American McGee är tillbaka!
Mina förhoppningar är på topp!
Skalpkalle och skuggorna
Det här är en sådandära spelblogg igen, så ointresserade kan ta en svängom på en annan hemsida tills den är slut.
Jag är skuggorna och tystnaden. Jag ser där andra är blinda. Jag är mina fienders värsta mardröm. Och framför allt kan jag göra dig till kebab innan du hinner säga ”är det bara jag, eller sitter det en skallig snubbe i hörnet?”.
Det är något speciellt med män med rakad skalle. Jag vet att detta bara blir ännu ett litet strå till stacken av saker jag sagt som får mig att låta gay å det grövsta, men sådant får man ta. (Och till mitt nyårssällskap vill jag bara säga att jag fortfarande står fast vid att Brad Pitt är en vacker man.)
Men rakade skallar i alla fall. Sist jag kärade ner mig i en rakad skalp var det Kratos som härjade runt och hackade av hjärtans lust. Det var en fantastisk upplevelse att slakta grekisk mytologi på löpande band. Men allt har sitt slut, och mitt och Kratos var någonstans i mitten av tvåan, när spelet bestämde sig för att sluta fungera. Men jag är inte den som hänger kvar i det förgångna, det finns ju ett helt hav fyllt av fiskar därute.
Och nu är jag fast igen. I en man med hårlöst huvud.
I ett gäng stora knivar, i Vin Diesel’s röst och i absolut inget hår på huvudet.
imorse bröt jag mig ut från Butcher Bay, och mitt anfall på Dark Athena har precis börjat. Fan, nu kliar det i fingrarna.
Vi ses sen, nu ska jag lönnmörda lite.
Oh baby, you lick that so good
Slicken har alltid varit på min personliga topp vad gäller verktyg. Redan där förstår man att det inte låg i mina kort att vara den snickrande typen. Nu föll det ju sig visserligen så att jag inte blev en kökets man heller, men det finns säkert en resonabel förklaring till det också.
För er som kliar sig på huvudet just nu, så är slicken den där gummiskrapan som används för att effektivt rensa ut kaksmet från en skål. Det kan ju visserligen ses som något negativt, eftersom det är en oförneklig sanning att smeten i nästan alla fall vida trumfar den färdiga kakan, och ju mer av den kvar i skålen, desto mer för en osnuten pojkspoling att sätta i sig.
Men nu börjar man komma in i åldern då man inser att man ibland måste ta sleven i egna händer (Oh yes, I did), och då får man plötsligt full kontroll över hur mycket smet som ska lämnas i skålen. Detta innebär i förlängning att man kan sätta sig med skålen i knäet och slicken i hand och smälla i sig smet tills magen känns som Tjernobyl, den 26 april 1986, klockan 01:23.
Medan de inte lika upplysta sitter och ränner med slibbiga pekfingrar och drar halvdanna smetspår på insidan av skålen kan den slickbeväpnade effektivt rensa skålen.
Nu måste jag se till min kladdkaka och diska, allt till de sköna tonerna av det Malmöiska kungbandet Babian.
En pinsam sanning
Nej jag har inte glömt tävlingen jag arrangerade. Det må bara ha varit ett sätt att roa mig själv genom att få er att brottas i smutsen, men jag ska komma med ett uttalande om era bidrag.
Men nu ett helt annat inlägg. Ett inlägg som kommer göra mig till en slagpåse för allmänheten, och lämna mig vidöppen för gliringar och bespottning. Jag kommer i och med det här inlägget tappa all trovärdighet som bloggare, och ni kommer tvingas vända er till bloggar som Kissies och Blondinbellas för råd och livsstilstips.
Detta hade för de flesta varit avskräckande, och fått dem att snabbt dra händerna från tangentbordet och göra något annat. Kanske göra något vettigt av sina liv, rentav. Men inte jag. Jag räds icke. Jag ska dela sanningen och sprida upplysning när alla andra agerar förtryckarregim. Och den här sanningen är inte vacker.
Jag inser, att medan det visserligen är en inte allt för bildskön sanning, så är de två hela stycken jag nyss slösat utan att komma till poängen är lite att ta i, och därför tänker jag nu helt enkelt komma till poängen.
Jag tänker utan fördröjning bita i det sura äpplet, riva av plåstret snabbt, i hopp om att det kommer vara mindre smärtsamt. Kort och gott, jag tänker sluta fördröja, sluta ordbajsa utan att nå en poäng. Inget mer skjuta upp det oundvikliga.
Okej, seriöst nu. Här kommer det. The big one. Jag tycker inte att Zac Efron är en dålig skådespelare.
"Whaaaaaat!!? Mistah Troy Bolton? Basket-dvärgen från High School Musical? Är du seriös?"
Innan ni hänger mig I ögonlocken och tvingar mig att blinka ber jag er, låt mig ge er bakgrunden: min flickvän och jag har en, man kan kalla den smått sjuk, fascination. Tillsammans har vi nämligen skrattat oss igenom samtliga High School Musical-filmer, Camp Rock inkluderad.
Tillsammans skrattade vi tills tårarna rann när Troy snedtrippade i HSM3 och tillsammans drog vi så hårt på smilbanden att de gick av på fyra ställen när Troy rullade bakåt i tvåan, så att hela skärmen för en liten stund fylldes av hans rumpa. Detta är vårt guilty pleasure, att skratta åt riktigt värdelösa filmer.
Men vid Seventeen Again hade jag dragit en gräns. Hit, men inte längre. Jag skulle inte se den.
Min flickvän skulle dock, och min flickvän ringde mig efter filmen och sa att den var ganska bra. På riktigt. Jag rynkade såklart min panna så hårt att det hördes över telefonen, och fnös lite. "Nu får du nog ta och fundera igenom ditt liv, lilla vän" ville jag säga. Det gjorde jag såklart inte, eftersom jag har en enorm respekt för Petronella, och aldrig (någonsin) skulle säga något elakt eller nedlåtande till henne. Men vidare i historian.
Några dagar senare infann jag mig hos sagda flickvän, och satte mig i soffan för att kritiskt granska graden av min flickväns sinnesförvirring. I med filmen, och... Wow.
