav jag slängt mig ut i.

Super Epic Rambo-style Mad Skillz Killah signing up for duty!

Nu har jag registrerat mig. Pliktverket håller säkert i denna stund på att lusläsa min utvärdering av mig själv, och bländas av mina goda meriter. Oavsett om jag vill eller inte tror jag att jag snart kommer se mig själv på en båt mot okända, bortsprängda territorium.

Men jag räds icke, då jag har funnit min plats i armén redan. In mellan alternativen jägare, kock, fotsoldat, kanonmat och Super Epic Rambo-style Mad Skillz Killah fanns nämligen alternativet ”Musiker”. Jag har redan börjat fila på min alldeles egna semiautomatiska hageltrombon, och en liten kampsång, för den moderne soldaten, som jag tänkte lägga fram för ledningen.

 

At first I was afraid, I was petrified,

Kept thinking I could never live with land-mines by my side,

But then I spent so many times just playing halo all night long,

And I grew strong, and I learnt how to get along!

 

To be continued…


Ett Upprörande Inlägg

Det här inlägget är ren bloggutfyllnad.

Hämta pumphaglet, ingen tid för sentimentalitet. En zombifierad tomtefar är inget man vill knulla med!

Då var det åter dags för den obligatoriska julbloggen, med allt vad det innebär. Att jag ens firar jul är hyckeri på hög nivå, då jag är en folkskygg pessimist som inte för ett ögonblick tror att Jesus fanns, och än mindre att han var Guds son (som jag för övrigt inte heller tror finns), men presenter och sötsakar lockar allt för mycket för att jag helt kallt ska kunna bojkotta den materiella kärlekens heliga dag.

Jag får väl skrocka för mig själv vid vetskapen om att det hela inte är mycket mer än ett gigantiskt reklamjippo för Cocal-Cola (Tomtefar blev inte allmänt erkänd som en figur i rött och vitt förän på 30-talet, då Coca-Colas gigantiska reklamkampanj klädde honom i deras färger), att 95% av alla svenska matförgiftningar sker på julafton och att det är dagen på året då flest tar livet av sig.
Jag antar att för mig kommer det alltid vara tanken på en zombie i tomteluva, mördande huvudvärk, illamående och den sötsliskigt diabetikerhånande doften av julbak och bitter cynisism som fyller mig med julkänsla.
Jag antar att jag helt enkelt är ond i roten.

Och nu, en favorit i repris.


Blykarameller och hagelflarn.
Gapa stort och låt det väl smaka, barn!
Aka
Blytabletter, ångest och blodsmak i gomseglet!
Aka
Skrik i panik, spring runt i hysteri. Hämta pumphaglet, tomten är smittad.
Spy blod och tugga fradga. Julen är här!

Den omedvetna komiken



Några frågor på detta?

Weapons of Mass Distraction

Jag ska skriva ett arbete. Ett stort fuck-off arbete om universum.
Jag ska skriva det nu.

Snart. Ska bara spela lite först. Och se lite tv. Och skriva ett blogginlägg.
Shit vad jag är lättdistraherad. Men jag får det gjort. Till sist. Det får jag alltid.

Nu ska jag spela N+.
Jag skriver det imorgon.

Torskblock utan sammanhang och knäppungar med jetlag

Fia has left the building. Då blåknatten (ja, jag syftar på en smurf) varit i USA fick vi ta ännu en filmkväll, där Linus filmer man måste se innan man dör: del 2 avhandlades. Förra gången blev det både Fight Club och V för Vendetta, och den här gången visades Donnie Darko och Batman Begins (av vilka den senare inte riktigt kvalifiserar till listan, men är en helt igenom gedigen film).

Nu är Fia på väg hem, och jag på väg i säng. Trött efter en hel dags slappande ska det bli skönt med sömn, följt av en dag med Elin. På onsdag blir det The Dark Knight och jag har börjat förbereda mig med filmer, som ovanstående Batman Begins och Batman Forever, där Jim Carrey gör en oförglömlig roll som The Riddler, och serier som The Killing Joke och Arkham Asylum: A Serious House on Serious Earth, båda om The Joker, och den senare med härliga galenskaper och referencer till Alice's Adventures in Wonderland.

Men men, nu ska jag ut på björnjakt i de djupa mellanskånska skogarna, iklädd enbart höftskynke och med en vässad pinne i högerhanden.
Uggh! Mig grottman!

Cunningham Muffins makes the best breakfast!

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Hur passar youtube-filmer in i detta tro?


Jag vill tacka Susanna "Pink" Bergström för det här underbara tipset.
Muffins...

Ready... Set...

Årets sportevenemang är snart här.

Fotbolls EM? Baah!
Finalerna i NBA? Yeah right!
Sommar-OS? Verkligen inte!

Om precis en vecka är det dags för den, genom tiderna, första LVAWFT.
Linus Vs. Alexandra WiiFitness Tournament, ska hållas i Skånes centrum, Hörby, och det ryktas att media redan börjat utpostera sig i närheten av arenan. Vem som vinner är förstås oklart, även om Linus (jag) är favorittippad.

