The Garden of the March Hare

Ja, nu har stunden kommit även till min blogg, och som ni har väntat! Det är ju liksom ett måste i alla högprofilbloggar att ha en liten mysig frågestund. I en nästintill outtömlig ström har frågorna flutit in, gällande allt från hårprodukter till ”men du, såg inte jag dig i kön till korvmojen i centrala Gästrikland härrommånaden?”. Det har varit tydligt vad ni velat, och till skillnad från en kanske mer allmänt känd, och med konventionell Gud, både hör och besvarar jag era böner!

 

Hur får du håret att se så prefekt ovårdat ut? /Simon 8 år

Hej Simon. Jo, det är inte lätt det där med hårvård alltid, men knepet är att inte göra det för svårt, och inte vara rädd för att prova något nytt. Vägen till min frisyr går genom tre enkla steg:

1. Använd bara hårprodukter som rekommenderats av en stor bloggprofil. Detta kräver lusläsning av texter från såväl Kissie som Sofie Fahrman. Jobbigt kan tyckas, men värt det på alla sätt

2. Sov alltid sittande. Håret får aldrig, under några omständigheter, nudda kudden.

3. Få skalpen välsignad av en zigenare. Alla kändisar gör det.

 

Har jag inte sett dig någonstans? /Alf

Nej.

 

Men jo, var du inte…

Nej!

 

Vad är det extremaste en läsare någonsin gjort? /Linusfan#1

Det var en tjej som började läsa min blogg, och sedan påbörjade ett förhållande med mig, som nu pågått i närmre ett år!

 

Fikar du någonsin med en läsare? /Bubbie

Jodå, vi fikade senast igår.

 

Varför är du så lat när det kommer till bloggande? /Besviken

Varför är du så lat när det kommer till kommenterande?

 

Hur fungerar ett svart hål? /Student i panik

Jo, när en stjärna som ligger över Chandrasekhargränsen (den minimummassa över vilken en stjärna kommer bilda ett svart hål eller en neutronstjärna, istället för en vit dvärg, när den sammanfaller) når den punkt i sin livstid när energin som skapas genom fusionsprocessen inte längre är stor nog för att motverka stjärnans gravitation sammanfaller den till ett svart hål. I ett svart hål bildar stjärnans massa en singularitet, en oändligt liten punkt, med oändlig massa och oändlig densitet (i denna punkt sönderfaller alla dagens fysiska lagar). Denna punkt sänder ut ljus, precis som en vanlig stjärna, men har så kraftig gravitation att det vänder och faller in mot singulariteten igen. Alltså är ett svart hål varken svart eller ett hål.

Eftersom ljus (som håller den högsta hastighet som beräknas möjlig att nå) inte kan undfly gravitationen kan inget annat heller det, och allt som hamnar på andra sidan ”händelsehorisonten” (ett svart håls skenbara ”yta”, som skiljer hålets innandöme från omvärlden) stannar där för gott.

 

Är du verkligen så sorglig att du har en frågestund där du själv skriver alla frågor och alla svar?

Jag skulle vilja hävda att svaret på den frågan är ganska uppenbart.

Världen är en bra hemsk plats, och det är inte sällan ödets ironi dorp-kickar en i nacken, för att sedan sitta genom hela begravningen prasslandes med en påse polly, ropa n00b till kistan, och uppröra mormor och morfar genom att börja äta buffén innan någon säger varsågod. Det här är en sådan gång.

Jag har en längre tid önskat att den överjävliga mupp till låtsasmänniska som kallar sig Blondinbella ska tvingas av sin bloggtron av en ödets nyck, en bloggare med vett, eller en dansk yrkesmördare med rakad skalle och ett stort vapen. Och, visst, nu är hon slagen, men i jämförelse med vad som ersätter henne var Bella Einsteins superbloggande lillasyster.

 

Vad är det med ytligt kackel om en meningslös människas liv som är så tilldragande? Vad är det med nagellacksbloggar* och noll personlighet som lockar?

Jag kommer nog aldrig förstå människor.

 

*” Varför började du blogga?

– Jag läste Blondinbellas blogg och tyckte det verkade kul. Jag kommer ihåg att jag läste något hon skrev om sina naglar, så tänkte jag att ’sådant vill jag också skriva om’. ”

ARTIKEL på Aftonbladet

 

Djuplodande tös dendär.

