The Garden of the March Hare

Nej jag har inte glömt tävlingen jag arrangerade. Det må bara ha varit ett sätt att roa mig själv genom att få er att brottas i smutsen, men jag ska komma med ett uttalande om era bidrag.

Men nu ett helt annat inlägg. Ett inlägg som kommer göra mig till en slagpåse för allmänheten, och lämna mig vidöppen för gliringar och bespottning. Jag kommer i och med det här inlägget tappa all trovärdighet som bloggare, och ni kommer tvingas vända er till bloggar som Kissies och Blondinbellas för råd och livsstilstips.

Detta hade för de flesta varit avskräckande, och fått dem att snabbt dra händerna från tangentbordet och göra något annat. Kanske göra något vettigt av sina liv, rentav. Men inte jag. Jag räds icke. Jag ska dela sanningen och sprida upplysning när alla andra agerar förtryckarregim. Och den här sanningen är inte vacker.

Jag inser, att medan det visserligen är en inte allt för bildskön sanning, så är de två hela stycken jag nyss slösat utan att komma till poängen är lite att ta i, och därför tänker jag nu helt enkelt komma till poängen.
Jag tänker utan fördröjning bita i det sura äpplet, riva av plåstret snabbt, i hopp om att det kommer vara mindre smärtsamt. Kort och gott, jag tänker sluta fördröja, sluta ordbajsa utan att nå en poäng. Inget mer skjuta upp det oundvikliga.

Okej, seriöst nu. Här kommer det. The big one. Jag tycker inte att Zac Efron är en dålig skådespelare.

"Whaaaaaat!!? Mistah Troy Bolton? Basket-dvärgen från High School Musical? Är du seriös?"

Innan ni hänger mig I ögonlocken och tvingar mig att blinka ber jag er, låt mig ge er bakgrunden: min flickvän och jag har en, man kan kalla den smått sjuk, fascination. Tillsammans har vi nämligen skrattat oss igenom samtliga High School Musical-filmer, Camp Rock inkluderad.
Tillsammans skrattade vi tills tårarna rann när Troy snedtrippade i HSM3 och tillsammans drog vi så hårt på smilbanden att de gick av på fyra ställen när Troy rullade bakåt i tvåan, så att hela skärmen för en liten stund fylldes av hans rumpa. Detta är vårt guilty pleasure, att skratta åt riktigt värdelösa filmer.

Men vid Seventeen Again hade jag dragit en gräns. Hit, men inte längre. Jag skulle inte se den.
Min flickvän skulle dock, och min flickvän ringde mig efter filmen och sa att den var ganska bra. På riktigt. Jag rynkade såklart min panna så hårt att det hördes över telefonen, och fnös lite. "Nu får du nog ta och fundera igenom ditt liv, lilla vän" ville jag säga. Det gjorde jag såklart inte, eftersom jag har en enorm respekt för Petronella, och aldrig (någonsin) skulle säga något elakt eller nedlåtande till henne. Men vidare i historian.

Några dagar senare infann jag mig hos sagda flickvän, och satte mig i soffan för att kritiskt granska graden av min flickväns sinnesförvirring. I med filmen, och... Wow.
Han kan... agera? Och att ha honom som en yngre version av Matthew Perry kändes... inte så fel. Vissa delar av kroppsspråket som Zac Efron använder skulle likaväl ha kunnat användas av Perry, och vissa är till och med saker som är utmärkande för honom som skådespelare.

Zac Efron är inte dålig. Han spelar, jag vågar knappt säga det, övertygande. Filmen är verkligen inget mästerverk, och han ser fortfarande ut som en plastdvärg som smält ihop lite i ansiktet, men jag var trots detta gravt imponerad. Och chockad.

Så därför råder jag er, se Seventeen Again, och bli mind-bogglad till den punkt att era kranier imploderar. In a not entirely unpleasant way.

Min blogg håller på att genomgå en extreme makeover. Gå från murrig högstadie-look till fräsch finish med vuxenprägel. Detta gör jag för min, men såklart även mina läsares skull. Och därför ber jag er, mina läsare, om hjälp.

När nu min blogg tar sig en ny sexig form behöver den även ett nytt sexigt namn och en ny sexig slogan. Men vad?
Det är här ni kommer in. Jag vill att ni låter era små grå skrida till verket med att frambringa ett namn så fantastiskt att min blogg automatiskt kommer slå ut allt vad Kissie och Blondinbella heter, och sätta mig på bloggtronen. Det hela kommer ta formen av en tävling.

Det finns två vinstkategorier: Bäst namn och Bäst slogan. Vinnarna kommer vinna evig ära, hyllas med en alldeles egen hyllningsblogg, och, för att sweeta till dealen, en 33cl burk med valfritt läskeblask*.

