The Garden of the March Hare

Hade jag varit död hade jag liksom satsat på HD-audio/video och blivit internationell kändis. MC Dönicke is in da house!

Och inte fan skulle jag hänga runt i mitt gamla hus och försöka skrämma ut folk, då är det ju roligare att sitta uppflugen ovanför omklädningsrummen på HM. Att inte njuta av efterlivet hade ju varit korkat.

I och för sig så visar en generell tro på spöken att människor inte är allt för smarta, så när vi dör kanske det hade varit förklarligt att vi spenderade våra dagar med att revirpissa våra gamla hus med ecto-plasma.

Det här är en sådandära spelblogg igen, så ointresserade kan ta en svängom på en annan hemsida tills den är slut.

Jag är skuggorna och tystnaden. Jag ser där andra är blinda. Jag är mina fienders värsta mardröm. Och framför allt kan jag göra dig till kebab innan du hinner säga ”är det bara jag, eller sitter det en skallig snubbe i hörnet?”.

Det är något speciellt med män med rakad skalle. Jag vet att detta bara blir ännu ett litet strå till stacken av saker jag sagt som får mig att låta gay å det grövsta, men sådant får man ta. (Och till mitt nyårssällskap vill jag bara säga att jag fortfarande står fast vid att Brad Pitt är en vacker man.)

Men rakade skallar i alla fall. Sist jag kärade ner mig i en rakad skalp var det Kratos som härjade runt och hackade av hjärtans lust. Det var en fantastisk upplevelse att slakta grekisk mytologi på löpande band. Men allt har sitt slut, och mitt och Kratos var någonstans i mitten av tvåan, när spelet bestämde sig för att sluta fungera. Men jag är inte den som hänger kvar i det förgångna, det finns ju ett helt hav fyllt av fiskar därute.

Och nu är jag fast igen. I en man med hårlöst huvud.

I ett gäng stora knivar, i Vin Diesel’s röst och i absolut inget hår på huvudet.

imorse bröt jag mig ut från Butcher Bay, och mitt anfall på Dark Athena har precis börjat. Fan, nu kliar det i fingrarna.

Vi ses sen, nu ska jag lönnmörda lite.

Det finns två sorters ful. Eller, egentligen finns det väl fler, men vi ska inte gå in på människors eventuella likheter med hundar eller geckoödlor.

Nej, det finns två sorters ful.

Det finns vanligt fula människor. Människor som vid första åsyn gör att du får lust att plocka upp en stor påk och slå det fula ur dem. För deras skull, liksom.

Sen finns det ninja-fula människor. Folk som är fula i hemlighet. Man ser dem, och även om de inte direkt är skönheter, så ser de i alla fall medelmåttiga ut. Men ju mer man tittar, desto mer sticker det fula ut. Man liksom fastnar med ögonen, och blir ständigt förvånad över hur mycket ful som faktiskt kan rymmas i ett till synes alldagligt ansikte.

Det fula slumrar under ytan, och smyger sig på en. För när man väl börjat vara schysst mot en ninja-ful person spelar det ingen roll att man sen upptäcker att de är träsktroll i fårakläder. Då är det försent, och man har en strykfuling på halsen. En ninja-strykfuling.

Och sen är ditt goda rykte ett minne blott. Det är fucking oartigt.

Det är lätt att vara efterklok.

Jag och flinande fruntimmer #1 (härefter hänvisad till som ”Emma”) bestämde oss för att bege oss in till Malmö vid fyra, för att hinna med några ärenden innan filmen började, klockan halv sex. En och en halv timme är fett med tid liksom.

Men fan heller, allt kärvade sakta men säker ihop sig, och plötsligt är det bara tjugo minuter kvar, och vi vet varken var vi eller bion är. Efter en gemensam härdsmälta lyckas vi, situationens ruskiga utgång till trots, hitta vägen.

Vi slår en signal till det märkbart uppstressade flinande fruntimret #2 (eller ”Kajsa”), som befinner sig vid bion.  Vi skrattar lite överlägset, och säger att allt är lugnt, och bestämmer att hon ska gå och möta oss. Hon gör så med sju minuter kvar tills bion börjar.

I Kajsas parallella storyline ankommer hon till Malmö klockan halv fem. Väl där slår det henne att hon visst glömt skriva ut mejlet som bekräftade köpet. Hon ser bara en lösning på det hela.

Jag vill göra klart att jag inte var där, så jag vet inte exakt vad som hände, men vad jag vet var det ungefär så här:

Kajsa stormar in på resecentrum med eld i blicken. Hon vänder sig så att håret piskar bakom henne, och går sedan med bestämda kliv fram mot kassan. Ilsket smäller hon handflatorna i disken, och lutar sitt ansikte så nära killen i kassan att hon kan lukta hans skräcksvett. Sedan säger hon lugnt ”jag behöver en dator och en skrivare. Antingen det, eller din manlighet i ett snöre. ”

Nåväl, med sju minuter kvar trampar vi på mot bion, jag med Emma, och Kajsa med bekräftelsemejlet. Det kommer nog gå vägen, trots allt, tänker jag.