Han kan... agera? Och att ha honom som en yngre version av Matthew Perry kändes... inte så fel. Vissa delar av kroppsspråket som Zac Efron använder skulle likaväl ha kunnat användas av Perry, och vissa är till och med saker som är utmärkande för honom som skådespelare.
Zac Efron är inte dålig. Han spelar, jag vågar knappt säga det, övertygande. Filmen är verkligen inget mästerverk, och han ser fortfarande ut som en plastdvärg som smält ihop lite i ansiktet, men jag var trots detta gravt imponerad. Och chockad.
Så därför råder jag er, se Seventeen Again, och bli mind-bogglad till den punkt att era kranier imploderar. In a not entirely unpleasant way.
Men nu ett helt annat inlägg. Ett inlägg som kommer göra mig till en slagpåse för allmänheten, och lämna mig vidöppen för gliringar och bespottning. Jag kommer i och med det här inlägget tappa all trovärdighet som bloggare, och ni kommer tvingas vända er till bloggar som Kissies och Blondinbellas för råd och livsstilstips.
Detta hade för de flesta varit avskräckande, och fått dem att snabbt dra händerna från tangentbordet och göra något annat. Kanske göra något vettigt av sina liv, rentav. Men inte jag. Jag räds icke. Jag ska dela sanningen och sprida upplysning när alla andra agerar förtryckarregim. Och den här sanningen är inte vacker.
Jag inser, att medan det visserligen är en inte allt för bildskön sanning, så är de två hela stycken jag nyss slösat utan att komma till poängen är lite att ta i, och därför tänker jag nu helt enkelt komma till poängen.
Jag tänker utan fördröjning bita i det sura äpplet, riva av plåstret snabbt, i hopp om att det kommer vara mindre smärtsamt. Kort och gott, jag tänker sluta fördröja, sluta ordbajsa utan att nå en poäng. Inget mer skjuta upp det oundvikliga.
Okej, seriöst nu. Här kommer det. The big one. Jag tycker inte att Zac Efron är en dålig skådespelare.
"Whaaaaaat!!? Mistah Troy Bolton? Basket-dvärgen från High School Musical? Är du seriös?"
Innan ni hänger mig I ögonlocken och tvingar mig att blinka ber jag er, låt mig ge er bakgrunden: min flickvän och jag har en, man kan kalla den smått sjuk, fascination. Tillsammans har vi nämligen skrattat oss igenom samtliga High School Musical-filmer, Camp Rock inkluderad.
Tillsammans skrattade vi tills tårarna rann när Troy snedtrippade i HSM3 och tillsammans drog vi så hårt på smilbanden att de gick av på fyra ställen när Troy rullade bakåt i tvåan, så att hela skärmen för en liten stund fylldes av hans rumpa. Detta är vårt guilty pleasure, att skratta åt riktigt värdelösa filmer.
Men vid Seventeen Again hade jag dragit en gräns. Hit, men inte längre. Jag skulle inte se den.
Min flickvän skulle dock, och min flickvän ringde mig efter filmen och sa att den var ganska bra. På riktigt. Jag rynkade såklart min panna så hårt att det hördes över telefonen, och fnös lite. "Nu får du nog ta och fundera igenom ditt liv, lilla vän" ville jag säga. Det gjorde jag såklart inte, eftersom jag har en enorm respekt för Petronella, och aldrig (någonsin) skulle säga något elakt eller nedlåtande till henne. Men vidare i historian.
Några dagar senare infann jag mig hos sagda flickvän, och satte mig i soffan för att kritiskt granska graden av min flickväns sinnesförvirring. I med filmen, och... Wow.
Han kan... agera? Och att ha honom som en yngre version av Matthew Perry kändes... inte så fel. Vissa delar av kroppsspråket som Zac Efron använder skulle likaväl ha kunnat användas av Perry, och vissa är till och med saker som är utmärkande för honom som skådespelare.
Zac Efron är inte dålig. Han spelar, jag vågar knappt säga det, övertygande. Filmen är verkligen inget mästerverk, och han ser fortfarande ut som en plastdvärg som smält ihop lite i ansiktet, men jag var trots detta gravt imponerad. Och chockad.
Så därför råder jag er, se Seventeen Again, och bli mind-bogglad till den punkt att era kranier imploderar. In a not entirely unpleasant way.
ENBART FÖR RIKTIGA MÄN
När nu mitt förra inlägg avhandlade något så bögigt som jämställdhet, får jag ta och skriva om något råmanligt nu. Som kvinnomisshandel eller bröst. Eller varför inte en fetcool film? Idag så jag nämligen en film full av brudar, sex, sprit, cigaretter och med ett fett slagsmål i slutet.
Jag såg Bridget Jones Dagbok.
Nu kanske ni tänker ”men vafan, det är ju en jävla brudfilm”, men då säger jag ”NEJ”, på ett ytterst manligt sätt. För Bridget är den råmanligaste filmen jag sett på länge. Manligare än Renée Zellweger får man leta efter, och Hugh Grant som ögongodis går inte av för hackor.
Den är bara dold som tjejfilm, för att inte bli beslagtagen av moralpolisen. Jag menar, tänk er själva om någon hade marknadsfört en film med en brud som super, ligger med killar och springer runt på gatan iförd kofta och trosor. Feministernas ramaskrin skulle aldrig sluta eka.
Så därför säger jag till er nu, låt er inte luras av medierna, se tidernas manligaste film.
Dagens hjälte: Olivia Rydberg, 15 år!
Olivia Rydberg är 15 år, och har kvar sin ungdomliga klarsynthet, i vilken hon ser de många orätter som världen innehåller. Dessutom har hon råg i ryggen som vilken fullvuxen sjöman som helst, och är inte rädd för att basunera ut sina observationer.
Saxat från metros insändarsida:
Tuggummi på liv och död för fåglarna.
Eftertanke. Under sommaren konsumeras oändliga mängder tuggummi, utan att vi egentligen tänker på konsekvenserna som detta tidsfördriv kan skapa – nämligen liv eller död.
Detta rosa, sötluktande, klistriga lilla tuggummi fastklibbat mot den hårda betongen tycks inte kunna skada någon.
Men verkligheten är en helt annan, en verklighet vi sluter våra ögon hårt inför.
