The Garden of the March Hare

Adrenalinet flödande i mina späda små kolesteroltransportörer. Batman-loggan dyker upp, i blå eld, och allt är nästan helt tyst. I princip inte ett ljud från varken publiken eller filmen.
Kameran börjar sakta panorera över Gotham och...

Hela skärmen blir svart. Gud vill inte att jag ska få se den här filmen. Gud hatar mig.
Med ett cyniskt vrålskratt precis under ytan tittar jag mig runt, och noterar att resten av salen har ungefär samma ansiktsuttryck som jag. Sarkastiska kommentarer stiger från flera håll i salen, och ljud hörs från projektorrummet, ljud som inte är allt för försäkrande.

Men, hör och häpna, inom en inte allt för avlägsen framtid får de åter igång filmen, och redan under den inledande sekvensen är jag fast.
Filmen är fantastiskt.

På samma sätt som Casino Royale (som man antingen älskar eller hatar) har moderniserat Bond-serien har Batmans nystart i Batman Begins revolutionerat serien (om man nu kan kalla det en serie, då det här faktiskt är en helt ny serie). Det känns inte lika mycket som en Batman-film som Tim Burtons nästan gotiska versioner av hjälten, utan mer som en vanlig actionfilm, med Batman i huvudrollen såklart. Vilket jag tycker är väldigt bra.


Batman Begins var en väldigt bra film, och en väldigt bra förklaring till hur och varför Bruce Wayne blev en superhjältande fladderfantast, men för att vara en film satt i Batmans universum, som faktiskt är känt för sina förgstarka elakingar, kändes skurk-elementet oväntat svagt.
Scarecrow är såklart en väldigt intressant karaktär, men fick för lite plats i filmen, till förmån till den "Våra Värsta År"-tråkiga Ras Al Gul.

Det problemet är helt löst i The Dark Knight, där The Joker har fått axla rollen som negativt element. The Joker är inte bara Batmans ärkefiende, utan även min favorit-onding, alla kategorier.
I The Dark Knight har Jokern fått sig en rejäl makeover, och istället för den vit-hyade, röd-läppade, grönhårige och framförallt välvårdade narr vi är van vid möts vi här av en person som faktiskt är helt vanlig till utseendet, förutom två enorma ärr, som förvrider ansiktet i ett enorms grin. Han är slarvigt sminkad, rå, ovårdad och utan ett förflutet som ikluderar ett bad i kokande syra.
Trotts att han är så radikalt annorlunda från hur han framställs i serierna, är det här ändå den film som lyckats fånga honom bäst. Den film som lyckats göra honom rättvis.
Jack Nicholson i all ära, men för mig är det här den riktigt Jokern, och versionen i Tim Burtons Batman känns nästan som en skymf, där de degraderar honom till en simpel gangster med clownmake-up.
Något negativt då? Jo, Mr. Ledger (RIP) kommer aldrig igen kunna axla rollen som Jokern, och just nu känns det inte som om någon kommer kunna ersätta honom.

Nästa onding som avklaras i filmen är Harvey "Two-Face" Dent. Fösta tanken efter att redan ha sett Tommy Lee Jones som Two-Face i Batman Forever är hur mycket bättre Aaron Eckharts version ser ut. Även här har bakgrunden ändrad från syra (vad är deras grej med syra?), och här blir ansiktet istället sönderbränt av eld.
Det enda negativa är att han dör i slutet, och därför inte kommer kunna återvända, vilket hade varit att föredra. Men man kan inte få allt här i världen.