Oh baby, you lick that so good
Slicken har alltid varit på min personliga topp vad gäller verktyg. Redan där förstår man att det inte låg i mina kort att vara den snickrande typen. Nu föll det ju sig visserligen så att jag inte blev en kökets man heller, men det finns säkert en resonabel förklaring till det också.
För er som kliar sig på huvudet just nu, så är slicken den där gummiskrapan som används för att effektivt rensa ut kaksmet från en skål. Det kan ju visserligen ses som något negativt, eftersom det är en oförneklig sanning att smeten i nästan alla fall vida trumfar den färdiga kakan, och ju mer av den kvar i skålen, desto mer för en osnuten pojkspoling att sätta i sig.
Men nu börjar man komma in i åldern då man inser att man ibland måste ta sleven i egna händer (Oh yes, I did), och då får man plötsligt full kontroll över hur mycket smet som ska lämnas i skålen. Detta innebär i förlängning att man kan sätta sig med skålen i knäet och slicken i hand och smälla i sig smet tills magen känns som Tjernobyl, den 26 april 1986, klockan 01:23.
Medan de inte lika upplysta sitter och ränner med slibbiga pekfingrar och drar halvdanna smetspår på insidan av skålen kan den slickbeväpnade effektivt rensa skålen.
Nu måste jag se till min kladdkaka och diska, allt till de sköna tonerna av det Malmöiska kungbandet Babian.