Egentligen är sanningen den att från den sekund tuggummit hänsynslöst loskas ut ur din mun hittar det snart till någon annans späda näbb – fågelns.
På grund av vår lathet och vårt egoistiska tänkande förlorar många oskyldiga fåglar sina liv och deras flygande själar dalar mot betongen.
Tänk dig själv att få skåda en fågel som skulle ha svävat högt upp mot den blå sommarhimlen sorgfyllt ligga mot den kalla marken och sakta mördande tyna bort.
Med ett tuggummi i sin strupe kvävs dess sista andetag!
Tänker du fortsätta att inte bry dig och blunda?
Är det vad som krävs för att vi människor ska förstå att det är de små sakerna som räknas och att vi alla bör ta vårt ansvar. Släng tuggummit i papperskorgen.
Olivia Rydberg, du är dagens hjälte. Du har räddat ett oräkneligt antal metroläsare från vardagens tristess, och jag tror jag talar för alla dem när jag säger: Tack Olivia!
Elementärt, Watty-boy!
Nyskapande är bra. Men för nyskapande kan bli riktigt illa. Ibland ska klassiskt helt enkelt vara klassiskt.
Sherlock Holmes är väl de flesta (Kajsa not included) bekanta med. Fiol, pipa, "elementärt min käre Watson". Mer klassiskt kan det inte bli utan att dra in pudrade peruker. Det vore närmst helgerån att försöka modernisera världens största detektiv (i mindre lösa tolkningar än t. ex. House M.D, that is).
Därför kan jag inte annat än höja ögonbrynet en aning åt trailern till filmen Sherlock Holmes. En superpumpad action-hunk till Homes? Det skrämmer mig.
Ändå längtar jag. Jag vill se den. Robert Downey Jr kan inte göra något dåligt. Okej, de upprepade drogåterfallen och fängelsetiden var väl inget höjdardrag. Men samtidigt, han är underbar. Ser man honom på film kan man inte annat än slås av vilket hyvens kille han verkar vara.
Jag är Downey's bitch. Ge mig allt han gör.
Sherlock Holmes är väl de flesta (Kajsa not included) bekanta med. Fiol, pipa, "elementärt min käre Watson". Mer klassiskt kan det inte bli utan att dra in pudrade peruker. Det vore närmst helgerån att försöka modernisera världens största detektiv (i mindre lösa tolkningar än t. ex. House M.D, that is).
Därför kan jag inte annat än höja ögonbrynet en aning åt trailern till filmen Sherlock Holmes. En superpumpad action-hunk till Homes? Det skrämmer mig.
Ändå längtar jag. Jag vill se den. Robert Downey Jr kan inte göra något dåligt. Okej, de upprepade drogåterfallen och fängelsetiden var väl inget höjdardrag. Men samtidigt, han är underbar. Ser man honom på film kan man inte annat än slås av vilket hyvens kille han verkar vara.
Jag är Downey's bitch. Ge mig allt han gör.
Bra, Bättre, Bruce?
Behold: The ostighet of tomorrow, today!
Ost-manus, Bruce Campbell som Bruce Campbell, en gigantisk haka... Hur kan det bli annat än kungligt?
Nana-nana-nana-nana-BATMAN!
Adrenalinet flödande i mina späda små kolesteroltransportörer. Batman-loggan dyker upp, i blå eld, och allt är nästan helt tyst. I princip inte ett ljud från varken publiken eller filmen.
Kameran börjar sakta panorera över Gotham och...
Hela skärmen blir svart. Gud vill inte att jag ska få se den här filmen. Gud hatar mig.
Med ett cyniskt vrålskratt precis under ytan tittar jag mig runt, och noterar att resten av salen har ungefär samma ansiktsuttryck som jag. Sarkastiska kommentarer stiger från flera håll i salen, och ljud hörs från projektorrummet, ljud som inte är allt för försäkrande.
Men, hör och häpna, inom en inte allt för avlägsen framtid får de åter igång filmen, och redan under den inledande sekvensen är jag fast.
Filmen är fantastiskt.
På samma sätt som Casino Royale (som man antingen älskar eller hatar) har moderniserat Bond-serien har Batmans nystart i Batman Begins revolutionerat serien (om man nu kan kalla det en serie, då det här faktiskt är en helt ny serie). Det känns inte lika mycket som en Batman-film som Tim Burtons nästan gotiska versioner av hjälten, utan mer som en vanlig actionfilm, med Batman i huvudrollen såklart. Vilket jag tycker är väldigt bra.
Batman Begins var en väldigt bra film, och en väldigt bra förklaring till hur och varför Bruce Wayne blev en superhjältande fladderfantast, men för att vara en film satt i Batmans universum, som faktiskt är känt för sina förgstarka elakingar, kändes skurk-elementet oväntat svagt.
Scarecrow är såklart en väldigt intressant karaktär, men fick för lite plats i filmen, till förmån till den "Våra Värsta År"-tråkiga Ras Al Gul.
Det problemet är helt löst i The Dark Knight, där The Joker har fått axla rollen som negativt element. The Joker är inte bara Batmans ärkefiende, utan även min favorit-onding, alla kategorier.
I The Dark Knight har Jokern fått sig en rejäl makeover, och istället för den vit-hyade, röd-läppade, grönhårige och framförallt välvårdade narr vi är van vid möts vi här av en person som faktiskt är helt vanlig till utseendet, förutom två enorma ärr, som förvrider ansiktet i ett enorms grin. Han är slarvigt sminkad, rå, ovårdad och utan ett förflutet som ikluderar ett bad i kokande syra.
Trotts att han är så radikalt annorlunda från hur han framställs i serierna, är det här ändå den film som lyckats fånga honom bäst. Den film som lyckats göra honom rättvis.
Jack Nicholson i all ära, men för mig är det här den riktigt Jokern, och versionen i Tim Burtons Batman känns nästan som en skymf, där de degraderar honom till en simpel gangster med clownmake-up.
Något negativt då? Jo, Mr. Ledger (RIP) kommer aldrig igen kunna axla rollen som Jokern, och just nu känns det inte som om någon kommer kunna ersätta honom.
