Ursäkta, kan du dra in din feta röv?
Jag bor mitt i ingenstans. Detta har poängterats ett antal gånger här i bloggen. Utöver att det tvinga mig att åka kompletteringstaxi varje morgon innebär det också att jag måste ta buss. Bussäten är av någon outgrundlig anledning arrangerade i par, vilket innebär att man, om man är ensam och bussen är tillräckligt full, måste sitta bredvid en främling.
Det hela är en situation där en helt egen etikettkod krävs. I huvudsak brukar denne te sig något såhär: “Den person placerad närmst fönstret stirrar hela tiden stint ut på landskapet. Den person som sitter mot gången stirrar rakt fram in i stolsryggen framför i alla situationer. Om någon av personerna har bok eller dylikt bör all uppmärksamhet riktas på denna. Om någon av personerna bryter mot koden bör man inte, under några omständigheter, poängtera detta, klaga eller ens påvisa missnöje, utan bara fokusera ännu mer på sin egen uppgift.”
Sen finns det ännu en regel, som konfunderat mig under en längre tid. Regeln innebär ett tvång att tillfråga någon som helt uppenbart saknar auktoritet om tillstånd till något som du har all rätt till.
“När en påstigande person tvingas söka plats i ett stolspar där den ena stolen redan är ockuperad skall den påstigande fråga om lov att sätta sig i det icke ockuperade sätet.”
Så står det, i den stora boken av bussvett. Men bara för att det står i en tjock gammal bok behöver det inte stämma. Det är dags att ifrågasätta, och ställa frågan om inte den ständiga hövligheten gått för långt.
Jag frågar aldrig om lov, om det inte är så att någon tagit sig friheten att slänga upp sin väska på platsen, och då enbart om min “stirra-tills-de-förstår-vad-jag-menar”-taktik inte fungerar. De har ingen makt över sätet bara för att de sitter bredvid. Jag har betalat för att få åk med, precis som de har, och förtjänar därför att sitta lika mycket som de gör. Om de har något emot att jag sätter mig där får de självmant lufta det, och det ska vara en jävligt bra anledning för att jag ska flytta mig. “Min siamesiska tvilling stiger på på nästa station.” Fine. “Min väska är Prada och den mår inte bra av att stå på golvet.” Inte fine.
Dra in röven, kanske får du mig som bussgranne.
Det hela är en situation där en helt egen etikettkod krävs. I huvudsak brukar denne te sig något såhär: “Den person placerad närmst fönstret stirrar hela tiden stint ut på landskapet. Den person som sitter mot gången stirrar rakt fram in i stolsryggen framför i alla situationer. Om någon av personerna har bok eller dylikt bör all uppmärksamhet riktas på denna. Om någon av personerna bryter mot koden bör man inte, under några omständigheter, poängtera detta, klaga eller ens påvisa missnöje, utan bara fokusera ännu mer på sin egen uppgift.”
Sen finns det ännu en regel, som konfunderat mig under en längre tid. Regeln innebär ett tvång att tillfråga någon som helt uppenbart saknar auktoritet om tillstånd till något som du har all rätt till.
“När en påstigande person tvingas söka plats i ett stolspar där den ena stolen redan är ockuperad skall den påstigande fråga om lov att sätta sig i det icke ockuperade sätet.”
Så står det, i den stora boken av bussvett. Men bara för att det står i en tjock gammal bok behöver det inte stämma. Det är dags att ifrågasätta, och ställa frågan om inte den ständiga hövligheten gått för långt.
Jag frågar aldrig om lov, om det inte är så att någon tagit sig friheten att slänga upp sin väska på platsen, och då enbart om min “stirra-tills-de-förstår-vad-jag-menar”-taktik inte fungerar. De har ingen makt över sätet bara för att de sitter bredvid. Jag har betalat för att få åk med, precis som de har, och förtjänar därför att sitta lika mycket som de gör. Om de har något emot att jag sätter mig där får de självmant lufta det, och det ska vara en jävligt bra anledning för att jag ska flytta mig. “Min siamesiska tvilling stiger på på nästa station.” Fine. “Min väska är Prada och den mår inte bra av att stå på golvet.” Inte fine.
Dra in röven, kanske får du mig som bussgranne.
Kommentarer
Postat av: Kevin
Jag håller med. Dock tror jag folk bara säger det för att vara artiga. Det man egentligen menar är kan "hörru du akta din väska så jag kan sitta ner".
Trackback