Utöver denna helt fantastiska tävlingsmöjlighet framlägger jag också en möjlighet att nå evig ära på ett annat sätt, nämligen genom att designa mig en header med plats för vinnande namn och slogan.
OBS! Headern måste rocka stenhårt för att den ovannämnda äran ska kunna hämtas ut.

*Vinnarna står själva för eventuell frakt av läskburken, och OddLittleManInHat-blogg delger varken garantier eller något sista utbetalningsdatum.

Ibland får man inte frukta det oortodoxa. Ibland måste man söka det vilda och nyskapande.
Som ni alla kan se har bloggen fått sig en mindre makeove, som en början på ett större projekt. Och det kanske är chockande att se, men jag har valt att helt bryta mot normen och sätta Svart På Vitt.

Hur ska detta tas emot av er läsare? Hur ska detta reflektera på mig? Ingen vet, och det är ett ovisshetens hav jag slängt mig ut i.

Ni har såklart alla frågat er själva, varför har en blogg som är så ajour med nyhetsvärlden som The OddLittleManInHat-blogg inte haft ett enda ord om Anna Anka? Hon är ju trots allt hela medievärldens nya kelgris. Har Linus inte hört och upprörts av henne? Har han gått och tappat stinget kanske?

För det första: Jag är otroligt förolämpad över att ni ens kunde tänka tanken att mitt öga för medietrender och stornyheter skulle ha på något sätt tappat gnistan. Djupt förolämpad.

Och för det andra, nog har jag snappat upp ett och annat om damen i fråga. Man hör lite könsdiskriminering här, och lite förlegade ideal där. Snappar upp rykten om en stundande politikerkarriär och hjärnskador. Så man håller ju sig uppdaterad. Men varför då ingen blogg?

Det är mycket enkelt damer och herrar. Att skriva ett långt inlägg om hur Anna Anka är en idiot är lite är som att ha en ha en presskonferens för att upplysa allmänheten om att glass är kallt.
Och det är en mycket medveten taktik från min sida att ignorera henne, ju mer vi bryr oss desto mer exponering kommer helvetet att få. Om vi helt enkelt inte bryr oss så kanske hon självdör, och det är en bra dag för alla inblandade.

När nu mitt förra inlägg avhandlade något så bögigt som jämställdhet, får jag ta och skriva om något råmanligt nu. Som kvinnomisshandel eller bröst. Eller varför inte en fetcool film? Idag så jag nämligen en film full av brudar, sex, sprit, cigaretter och med ett fett slagsmål i slutet.

Jag såg Bridget Jones Dagbok.

 

Nu kanske ni tänker ”men vafan, det är ju en jävla brudfilm”, men då säger jag ”NEJ”, på ett ytterst manligt sätt. För Bridget är den råmanligaste filmen jag sett på länge. Manligare än Renée Zellweger får man leta efter, och Hugh Grant som ögongodis går inte av för hackor.

Den är bara dold som tjejfilm, för att inte bli beslagtagen av moralpolisen. Jag menar, tänk er själva om någon hade marknadsfört en film med en brud som super, ligger med killar och springer runt på gatan iförd kofta och trosor. Feministernas ramaskrin skulle aldrig sluta eka.

 

Så därför säger jag till er nu, låt er inte luras av medierna, se tidernas manligaste film.

Saxat ur en artikel om community-beroende i Metro:

"Tjejerna väljer att skolka för att till exempel sköta sitt jordbruk i Farmville."

Detta är sexism. Här talar de om ett beroende, men ur ett strikt enkönat perspektiv. Vad ska vi killar göra? FINNS DET INGEN HJÄLP ATT FINNA?

Hej kära bloggläsare. Om du läser detta, så är jag död.


Eller, nej. Jag är troligen fortfarande levande. Det är min blogg som tycks ha mött sin baneman. Jag vet att jag borde uppdatera min blogg oftare. Like the big-boy-bloggers. Men har man en profil så hög att minsta Stig-Helmer-frisyr skulle kittla Herren i ändan så är tiden knapp.

Jag lovar bot och bättring. Eller, inte så mycket lovar som ger ett vagt intryck av att jag kanske ska förbättra mig.

Svininfluensan är lite som Nintendo Wii. Ta något som redan finns, och som inte så många bryr sig om (Gamecube/vanlig influensa), stöp om den lite, fixa lite schysst medieexponering och presto! Hela världen blir galen.

 

Men vi har hört hela grejen  med svininfluensan. Vi vet att den är ungefär lika farlig för gemene man som smörknivar och hundvalpar. Vi har hört att danskarna skämtar om oss och vår rädsla, och sen skrattar hela vägen till banken efter att ha krängt all handsprit de kan få tag i till dumma svenskar. Vi vet att media överexponerar allt.

Så varför ta upp det igen? Kan vi inte få slippa? Njae, inte riktigt ännu, för det finns en aspekt som inte fått den uppmärksamhet den förtjänar.

 

Vaccin köps in för hela stadskassan. Alla jävlar som vill ska kunna ställa sig i kö för att rädda sig från raketvometering. Men det är väldigt få som tänkt på att kolla upp vad det är som finns i sprutorna.