För er som känner sig sugna på att betta lite på det hela är oddsen som följer:

Alexandra: 1287408739847618762364 x Pengarna
Linus: 1.00000012 x Pengarna

Jag skulle vilja säga att oddsen talar sitt eget språk. Lycka till Alexandra.
Du lär behöva det.

My penis beats everything!

För ett litet tag sedan råkade jag snubbla över den trevliga lilla sidan Sloganizer.net, som är en slogangenerator (var får man ens idén från?). Skriv in ett nyckelord och en rad slogans slumpas fram. Det roliga med slumpmässig generering av saker, i detta fallet slogans, där en utomstående person får vara med och bestämma ett nyckelelement är att det ibland kan bli väldigt fel. Som om man skulle få för sig att skriva in, till exempel, Penis på sloganizer.
Detta gjorde jag, och, som med alla goda ting, skulle resultatet visas i en lista. Listan räknar ner de trettio bästa slogans (sloganer? Sloganar? Sloganor?), och börjar på "Småkul" och går via "skojsigt" ända upp till "salivsprutande-skrattanfalls-kul".

Notera att inte alla slogans kommer kommenteras, för jag är lat.

30. Hallelujah, it’s a penis

29. Penis rocks
För att verkligen förstå det roliga här måste man känna till de dubbla översättningsmöjligheterna: Penis äger, och Pungkulor (Penisstenar, höhö).
28. Naughty little penis
27. Bigger. Better. Penis

26. And on the eighth day god created penis

Adam skapades på den sjätte dagen, och penisen på den åttonde? Hur såg han ut på den sjunde tro?
25. There’s only one thing in the world I want and that is penis
Kåt och ambitionslös, någon?
24. Penis, the freshmaker
Jag vill inte ens tänka på vad de menar...
23. Where’s your penis?
Ska jag peka, eller...?
22. I want more, I want penis!
Slutet för så många lesbiska relationer...
21. Penis, since 1845
Men... Innan dess...?
20. Penis? You bet!
Frågan till svaret: "Is that a...?"
19. Penis is better than chocolate

18. Penis, you’ve got it!
Taget ur en informationsvideo för 10åringar.
17. Follow your penis

16. Penis – empowering people
Så härligt sexistiskt.
15. Penis. The power on your side !
Sexismen fortsätter...
14. Penis, making people successful in a changing world
...och fortsätter
13. Swing your penis

12. The goddess made penis
Hon var väl ensam, antar jag...
11. Jesus loves penis
Han reste runt med tolv män, och var helt tydligt inte särskillt intresserad av kvinnor. Var det någon som blev överaskad?
10. Penis for president

George W. Bush's valkampanj.
9. Penis inside you

8. Penis is a female force

7. You better get your penis out
Detta är inte ett bra råd. Det lärde jag mig den hårda, bötesfällande vägen.
6. Don’t play with fire, play with penis

5. Penis – your personal entertainer
Look ma! I can do tricks!
4. Penis – Xtending service
3. Penis, the secret of women
Viker de in den, eller...?
2. Be young, have fun, taste penis
Gammelgrekiskt ordspråk

And the winner is... Drum roll please...
1. Penis for your kids!
Bahahahahahahahahahaha!

Jag lovar, nästa inlägg ska vara mer meningsfullt.

Who googled on the floor?

Trött, uttråkad och nygooglad. Vadan detta maniska Schulmankomplex? Morgonstund har guld i mun säger man juh, men inte en gång nämns det att det finns absolut inget att göra, eller att man nog gör bäst i att sova fram tills middag, då saker faktiskt händer.

Men det är väl trevligt att googla sig själv, och trotts att enbart 85 ynkliga träffar kom upp så är jag ganska nöjd, då jag troligen är den enda OddLittleManInHat i världen.
Eftersom jag inte har mer att skriva för tillfället (vad mer finns det att säga om mitt googlande?) så tänkte jag använda de kommande 343 tecknen till att be om ursäkt för mitt mycke lama hot i förra inläggen. "Så kommer jag skrika. Högt". Jag menar, what is up med det? Men nu ska det bytas ut. Here it goes: Jag svär, nästa gång jag får upp en ruta med 500 Internal Server Error högst upp så ska jag ta ett antal halvfrusna flundror och med hjälp av lämpligt smärtsam metod införa dem genom en noggrannt utvald kroppsöppning i blogg.se's tekniska expert.

så.





Min vikt i marmelad

Jag är inte hungrig, alls, det är inte det. Men visst fan har alla, vid ett tillfälle eller ett annat, önskat sig sin egen vikt i marmelad. Och då snackar jag inte vilken bullshit-slajmad-frukt-marmelad som helst, såklart, utan den finaste, sötaste, engelska marmelad ni kan tänka er. Och ost. Marmelad kan inte ätas utan ost. Fysiskt omöjligt (och jag om någon borde veta, har faktiskt mvg i fysik).

Så, alltså, ost och marmelad, tillsammans vägande runt 56kg (jag vet, jag är en klen jävel). Kan ni ge mig det?


Vad får det lov att vara?
Eeh, 56kg marmelad tack=D


Tidigare inlägg