Nästa onding som avklaras i filmen är Harvey "Two-Face" Dent. Fösta tanken efter att redan ha sett Tommy Lee Jones som Two-Face i Batman Forever är hur mycket bättre Aaron Eckharts version ser ut. Även här har bakgrunden ändrad från syra (vad är deras grej med syra?), och här blir ansiktet istället sönderbränt av eld.
Det enda negativa är att han dör i slutet, och därför inte kommer kunna återvända, vilket hade varit att föredra. Men man kan inte få allt här i världen.
Kameran börjar sakta panorera över Gotham och...
Hela skärmen blir svart. Gud vill inte att jag ska få se den här filmen. Gud hatar mig.
Med ett cyniskt vrålskratt precis under ytan tittar jag mig runt, och noterar att resten av salen har ungefär samma ansiktsuttryck som jag. Sarkastiska kommentarer stiger från flera håll i salen, och ljud hörs från projektorrummet, ljud som inte är allt för försäkrande.
Men, hör och häpna, inom en inte allt för avlägsen framtid får de åter igång filmen, och redan under den inledande sekvensen är jag fast.
Filmen är fantastiskt.
På samma sätt som Casino Royale (som man antingen älskar eller hatar) har moderniserat Bond-serien har Batmans nystart i Batman Begins revolutionerat serien (om man nu kan kalla det en serie, då det här faktiskt är en helt ny serie). Det känns inte lika mycket som en Batman-film som Tim Burtons nästan gotiska versioner av hjälten, utan mer som en vanlig actionfilm, med Batman i huvudrollen såklart. Vilket jag tycker är väldigt bra.
Stor fet jävla spoilervarning!
Batman Begins var en väldigt bra film, och en väldigt bra förklaring till hur och varför Bruce Wayne blev en superhjältande fladderfantast, men för att vara en film satt i Batmans universum, som faktiskt är känt för sina förgstarka elakingar, kändes skurk-elementet oväntat svagt.
Scarecrow är såklart en väldigt intressant karaktär, men fick för lite plats i filmen, till förmån till den "Våra Värsta År"-tråkiga Ras Al Gul.
Det problemet är helt löst i The Dark Knight, där The Joker har fått axla rollen som negativt element. The Joker är inte bara Batmans ärkefiende, utan även min favorit-onding, alla kategorier.
I The Dark Knight har Jokern fått sig en rejäl makeover, och istället för den vit-hyade, röd-läppade, grönhårige och framförallt välvårdade narr vi är van vid möts vi här av en person som faktiskt är helt vanlig till utseendet, förutom två enorma ärr, som förvrider ansiktet i ett enorms grin. Han är slarvigt sminkad, rå, ovårdad och utan ett förflutet som ikluderar ett bad i kokande syra.
Trotts att han är så radikalt annorlunda från hur han framställs i serierna, är det här ändå den film som lyckats fånga honom bäst. Den film som lyckats göra honom rättvis.
Jack Nicholson i all ära, men för mig är det här den riktigt Jokern, och versionen i Tim Burtons Batman känns nästan som en skymf, där de degraderar honom till en simpel gangster med clownmake-up.
Något negativt då? Jo, Mr. Ledger (RIP) kommer aldrig igen kunna axla rollen som Jokern, och just nu känns det inte som om någon kommer kunna ersätta honom.
Nästa onding som avklaras i filmen är Harvey "Two-Face" Dent. Fösta tanken efter att redan ha sett Tommy Lee Jones som Two-Face i Batman Forever är hur mycket bättre Aaron Eckharts version ser ut. Även här har bakgrunden ändrad från syra (vad är deras grej med syra?), och här blir ansiktet istället sönderbränt av eld.
Det enda negativa är att han dör i slutet, och därför inte kommer kunna återvända, vilket hade varit att föredra. Men man kan inte få allt här i världen.
Nana-nana-nana-nana-JOKER! Jack "mesjoker" Nicholson vs. Heath "Kungen" Ledger.
Normal people are so hostile
Nu till bloggen som jag menade att skriva innan semestern, men inte hann/pallade. Den handlar om Dexter.
Übergenial blodstänksexpert/seriemördande vigilante extraordinär. Från flera håll hade jag hört hyllningarna, och efter att ha läst hur överbra det var på den femte bloggen i rad gav jag upp, och bestämde mig för att skaffa båda säsonger.
Som jag sedan sträcksåg. Avsnitt efter avsnitt, hela dagar. Chockerande bra.
Det är precis så bra. Michael C Hall är precis så genial. Allt är verkligen så perfekt. Galna mördare, styckning och enorma mängder blod -- what's not to like liksom?
Så skaffa serien som inspirerat mig att börja styckmörda -- idag!
Hi, my name is Dexter -- And I kill people.
Übergenial blodstänksexpert/seriemördande vigilante extraordinär. Från flera håll hade jag hört hyllningarna, och efter att ha läst hur överbra det var på den femte bloggen i rad gav jag upp, och bestämde mig för att skaffa båda säsonger.
Som jag sedan sträcksåg. Avsnitt efter avsnitt, hela dagar. Chockerande bra.
Det är precis så bra. Michael C Hall är precis så genial. Allt är verkligen så perfekt. Galna mördare, styckning och enorma mängder blod -- what's not to like liksom?
Så skaffa serien som inspirerat mig att börja styckmörda -- idag!
Hi, my name is Dexter -- And I kill people.
B!
Glöm Smallville, glöm Angel, glöm Moonlight. Glöm alla B-serier du någonsin sett. Den ultimata skräp-tv:n är här, och från och med nu kommer B stavas: Flash Gordon.
Jag har länge noterat den överusla reklamen till fanskapet, där, vad jag inte kan gissa är något annat än en underbetald - för att inte säga underklassig - kör, skrålar "Flash! Ah-aaah!" till en rad klipp från serien, visade på ett ytters övercoolt serietidiningsbaserat sätt. Dåligt är bara förnamnet. Men det slutar inte där, för än värre är nämligen själva klippen, som känns som fåneri, korspollinerat med bajsnödiga situtaioner, halvtramsiga dialoger och billiga klichéer.
Att det skulle vara dåligt var på något vis underförstått, men hur dåligt det var greppade jag inte riktigt förän jag faktiskt såg det.