 

Pandemivaccin är lite småroliga. Det är nämligen så att det inte riktigt finns något sätt att kolla om de fungerar innan sjukdomen slår till. Om en person vaccineras, och inte får influensan, hur vet man om det var vaccinets förtjänst? Just det, det vet man inte. Och det är därför majoriteten av världens ledande experter under en längre tid sagt att det är som att spela på lotto, och att man i princip lika gärna kan fylla sprutorna med saltlösning.

 

Eller, nej, inte lika gärna förresten. För saltlösning är ju faktiskt helt ofarligt. Till skillnad från vaccinet innehåller saltlösning inget som helst kvicksilver. Till skillnad från vaccinet kan saltlösning inte ge permanenta hjärn- och nervskador.

 

Så, innan ni ställer er i den där kön, ta en stund och väg det ena mot det andra. Magsyra i näshålan, eller konstiga ryckningar i resten av livet.

Jag bor mitt i ingenstans. Detta har poängterats ett antal gånger här i bloggen. Utöver att  det tvinga mig att åka kompletteringstaxi varje morgon innebär det också att jag måste ta buss. Bussäten är av någon outgrundlig anledning arrangerade i par, vilket innebär att man, om man är ensam och bussen är tillräckligt full, måste sitta bredvid en främling.
Det hela är en situation där en helt egen etikettkod krävs. I huvudsak brukar denne te sig något såhär: “Den person placerad närmst fönstret stirrar hela tiden stint ut på landskapet. Den person som sitter mot gången stirrar rakt fram in i stolsryggen framför i alla situationer. Om någon av personerna har bok eller dylikt bör all uppmärksamhet riktas på denna. Om någon av personerna bryter mot koden bör man inte, under några omständigheter, poängtera detta, klaga eller ens påvisa missnöje, utan bara fokusera ännu mer på sin egen uppgift.”
Sen finns det ännu en regel, som konfunderat mig under en längre tid. Regeln innebär ett tvång att tillfråga någon som helt uppenbart saknar auktoritet om tillstånd till något som du har all rätt till.

“När en påstigande person tvingas söka plats i ett stolspar där den ena stolen redan är ockuperad skall den påstigande fråga om lov att sätta sig i det icke ockuperade sätet.”

Så står det, i den stora boken av bussvett. Men bara för att det står i en tjock gammal bok behöver det inte stämma. Det är dags att ifrågasätta, och ställa frågan om inte den ständiga hövligheten gått för långt.
Jag frågar aldrig om lov, om det inte är så att någon tagit sig friheten att slänga upp sin väska på platsen, och då enbart om min “stirra-tills-de-förstår-vad-jag-menar”-taktik inte fungerar. De har ingen makt över sätet bara för att de sitter bredvid. Jag har betalat för att få åk med, precis som de har, och förtjänar därför att sitta lika mycket som de gör. Om de har något emot att jag sätter mig där får de självmant lufta det, och det ska vara en jävligt bra anledning för att jag ska flytta mig. “Min siamesiska tvilling stiger på på nästa station.” Fine. “Min väska är Prada och den mår inte bra av att stå på golvet.” Inte fine.

Dra in röven, kanske får du mig som bussgranne.

En studie i USA har visat att människor är mer benägna att ge pengar till en främling om denne ber om en exakt och ojämn summa. Desto mer exakt och obskyr summan är, desto fler är villiga att punga ut.
Kanske var det därför jag tidigare ikväll förvånat fick se mig själv hala fram plånkan och räcka över tolv surt förvärvade slantar till en gubbe i behov av pengar till en bussbiljett. Jag som alltid brukar ljuga i sådanna situationer!

Lite förstrött följer jag gubben med blicken när han går mot busshållplatsen, och tänker "hm, man kanske borde vara lite mer frikostig när det kommer till människor i nöd". När gubben sen helt ogenerat går rakt förbi hållplatsen ler jag bara roat.

Öppet brev till gubben
Hej gubbe. När du uttnyttjar de oskyldigas rena sinnelag kanske du tänker, "näämen tolv små slantar är väl inget större brott? inte skadas väl någon utav det?". Men där har du fel, gubbe lilla. Nu kanske du inte har full koll på varkens fjärilar eller typhoner, och jag ska därför helt hoppa över den analogin, men nog kan dessa tolv slantar vara till stor skada.
I och med att du så kallt utnyttjade min naivitet cementerade du en cynisk människobild i mitt unga, lättpåverkade sinne. I framtida situationer kommer jag således inte hjälpa en nödställd. Det hela kan liknas lite med historien om pojken som ropade varg, men i den här historien klarar sig pojken oskadd, medan en pojke i en annan by blir uppäten av hungriga vargar, eftersom han inte hade råd att ta tåget hem.
Tänk på det gubbe. Tänk på det.