Saxat ur metro:

"Få utbildade i förskolan"

Spontan tanke:
Jag måste erkänna att jag gick genom förskolan helt utan tidigare utbildning, men jag har aldrig förut vetat att det var fel. Jag trodde de flesta väntade med utbildningen tills de hade avslutat förskolan och, you know, fyllt sex.

Tanke efter en stunds funderande:
Kanske borde jag läsa mer än rubriken.

Emma Regnell
Uppskattad medlem av klassen 2a och känd mat- och såsälskare.

Tegners Matsalar
Officiellt lunchställe för 2a, kända för sin himmelska sås.

Anders Tegnell
Avdelningschef på socialstyrelsen, en levande ordvits eller en fiktiv manifestations skapad i Linus huvud?

Nu har jag registrerat mig. Pliktverket håller säkert i denna stund på att lusläsa min utvärdering av mig själv, och bländas av mina goda meriter. Oavsett om jag vill eller inte tror jag att jag snart kommer se mig själv på en båt mot okända, bortsprängda territorium.

Men jag räds icke, då jag har funnit min plats i armén redan. In mellan alternativen jägare, kock, fotsoldat, kanonmat och Super Epic Rambo-style Mad Skillz Killah fanns nämligen alternativet ”Musiker”. Jag har redan börjat fila på min alldeles egna semiautomatiska hageltrombon, och en liten kampsång, för den moderne soldaten, som jag tänkte lägga fram för ledningen.

 

At first I was afraid, I was petrified,

Kept thinking I could never live with land-mines by my side,

But then I spent so many times just playing halo all night long,

And I grew strong, and I learnt how to get along!

 

To be continued…

Det här inlägget är ren bloggutfyllnad.

Olivia Rydberg är 15 år, och har kvar sin ungdomliga klarsynthet, i vilken hon ser de många orätter som världen innehåller. Dessutom har hon råg i ryggen som vilken fullvuxen sjöman som helst, och är inte rädd för att basunera ut sina observationer.

Saxat från metros insändarsida:

Tuggummi på liv och död för fåglarna.

Eftertanke. Under sommaren konsumeras oändliga mängder tuggummi, utan att vi egentligen tänker på konsekvenserna som detta tidsfördriv kan skapa – nämligen liv eller död.

Detta rosa, sötluktande, klistriga lilla tuggummi fastklibbat mot den hårda betongen tycks inte kunna skada någon.

Men verkligheten är en helt annan, en verklighet vi sluter våra ögon hårt inför.

Egentligen är sanningen den att från den sekund tuggummit hänsynslöst loskas ut ur din mun hittar det snart till någon annans späda näbb – fågelns.

På grund av vår lathet och vårt egoistiska tänkande förlorar många oskyldiga fåglar sina liv och deras flygande själar dalar mot betongen.

Tänk dig själv att få skåda en fågel som skulle ha svävat högt upp mot den blå sommarhimlen sorgfyllt ligga mot den kalla marken och sakta mördande tyna bort.

Med ett tuggummi i sin strupe kvävs dess sista andetag!

Tänker du fortsätta att inte bry dig och blunda?

Är det vad som krävs för att vi människor ska förstå att det är de små sakerna som räknas och att vi alla bör ta vårt ansvar. Släng tuggummit i papperskorgen.

 

Olivia Rydberg, du är dagens hjälte. Du har räddat ett oräkneligt antal metroläsare från vardagens tristess, och jag tror jag talar för alla dem när jag säger: Tack Olivia!

Under en helt vanlig dag i Petronellas hem, kan följande yttrande höras:

”Den är död. Alltså, den skulle dö. Det var bara ett skott.”

 

Funderingar:

Är Petronella i själva verket en lönnmördare? Eller kanske en praktiker av dödshjälp? Har jag helt enkelt tagit en fullt normal kommentar helt ur kontext för att kunna skriva en effektfull blogg?

De som känner mig kan utan större tvekan hålla med om att jag i mångt och mycket är ett ekonomiskt geni, och att alla större företag nog skulle må bra av att ta kontakt med mig. För att driva in min poäng väljer jag att ta ett exempel som tog plats ”IRL”, som kidsen skulle säga.