I avsnitt ett förstår vi direkt att flash är snabb (precis som namnet antyder; serietidningar har aldrig anklagats för att vara subtila när det gäller namnets koppling till personen, kolla bara på vad huvudpersonen i Speed Racer heter - Speed Racer) och att han precis vunnit ett maraton. Hans före detta fruntimmer infinner sig, då hon gått och blivit reporter, och gör en intervju med Flash. Här får man reda på att, förutom att han är snabb, så är han ganska mycket en förlorare, som fortfarande bor hos mamsen.
Vi gör ett hopp i storyn, och Flash har nu börjat undra om hans expirerade farsgubbe verkligen är så expirerad, eller om han i själva verket sugits in genom en portal, till en annan värld. Samtidigt som han brottas med detta, tillsammans med ex:et, så springer en plåtgubbe från ovan nämnda andra värld runt och gör puré av diverse folk och fä.
Vi hoppar igen, och Flash, före detta fruntimmret och farsgubbens skumme kollega befinner sig i mamsens kök, tillsammans med den ondskefulle plåtgubben. Före detta fruntimmret får en snilleblixt och elchockar den vandrande konservburken med sladden från mamsens blender.
Vad som händer efter detta vet jag inte riktigt, då jag blev så förvånad här att jag tappade koncentrationen. Inte trillar plåtgubben ihop på ett normalt plåtgubbevis, och inte faller han sönder till små plåtgubbebitar, som man också kunde föreställt sig. Inte alls. Istället förvandlas den till smet.
Grön snorbaserad slemsmet. Precis samma smet som människorna som blev puréade blev till. Varför?
Fick tyvärr inte tag på den dråpligt utformade järnmannen. istället kommer
här en bild på Fruntimmret och Flash "mama's boy" Gordon.
Jag har länge noterat den överusla reklamen till fanskapet, där, vad jag inte kan gissa är något annat än en underbetald - för att inte säga underklassig - kör, skrålar "Flash! Ah-aaah!" till en rad klipp från serien, visade på ett ytters övercoolt serietidiningsbaserat sätt. Dåligt är bara förnamnet. Men det slutar inte där, för än värre är nämligen själva klippen, som känns som fåneri, korspollinerat med bajsnödiga situtaioner, halvtramsiga dialoger och billiga klichéer.
Att det skulle vara dåligt var på något vis underförstått, men hur dåligt det var greppade jag inte riktigt förän jag faktiskt såg det.
I avsnitt ett förstår vi direkt att flash är snabb (precis som namnet antyder; serietidningar har aldrig anklagats för att vara subtila när det gäller namnets koppling till personen, kolla bara på vad huvudpersonen i Speed Racer heter - Speed Racer) och att han precis vunnit ett maraton. Hans före detta fruntimmer infinner sig, då hon gått och blivit reporter, och gör en intervju med Flash. Här får man reda på att, förutom att han är snabb, så är han ganska mycket en förlorare, som fortfarande bor hos mamsen.
Vi gör ett hopp i storyn, och Flash har nu börjat undra om hans expirerade farsgubbe verkligen är så expirerad, eller om han i själva verket sugits in genom en portal, till en annan värld. Samtidigt som han brottas med detta, tillsammans med ex:et, så springer en plåtgubbe från ovan nämnda andra värld runt och gör puré av diverse folk och fä.
Vi hoppar igen, och Flash, före detta fruntimmret och farsgubbens skumme kollega befinner sig i mamsens kök, tillsammans med den ondskefulle plåtgubben. Före detta fruntimmret får en snilleblixt och elchockar den vandrande konservburken med sladden från mamsens blender.
Vad som händer efter detta vet jag inte riktigt, då jag blev så förvånad här att jag tappade koncentrationen. Inte trillar plåtgubben ihop på ett normalt plåtgubbevis, och inte faller han sönder till små plåtgubbebitar, som man också kunde föreställt sig. Inte alls. Istället förvandlas den till smet.
Grön snorbaserad slemsmet. Precis samma smet som människorna som blev puréade blev till. Varför?
Fick tyvärr inte tag på den dråpligt utformade järnmannen. istället kommer
här en bild på Fruntimmret och Flash "mama's boy" Gordon.
Flight of the Conchords Goes Sweden!
För en väldans massa tid sedan gick jag ut i bloggen och tipsade er alla om Komiker-/musikerduon Flight of the Conchords, som då var min senaste musikaliska upptäckt. Jag visste att de två nyzeeländska herrarna hade gjort succé i USA, och gått och skaffat sig sin egen serie, men eftersom jag även visste vilka skräpserier svensk tv för det mesta köper in (det finns förstås undantag) tänkte jag inte så mycket på det, utan laddade ner deras musik och var nöjd.
Men hör och häpna, kanalen som vi alla minst av allt förväntar oss visa något som helst av kvalité, SVT 2, går nu och köper in, inte bara serien, utan även live-uppträdandet som startade det hela.
Jag kanske borde skrivit det här inlägget i början av veckan, eftersom ni nu kommer ha missat både deras liveuppträdande, och första delen av deras serie, men jag var (you guessed it!) för lat.
Kanalen är alltså SVT 2, och tiden är 21.30, varje fredag.
Missa inte!
Men hör och häpna, kanalen som vi alla minst av allt förväntar oss visa något som helst av kvalité, SVT 2, går nu och köper in, inte bara serien, utan även live-uppträdandet som startade det hela.
Jag kanske borde skrivit det här inlägget i början av veckan, eftersom ni nu kommer ha missat både deras liveuppträdande, och första delen av deras serie, men jag var (you guessed it!) för lat.
Kanalen är alltså SVT 2, och tiden är 21.30, varje fredag.
Missa inte!
En liten sursockrad skumgodisbilsformad bit av himlen
Jag är frälst. Jag har sett ljuset. Det finns hopp.
Vad har hänt frågar ni? Har allas vår cyniske, kyrkvägrande, krucifixbesudlande ateist gått och blivit religiös? Tror han helt plötsligt på en massa dåliga godnattsagor och allmänt meningslöst dravel och påhitt, bara för att det står i en mycket gammal bok? Har han börjat tro på en mycket skum gubbe bosatt någonstans i yttre stratosfären (fortfarande ingen som vet var stratosfären ligger?) vars existens endast kan argumenteras för med logiken att eftersom han, med sin ändlösa makt, aldrig på något sätt försökt bevisa sin närvaro för det tvivlande människosläktet måste finnas, och nu försöker testa oss?