Det är då Emma får syn på McDonalds, och börjar gnälla över hunger. ”Kön är inte så lång”, säger hon muntert, och med fyra minuter kvar vill jag strypa henne.

Men vad är väl en man överbord, tänker jag och Kajsa, och beger oss själva mot bion. Vi ställer oss i en av de frammåtsniglande köerna och väntar, i hopp om att det är rätt kö. Precis innan vi når fram stormar Emma in, med hamburgare i högsta hugg. Allting faller på plats!

Jag vet inte riktigt vad som klättrat upp i inträdesvaktens slappa bak, men nog hade det borrat in sig djupt. Där stod vi, två minuter till start, och blir informerade om att han, under inga omständigheter, kan släppa in oss med bara det utskrivna beviset. Biljetter hämtas ut i kassan.

Kön är helveteslång, och tiden tickar. Emma tycker att jag och Kajsa själva kan hämta ut biljetterna, och går sedan och ställer sig i toalettkön. Efteråt beskrev hon hur hon hetsåt hamburgarna på väg in på toa som ”det ofräschaste hon någonsin gjort”. Ingen säger emot.

Nåväl, medan hon trycker i och trycker ut kommer vi fram till kassan, och visar stressade upp det utskrivna mejlet. Vilket vi informeras om inte betyder ett skit. Istället måste betalningsmedlen som använts visas upp, nämligen ett presentkort, ett kreditkort och en fribiljett. Nu börjar problemen på riktigt.

Kajsa har presentkortet och kan därför lösa ut en biljett. Emma har möjligtvis med sig fribiljetten, vilket innebär att vi kanske kan få tag i en andra biljett. Kreditkortet befinner sig i Kajas käre fars plånbok. Någonstans i närheten av Simrishamn.

Vi bestämmer oss i alla fall för att lösa ut den första, och sedan leta reda på Emma för att lösa ut den andra. Kanske kunde vi blåsa vakten sen.

Då uppenbarar sig plötsligt ännu ett problem. Emma är spårlöst försvunnen. Hon befinner sig inte på toaletten, inte vid kassorna, och inte vid ingången. Efter ytterligare två minuter (jag misstänker att det nu börjat rulla trailers) ringer hon oss. Hon har tydligen sagt till vakten att hennes kompisar (det vill säga vi) redan gått in, och blivit insläppt av vakten. Hon är inne.

Jag och Kajsa springer fram till vakten och slår honom i ansiktet med våra ledsnaste miner, och svamlar fram hela den hemska historien. Emma springer ut, och försäkrar honom att vi är med henne. Han funderar en liten stund, och säger sedan:

1.       Jag förstår, det kan vara svårt. Men ni har ju betalat. Jag kan titta mellan fingrarna. In med er nu, ni vill ju inte missa alla trailers!

2.       Mmhm… Så du är alltså med dem? Och de är utanför? Och ni har inte biljetter? Ja, då får du också gå ut, jag kan inte släppa in någon av er.

Någon som vill gissa vilket som är den korrekta versionen?

Ute igen. Som tur är har Emma sin fribiljett, och vi kan lösa ut en till biljett. Två av tre, alltså. Köerna framför kassorna har nu decimerats, då nästan alla har satt sig i en sal. Kvar står vi. Med gråten i halsen (inte min hals förstås, jag är en riktig man) ställer vi oss på knä framför kassa, och till sist, efter allt slit, alla omvägar och enorm fysisk och psykisk smärta, skriver hon under så att vi ska få gå in.

Filmen hade inte hunnit börjat.

Summering:

Jag, Emma och Kajsa gick på bio. Gick ganska bra faktiskt.

Slicken har alltid varit på min personliga topp vad gäller verktyg. Redan där förstår man att det inte låg i mina kort att vara den snickrande typen. Nu föll det ju sig visserligen så att jag inte blev en kökets man heller, men det finns säkert en resonabel förklaring till det också.

För er som kliar sig på huvudet just nu, så är slicken den där gummiskrapan som används för att effektivt rensa ut kaksmet från en skål. Det kan ju visserligen ses som något negativt, eftersom det är en oförneklig sanning att smeten i nästan alla fall vida trumfar den färdiga kakan, och ju mer av den kvar i skålen, desto mer för en osnuten pojkspoling att sätta i sig.
Men nu börjar man komma in i åldern då man inser att man ibland måste ta sleven i egna händer (Oh yes, I did), och då får man plötsligt full kontroll över hur mycket smet som ska lämnas i skålen. Detta innebär i förlängning att man kan sätta sig med skålen i knäet och slicken i hand och smälla i sig smet tills magen känns som Tjernobyl, den 26 april 1986, klockan 01:23.
Medan de inte lika upplysta sitter och ränner med slibbiga pekfingrar och drar halvdanna smetspår på insidan av skålen kan den slickbeväpnade effektivt rensa skålen.

Nu måste jag se till min kladdkaka och diska, allt till de sköna tonerna av det Malmöiska kungbandet Babian.