 

Scenario:

Jag, flickvän, och dennes familj (två föräldrar, två bröder, två svägerskor och två brorsbarn) väljer att unna oss lita lättsmält underhållning, i form av en heldag på Liseberg. På en plats som denna, vars enda funktion är att lura av stackas konsumenter deras surt förvärvade slantar, sker transaktioner av levnadsmedel med sådan fart att de flesta av oss inte hinner följa med i händelseförloppen.

Dessutom finner sig den intet ont anande tivolibesökaren på ett område där de är farligt underordnade den övermakt som råder, och där den konkurrensavsaknad som butikerna avnjuter pressat upp priser till nivåer bortom de flestas förstånd.

 

I situationer som dess är det livsviktigt för den utsatte att vara väl bevandrad i konsten att prispressa. Att på ett så effektivt sätt som möjligt maximera vinst och minimera förlust.

 

Låt mig pressentera en uppsättning i utbildningssyfte:

The Hero versus The Evil Corporation

 

Starring

Linus Svensson as “The Hero”

Burger King as “The Evil Corporation”

Petronella as “The Fair Maiden”

And

David Hasselhoff as “Rodolfo”

 

Vår hjälte känner törsten bränna I halsen, och ser enbart en utväg: att blotta strupen för den ondskefulla överhetens vassa, tjuvaktiga klor. Han reser sig med skräckblandat trotts och stålaktig beslutsamhet i sina spjuveraktigt kvinnotjusande pojkögon, och sätter med bestämda och sexigt maskulina steg av mot Burger Kings kassa.

Då hans penningpung reda känt på överhetens gnidenhet, och hans dagskassa tagit en rad inte helt överkomliga smällar, bestämmer vår hjälte sig för att ta det ekonomiska alternativet, i form av läskeblask i en behållare storlek ”small”.

 

Hjälten hade, i en stund av högmod, trott sig ha sin onda motpart under kontroll, men knuffas av sin piedestal när han inser att han nyss lurats betala inte mindre än 18 svenska kronor för 25 cl läsk.

Aderton riksdaler för en kvarts liter smaksatt vatten är en skandal, och vår hjälte rasar! Men om han utöver det legat på latsidan hade det här varit en historia utan varken sensmoral eller slut i vilket hjälten förnedrar antagonisten eller kysser sin dam i solnedgången. Nej, hjälten reser sig upp till kamp, beväpnad med sin retorik, sin pojkaktiga charm, och sin obesegrade förmåga att prispressa.

 

Och, bara tio minuter senare, har vår hjältefigur nått sitt mål, och med tre olovliga återfyllningar av koppen sänkt priset per 25 cl läsk till det mycket överkomliga 4,50 kr. på vägen ut moonade han kassan, och sedan kysste han sin dam filmiskt, medan solen sänkte sig bakom Balder.

 

Sammanfattning:

Jag stal 75 cl läsk från Burger King, och försöker nu vinkla det så att jag verkar vara hjälten i dramat. Inga konstigheter.

Scenario:

Jag och Petronella sitter och konverserar avslappnat på en stadsbuss, när vår uppmärksamhet faller på en reklamposter från försvarsmakten.

 

Texten på postern löd ungefär:

Hur lång är den här bussen?

Hur många människor befinner sig på den?

Vad väger personen framför dig?

Hur mycket var klockan när du började läsa den här rubriken?

 

Petronella läser hela texten, och säger sedan kritiskt:

”Vad är poängen med det? Att man ska vara bra i krig? Det är ju bara att låta dem spela tv-spel!”

 

Jag väljer här att länka till den HÄR sidan, och låta er bilda en egen uppfattning.

Det behövs förändring här i bloggen. Min blogg kanske gick hem för ett år sedan, när jag var ung och dum, men nu krävs förändring. Jag har mognat, och bloggen har inte hängt med.

Det krävs något nytt. Min blogg måste stylas om, få en ny design, en ny look.  Bloggen måste vara lika häftigt asfrän som jag. Jag behöver en bakgrund som ger ögonorgasmer till höger och vänster, en font så sexig att saliven kommer spruta över varje ord, och en header som smiskar så mycket rumpa att folk måste läsa stående. Jag behöver ett nytt bloggnamn, ett namn så slående att hjärnskakning är ett faktum, så fort man klickar in på sidan.