Nejdå, var lugna, så tossig (word of the day, btw) har jag fortfarande inte blivit. Jag använder fortfarande delar ur gamla testamentet till torkning av mina nedre delar efter utsöndring av avfall (trotts den överhängande risken för pappersskärsår (finns det verkligen ingen bättre översättning av papercut?)), och jag sätter fortfarande eld på en trämodell av påven varje kväll.
Men frälst är jag, för jag har funnit ett godis så gott att min hjärna nästan fick en chock och dödade mig efter första biten.
Låt oss berätta historien från början; det var nu ett tag sedan jag hörde om nyheten, Ahlgrens bilar hade kommit i sursockrat utförande. Och rykten sa att de var himmelska.
Såå, hur skulle jag få tag i dessa underbara små bitar sursockrad härlighet? Jag letade och letade, men inte kunde jag hitta dem, och sakta men säkert mattades hoppet, och snart var min dröm blott ett blekt minne i bakhuvudet.
Men sedan, som en blond, fånleende, godisbärande blixt från en klar (nåja, en normalgrå Sverige-)himmel, uppenbarade sig... Tom!
Tom hade, vid tidigare tillfälle, uppmärksammat min jakt på dessa godsaker, och när han vid ett av sina besök på Netto upptäckt att de faktiskt köpt in dessa 'oh så eftertraktade' sursockrade bilar, så var han insiktsfull nog att plocka åt sig en påse. Och vad bättre var, han hade sparat två bitar till lilla mig.
När han lägger dem i min hand börjar den skaka okontrollerat (ren tur att jag inte tappade dem) och när de når min mun är lyckan total.
Ahlgrens bilar är, om än fullgott i sin uppgift som sockersugstillfredsställare (det ordet på hänga gubbe duweh!), ett ganska tråkigt godis, och just därför är sursockringen en nödvändighet. För gud vad överfantstiskt gott det äähr!
Åter till historien; detta lilla smakprov var på inga sätt nog för att tillfredsställa mitt behov av godis, varför en vild jakt på pengar (13 kronor) inleddes, vilket avslutades med att Elna så godhjärtat lånade ut en tjuga, som jag kunde spendera på en styck Ahlgrens-bilar-modell-sursockrad-påse.
Och det för mig till poängen med den här historien: Kan någon växla en hundralapp? För jag måste betala tillbaka min skuld.
Sursockrade bilar - om hemska mördartanter själva får välja.
Vad har hänt frågar ni? Har allas vår cyniske, kyrkvägrande, krucifixbesudlande ateist gått och blivit religiös? Tror han helt plötsligt på en massa dåliga godnattsagor och allmänt meningslöst dravel och påhitt, bara för att det står i en mycket gammal bok? Har han börjat tro på en mycket skum gubbe bosatt någonstans i yttre stratosfären (fortfarande ingen som vet var stratosfären ligger?) vars existens endast kan argumenteras för med logiken att eftersom han, med sin ändlösa makt, aldrig på något sätt försökt bevisa sin närvaro för det tvivlande människosläktet måste finnas, och nu försöker testa oss?
Nejdå, var lugna, så tossig (word of the day, btw) har jag fortfarande inte blivit. Jag använder fortfarande delar ur gamla testamentet till torkning av mina nedre delar efter utsöndring av avfall (trotts den överhängande risken för pappersskärsår (finns det verkligen ingen bättre översättning av papercut?)), och jag sätter fortfarande eld på en trämodell av påven varje kväll.
Men frälst är jag, för jag har funnit ett godis så gott att min hjärna nästan fick en chock och dödade mig efter första biten.
Låt oss berätta historien från början; det var nu ett tag sedan jag hörde om nyheten, Ahlgrens bilar hade kommit i sursockrat utförande. Och rykten sa att de var himmelska.
Såå, hur skulle jag få tag i dessa underbara små bitar sursockrad härlighet? Jag letade och letade, men inte kunde jag hitta dem, och sakta men säkert mattades hoppet, och snart var min dröm blott ett blekt minne i bakhuvudet.
Men sedan, som en blond, fånleende, godisbärande blixt från en klar (nåja, en normalgrå Sverige-)himmel, uppenbarade sig... Tom!
Tom hade, vid tidigare tillfälle, uppmärksammat min jakt på dessa godsaker, och när han vid ett av sina besök på Netto upptäckt att de faktiskt köpt in dessa 'oh så eftertraktade' sursockrade bilar, så var han insiktsfull nog att plocka åt sig en påse. Och vad bättre var, han hade sparat två bitar till lilla mig.
När han lägger dem i min hand börjar den skaka okontrollerat (ren tur att jag inte tappade dem) och när de når min mun är lyckan total.
Ahlgrens bilar är, om än fullgott i sin uppgift som sockersugstillfredsställare (det ordet på hänga gubbe duweh!), ett ganska tråkigt godis, och just därför är sursockringen en nödvändighet. För gud vad överfantstiskt gott det äähr!
Åter till historien; detta lilla smakprov var på inga sätt nog för att tillfredsställa mitt behov av godis, varför en vild jakt på pengar (13 kronor) inleddes, vilket avslutades med att Elna så godhjärtat lånade ut en tjuga, som jag kunde spendera på en styck Ahlgrens-bilar-modell-sursockrad-påse.
Och det för mig till poängen med den här historien: Kan någon växla en hundralapp? För jag måste betala tillbaka min skuld.
Sursockrade bilar - om hemska mördartanter själva får välja.
En Paus i Pausen, för att förmedla Hopp.
Hör och häpna, svensk filmsmak lever!
Fem bra filmer i topp, med ingen mindre
än Fight Club (de som känner mig vet att
jag håller detta som den bästa filmen
någonsin) i absoluta toppen, och den
fantastiske Donnie Darko på en femteplats.
Btw, Böörfdajj immon! Vad har ni köpt?
Now, back to pausen!
Jag måste ha...
Jag måste ha... Så... vackert...
