The Garden of the March Hare

Hur har det då gått med min fläskvägring frågar ni nu, snart två veckor efter start. Och nej, det är ingen jublande segerblogg som kommer besvara er fråga. Inte ens hade en vecka gått då jag syndade första gången, och långt innan två hade gått var hela dieten uppgiven.
Det är smått smärtsamt att erkänna, men ett liv i övervikt tycks ligga i min framtid. Ja, vad kan man säga, annat än att jag är svag.

Så, då sitter jag här, inte med en kopp osockrat te, utan med en jumboskål popcorn.
Det, mina vänner, är svaghet..

Jag måste göra svenska. Romananalys. Tills nästa vecka. Bäst att börja nu. Jupp, jupp.
Sen är det kommunikation. Hemtenta. Definera, beskriv, summera. Till efter lovet. Borde i alla fall börja lite.

Jag väljer att summera vad jag tänker göra med ett diagram:

Renlevnad och självspäkning tycks vara den nya trenden. Vart jag än vänder mig ser jag människor med siktet inställt på att kunna dra på sig sin prinsessklänning eller sina superman-tights från femman. Själv har jag lyckats hålla mig borta från sådana hemskheter med bravur.
Tills nu.

Var det gick fel vet jag inte. Jag kan fortfarande minnas tiden då jag var hård som sten och gjutjärn, och tuggade tretumsspik som hubba-bubba. Tiden då jag hade Le Bunns of härdat stål, en mage jag kunde studsa nakna beundrarinnor på (i teorin i alla fall; några nakna beundrarinnor såg jag aldrig skymten av) och kunde bänka min egen vikt (som dock låg strax över vikten av en normalstor godispåse på den tiden). Tiden då jag hade ett så vältränat leende, att jag kunde smälta isglass och få stora kvantiteter brylkräm att koka vid exponering.
Men. Någonstans på vägen hände något. Opassande utbuktningar tog form, och förstörde min, annars så klanderfria, fasad. Man kan väl säga att jag sakta har börjat lägga på mig inför en vinter som, med all sannolikhet, aldrig kommer inträffa.

Nu har då, i alla fall, mannen som en gång använde antropologi för att rättfärdiga en livsstil utan träning, tvingats satsa på ett nyttigare leverne. Det är det, i kombination med inköp av större byxor.

Här kommer en lista med alla Big No-No’s som nu fyller mitt liv:

1. Snacks
Dessa härliga fett-tabletter är inget min nyttigare version vill beblanda sig med
2. Kakor
Nej. No moar kakor. Smärtsamt.
3. Godis
Inte heller allt som kan tänkas falla under kategorin godis är tillåtet.
4. Allt annat ätbart som gör mitt liv värt att leva
Vill man vara fin, nånting, nånting, leva som ett svin.
5. Hiss
Trapplöpning är the way to go

Bubblare:
Läsk. Ja, jag borde väl undvika det med. Men eftersom jag har självbehärskning som en rysk sprutheroinist väljer jag att inte ta mig an allt för mycket.

Så, då sitter jag här, inte med en jumboskål popcorn, utan med en kopp osockrat te. Det, mina vänner, är karaktärsbyggande.

Notera: Följande argumentering är, förutom på pappret, helt och hållet felaktig. Enbart på pappret (alternativt i bloggen) är detta på något sätt en valid teori.

Jag skriver enbart för underhållningssyften.
Döda mig inte om ni råkar vara ett gäng militanta veganer.

Here goes: Den största anledningen till att djurarter dör ut (som har med människor att göra) idag är för att människor rör sig över stora områden, och för med sig djurarter till platser där de inte ska vara. Här kommer de i konflikt med det lokala djurlivet, och arter dör ut.
Den näst största anledningen (fortfarande enbart räknande anledningar med människor involverade) är att vi hugger ner träd och bygger på områden där djur lever, och dessa lämnas utan levnadsplats. Enkelt ställt, den största människolänkade anledningen till att djurarter dör ut, är att människor överpopulerar och förändrar levnadsvillkoren för andra arter.
Notera att jakt, varken för mat eller andra anledningar, inte finns med ovan.

Eftersom växter och djur enbart lagrar max 10% av energin de tar in (resterande 90% blir spillvärme) tas enbart denna lilla del upp av det, i näringskedjan, högre stående djur som äter upp växten/djuret. Därför krävs det, för att ta exemplet från vår NK, 10000kg växtalger, för att föda 1000kg djuralger, och 1000kg djuralger för att föda 100kg sill, och 100kg sill för att föda 10kg gädda.
Alltså: Ju lägre steg man äter ifrån i näringskedjan, desto fler individer kan det max finnas i en art.

I vanliga fall äter människor andrahandskonsumenter (växtätande djur) eller högre (köttätande djur), med små inslag av producent (växter). Bara detta gör ju, tydligen, att vi blir för många för andra arters bästa.
Veganer och vegetarianer äter bara producenter. Alltså, enbart de, i näringskedjan, lägst stående arterna. Detta kan obönhörligen bara leda till en enda sak: ännu mer människor och ännu fler utdöda djur.

There you have it my friends.