 

Jag behöver helt enkelt en fräckt friserad html-kod, och en designer-header av klass; men jag har varken tid eller nödvändig kunskap för att ro iland ett så genomgripande projekt, och jag vänder mig därför till er: finns det någon där ute som anser sig vara man (eller kvinna, för några av pojkarna där bak) nog för jobbet? Någon som kan ta min blogg från förlegad till bloggarnas version av David Hasselhunk, och ta all ära som skulle medfölja?

 

Om du känner att du kan axla detta monumentala arbete, hör av dig!

Här sitter jag, och har precis avslutat världens mest udda Lunch-frukost-blandning (grillad lammkotlett med kantarellrisotto with a side of två ostbullar med honung) framför ett avsnitt av Dexter, när jag börjar tänka på filmer generellt, och Babel speciellt.

 

Prisbelönta filmer är alltid intressanta att se. De ska ju, enligt någon med väldigt respektabel filmsmak, vara bra. Babel måste väl anses vara i kategorin ”gillad av folk som, enligt de flesta, vet vad de snackar om”.

 

Nu börjar väl de flesta ana sig till ett stundande ”men”? Mycket riktigt. Men, jag håller inte riktigt med. Jag såg filmen för första gången för ett tag sedan, och hade ganska stora (om än inte enorma) förväntningar. Hyllad, och med Brad Pitt (Snatch, Meet Joe Black, Twelve Monkeys, Fight Club, jag tycker Brad är fantastisk, och det står jag fanimej för). Men trots allt detta slogs jag inte alls av storhet och oslagbar filmmagi. Istället slogs jag av två saker:

 

Uno: Brad Pitts hår/skägg blir gråare för varje ruta. Nog för att det är en prövande tid, men seriöst!

 

Dos: filmen är 143 minuter, och följer fyra storylines. I ingen av dessa finns det, under hela filmens gång, en enda karaktär som gör ett något smart. Det är dumt beslut staplat på dumt beslut.

Den dövstumma tjejen tar av sig trosorna och retas med ett gäng okända killar och går sedan hem. Ensam. Sedan poppar hon piller med killar hon bara känner på avvägar, och sen avslutar hon med att strippa för en främling. Hon är inte precis den som skriker på hjälp om hon blir våldtagen. Dessutom finns det ingen som kan höra henne säga nej.

De marockanska ungarna övningsskjuter på en buss (Där tänkte de till) , och när polisen kommer försöker de fly längs en bergssida. Bara det att bergssidan vetter mot den enda jävla vägen i hela jävla landet. Ska man undvika polisen kanske man ska hålla sig borta från vägen som de tveklöst kommer åka på.

Sist men inte minst har vi den mexikanska barnflickan som tar med barnen till Mexiko, och sedan tycker att det verkar som en bra idé att åka med hennes alkoholiserade son hem. En son som sedan tycker det verkar som en toppenidé att lämna sin mamma och de två ungarna i öknen när gränsvakten sätter av efter dem (för att han väljer att sticka när de står i gränskontrollen). Här får hon ännu en snilleblixt, och ger sig iväg i öknen ensam, lämnandes barnen att vänta på att hon kommer tillbaka.

 

Att det sedan även går åt helvete för Brad och Cate i större delen av filmen, trots att de inte agerar fullt så hjärndött som resten gör filmen bara än mer frustrerande.

 

Tummen ner till Babel. Karaktärernas dumhet kan inte vara den enda drivande faktorn i ett tårdrypande drama.

Okej, nu börjar den här bloggen drabbas av likstelhet, så jag borde verkligen se till att rycka upp mig. Och det börjar med ännu en varnande blogg om fulmodets faror. En ny spelare har nämligen äntrat banan.

Jamaicaner behöver inte göra mycket mer än att existera för att vara coola som flytande kväve, eller en läkares händer under en intimundersökning. Hela rastafarigrejen och reggaemusiken är helfräckt i ordets egentligen enda rätta bemärkelse.

Men, som Tyler Durden så fantastisk lade fram det: ” Sticking feathers up your butt does not make you a chicken”. Etiopiska-/Rastafarifärger på en blekfet/brunkrämad fjortis är ungefär lika coolt som entrecote med ketchup.
De nya träningsoverallerna(?) med rastafarifärger och Bob Marley-tryck funkar inte om ens närmsta koppling till reggae är att man en gång hörde No Woman No Cry på radion.

Fjortisa inte ner något fantastiskt, som George Washington en gång sa till Britterna.

Rubrik-cred: Flickvän