Våldspornografi av hög klass
Nej jag pratar inte om skumma filmer med stora tyska karlar som bankar något stackars fruntimmer vettlöst på ett, för vissa, smått erotiskt sätt, utan de enorma våldsorgier som förgyller mycket av vår tids media, och får en splatterkåt person som mig själv att drega stora, osanitära, pölar.
Som ni märker är grafiskt våld, i alla dess former, en av mina stora kärleker här i livet, och spel där man kan utföra diverse oetiska våldshandlingar - mord, stympningar, ofredande av smådjur och andra saker som får varningsklockan att ringa för moralpredikande TV/Radio/tidningsprofiler över hela världen - får smygsadisten i mig att fånle grymt.
Spel som det Grafik-, A.I.- och storymässigt handikapade spelet Postal 2 älskar jag. Att se ett bristfälligt modellerat huvud sprängas till en miljon bristfälligt modellerade köttslamsor i slow-motion är som poesi. Jag fnissar som en mentalpatient med bjällror när jag häller bensin i varenda vrå i ett hus, för att sedan se hur huset och alla dess invånare brinner som faklor, och jag känner mig som ett barn i någon slags affär när jag kommer in på en stor parkering med bilar som bara väntar på att sprängas till brinnande vrak (bristfälligt modellerade, of course). Och allt detta kryddat med en stor dos extremsvart humor (Hey kids, your parents are going to DIE!).
Men det var inte Postal 2 jag skulle skriva om i denna bloggen (även om jag tydligen redan gjort det), utan ett annat mycket trevligt (och mycket hemskt) spel, nämligen The Seal Hunter. Ett flashspel, och alltså inte så särskillt imponerande grafiskt och utan några större världar, storslagna nyckelmoment eller djupa karaktärer.
Men detta är inte, och har aldrig varit, det viktigasta i ett spel, utan det är spelbarheten, och The Seal Hunter fullständigt svämmar över med spelbarhet.
En arg Norsk eskimå måste stoppa en rad polardjur (från Norge) från att ta sig till vattnet, där de äter upp all fisk, och skaffar ungar, som gör det samma. Så hur stoppar man då dessa fiskätande polardjuren? Med diverse krutbaserade dödsspridare såklart. Den blåklädde (alternativt brunklädde) eskimån skrattar rått, och lämnar stora högar av stympade kroppar och pixelbaserat blod efter sig.
Hur kul detta spel än är avnjutet ensamt är det i tvåspelar-läget det verkligen lyser, och med en lika sadistisk kompis i stolen brevid kan saker och ting knappt bli bättre.
The Seal Hunter är inte bara ett blodigt våldsmästerverk, utan även det senaste i en rad mycket underhållande nedladdningsbara gratisspel. Från det überflummig Flow till det underbara Knytt, och den lika underbara uppföljaren Knytt Stories, till det skumma, men underhållande, Sumotori Dreams och det superambitiösa Within A Deep Forest. Och nu The Seal Hunter.
Men nog av mitt pladder, nu ska jag gå och göra något viktigare, och ni ska ladda ner spelet här (under fliken Files)
Ha det bra, folk och fä!
Lots and lots of röda pixlar - om smygsadister själv får välja
Som ni märker är grafiskt våld, i alla dess former, en av mina stora kärleker här i livet, och spel där man kan utföra diverse oetiska våldshandlingar - mord, stympningar, ofredande av smådjur och andra saker som får varningsklockan att ringa för moralpredikande TV/Radio/tidningsprofiler över hela världen - får smygsadisten i mig att fånle grymt.
Spel som det Grafik-, A.I.- och storymässigt handikapade spelet Postal 2 älskar jag. Att se ett bristfälligt modellerat huvud sprängas till en miljon bristfälligt modellerade köttslamsor i slow-motion är som poesi. Jag fnissar som en mentalpatient med bjällror när jag häller bensin i varenda vrå i ett hus, för att sedan se hur huset och alla dess invånare brinner som faklor, och jag känner mig som ett barn i någon slags affär när jag kommer in på en stor parkering med bilar som bara väntar på att sprängas till brinnande vrak (bristfälligt modellerade, of course). Och allt detta kryddat med en stor dos extremsvart humor (Hey kids, your parents are going to DIE!).
Men det var inte Postal 2 jag skulle skriva om i denna bloggen (även om jag tydligen redan gjort det), utan ett annat mycket trevligt (och mycket hemskt) spel, nämligen The Seal Hunter. Ett flashspel, och alltså inte så särskillt imponerande grafiskt och utan några större världar, storslagna nyckelmoment eller djupa karaktärer.
Men detta är inte, och har aldrig varit, det viktigasta i ett spel, utan det är spelbarheten, och The Seal Hunter fullständigt svämmar över med spelbarhet.
En arg Norsk eskimå måste stoppa en rad polardjur (från Norge) från att ta sig till vattnet, där de äter upp all fisk, och skaffar ungar, som gör det samma. Så hur stoppar man då dessa fiskätande polardjuren? Med diverse krutbaserade dödsspridare såklart. Den blåklädde (alternativt brunklädde) eskimån skrattar rått, och lämnar stora högar av stympade kroppar och pixelbaserat blod efter sig.
Hur kul detta spel än är avnjutet ensamt är det i tvåspelar-läget det verkligen lyser, och med en lika sadistisk kompis i stolen brevid kan saker och ting knappt bli bättre.
The Seal Hunter är inte bara ett blodigt våldsmästerverk, utan även det senaste i en rad mycket underhållande nedladdningsbara gratisspel. Från det überflummig Flow till det underbara Knytt, och den lika underbara uppföljaren Knytt Stories, till det skumma, men underhållande, Sumotori Dreams och det superambitiösa Within A Deep Forest. Och nu The Seal Hunter.
Men nog av mitt pladder, nu ska jag gå och göra något viktigare, och ni ska ladda ner spelet här (under fliken Files)
Ha det bra, folk och fä!
Lots and lots of röda pixlar - om smygsadister själv får välja
Höörby - en hyllning till Tiny
Tydligen är det fler som läser min blogg än vad jag trodde, och det var med stor glädje och stor chock jag i kristin-(även känd som Tiny)-från-Stockholm's blogg läste följande:
Linus, en mycket god vän till mig (som också var hemligt förälskad i mig de tre veckorna vi var i England på språkresa (och som dessutom var för lite man för att erkänna det..) UTAN att våga yttra ett ord om hans hjärtesorg! ), skriver helt FÖRTRÄFFLIGA blogginlägg och tidigare under dagen bestämde jag mig för att studera hans blogg mycket noga.
[Notera att den textmassa jag har understrukit enbart är en produkt av ondskefull propaganda, från en okänd tredje part, och önsketänkande. Inget illa om Tiny, men hon är inte min typ.]
Eftersom Tiny tillhör eliten, Crème de la Crème, och ingår i de högsta kretsarna i Stockholmskt sociala umgänge har detta gjort mig till något av en kändis i Vår Kära Hufvudstadt.
Som en god vän borde jag länka till hennes blogg, så att ni alla kan ta del av den, men eftersom min kära vän Tiny avslutade sin blogg med, jag citerar:
Jag väljer dock att inte länka till hans blogg eftersom hans lilla outvecklade huvud säkert skulle sprängas / smälta alternativt koka i ett X antal minuter på grund av överbelastning. Det kan inte vara lätt för en liten skånepåg att handskas med så många bloggläsare på en gång.. (kärlek på dig Linus :D )
Så tänker jag inte göra detta:D (kärlek på dig Tiny!)
Küssar:D
[Notera att den textmassa jag har understrukit enbart är en produkt av ondskefull propaganda, från en okänd tredje part, och önsketänkande. Inget illa om Tiny, men hon är inte min typ.]
Eftersom Tiny tillhör eliten, Crème de la Crème, och ingår i de högsta kretsarna i Stockholmskt sociala umgänge har detta gjort mig till något av en kändis i Vår Kära Hufvudstadt.
Som en god vän borde jag länka till hennes blogg, så att ni alla kan ta del av den, men eftersom min kära vän Tiny avslutade sin blogg med, jag citerar:
Jag väljer dock att inte länka till hans blogg eftersom hans lilla outvecklade huvud säkert skulle sprängas / smälta alternativt koka i ett X antal minuter på grund av överbelastning. Det kan inte vara lätt för en liten skånepåg att handskas med så många bloggläsare på en gång.. (kärlek på dig Linus :D )
Så tänker jag inte göra detta:D (kärlek på dig Tiny!)
Küssar:D
A Riddle, Wrapped in a Mystery, Inside an Enigma...
Har (av Fia) blivit ombedd att blogga. Men om vad?
Hon vill såklart att jag ska skriva en lång förklaring av mitt mycket komplicerade, och för tillfället mycket hemliga, kärleksliv. Men nooo. Nope. Nu-uh!
Istället är det dags för Dagens låt igen, för första gången på längre än jag kan minnas (vilket kan uppmätas till tre dagar).
dagens låt 17/1 -08. "Another Love Song" (Queens of the Stone Age/Songs for the Deaf)
Jag gillar Queens of The Stone Age. punkt. Jag gillar det mesta de gör, från lugna låtar (eller egentligen bara låt) som Mosquito Song (som för övrigt även den är en fantastisk låt) till skrikigare låtar som You Think I Ain't Worth a Dollar But I Feel Like a Millionaire (som faktiskt redan varit med i dagens låt här i bloggen, och som har en fånigt lång titel). Och jag gillar de låtar som ligger lite mitt emellan, som Another Love Song.
Den liksom... borrar sig in i hjärnan, och får, även tillbakadragna personer som jag själv, att hoppa runt, mimandes och spelande luftgitarr i diverse "coola" rockposer.
Downloading is your friend!
Well, imorgon bär det av till Stockholm, för nörd-sm. Wish me luck!
Byee, folk...
Hon vill såklart att jag ska skriva en lång förklaring av mitt mycket komplicerade, och för tillfället mycket hemliga, kärleksliv. Men nooo. Nope. Nu-uh!
Istället är det dags för Dagens låt igen, för första gången på längre än jag kan minnas (vilket kan uppmätas till tre dagar).
dagens låt 17/1 -08. "Another Love Song" (Queens of the Stone Age/Songs for the Deaf)
Jag gillar Queens of The Stone Age. punkt. Jag gillar det mesta de gör, från lugna låtar (eller egentligen bara låt) som Mosquito Song (som för övrigt även den är en fantastisk låt) till skrikigare låtar som You Think I Ain't Worth a Dollar But I Feel Like a Millionaire (som faktiskt redan varit med i dagens låt här i bloggen, och som har en fånigt lång titel). Och jag gillar de låtar som ligger lite mitt emellan, som Another Love Song.
Den liksom... borrar sig in i hjärnan, och får, även tillbakadragna personer som jag själv, att hoppa runt, mimandes och spelande luftgitarr i diverse "coola" rockposer.
Downloading is your friend!
Well, imorgon bär det av till Stockholm, för nörd-sm. Wish me luck!
Byee, folk...
Kunglig underhållning
Jag måste bekänna. Ni kommer skratta åt mig, slå mig med störar och kasta små kletiga objekt från diverse kroppsöppningarpå mig. Men jag bara måste.
Jag gillar Entertainment Now. Nej, jag rådiggar (word of the day) skiten. Det är högkvalitativ Tv helt enkelt. Nyheter från den ständigt föränderliga kändisvärlden levererad med en okristligt hög dos sarkasm. Ser det inte så ofta, men när jag väl ser det slås jag varje gång av hur fantastiskt kul det faktiskt är.
Hysteriskt kul! (och, nej, jag kunde inte hitta en bild på loggan, så ni får nöja er med texten ovan.)
Jag gillar Entertainment Now. Nej, jag rådiggar (word of the day) skiten. Det är högkvalitativ Tv helt enkelt. Nyheter från den ständigt föränderliga kändisvärlden levererad med en okristligt hög dos sarkasm. Ser det inte så ofta, men när jag väl ser det slås jag varje gång av hur fantastiskt kul det faktiskt är.
Bild föreställandes Entertainment Now loggan
Little Jimmy liked to jump...
Vancouver Film School har gjort mycket skoj filmer, och en av deras senaste heter Little Jimmy Liked To Jump vilken är ett rent mästerverk. Titta, njut, och dröm psykotiska drömmar i flera veckor=)