The Garden of the March Hare

Det hela började med ett paketutbyta i goda vänners lag. Paketer flög höger och vänster, och helt plötsligt satt jag med ett certifikat som berättigade mig en fläskig bioupplevelse med två flinande fruntimmer. Ka-ching, tänkte jag då, men så här i efterhand känner jag att ett egenköpt biobesök nog hade kostat mindre än min antacida-kur.

Det är lätt att vara efterklok.

 

Jag och flinande fruntimmer #1 (härefter hänvisad till som ”Emma”) bestämde oss för att bege oss in till Malmö vid fyra, för att hinna med några ärenden innan filmen började, klockan halv sex. En och en halv timme är fett med tid liksom.

Men fan heller, allt kärvade sakta men säker ihop sig, och plötsligt är det bara tjugo minuter kvar, och vi vet varken var vi eller bion är. Efter en gemensam härdsmälta lyckas vi, situationens ruskiga utgång till trots, hitta vägen.

Vi slår en signal till det märkbart uppstressade flinande fruntimret #2 (eller ”Kajsa”), som befinner sig vid bion.  Vi skrattar lite överlägset, och säger att allt är lugnt, och bestämmer att hon ska gå och möta oss. Hon gör så med sju minuter kvar tills bion börjar.

 

I Kajsas parallella storyline ankommer hon till Malmö klockan halv fem. Väl där slår det henne att hon visst glömt skriva ut mejlet som bekräftade köpet. Hon ser bara en lösning på det hela.

Jag vill göra klart att jag inte var där, så jag vet inte exakt vad som hände, men vad jag vet var det ungefär så här:

Kajsa stormar in på resecentrum med eld i blicken. Hon vänder sig så att håret piskar bakom henne, och går sedan med bestämda kliv fram mot kassan. Ilsket smäller hon handflatorna i disken, och lutar sitt ansikte så nära killen i kassan att hon kan lukta hans skräcksvett. Sedan säger hon lugnt ”jag behöver en dator och en skrivare. Antingen det, eller din manlighet i ett snöre. ”

 

Nåväl, med sju minuter kvar trampar vi på mot bion, jag med Emma, och Kajsa med bekräftelsemejlet. Det kommer nog gå vägen, trots allt, tänker jag.

Det är då Emma får syn på McDonalds, och börjar gnälla över hunger. ”Kön är inte så lång”, säger hon muntert, och med fyra minuter kvar vill jag strypa henne.

Men vad är väl en man överbord, tänker jag och Kajsa, och beger oss själva mot bion. Vi ställer oss i en av de frammåtsniglande köerna och väntar, i hopp om att det är rätt kö. Precis innan vi når fram stormar Emma in, med hamburgare i högsta hugg. Allting faller på plats!

 

Jag vet inte riktigt vad som klättrat upp i inträdesvaktens slappa bak, men nog hade det borrat in sig djupt. Där stod vi, två minuter till start, och blir informerade om att han, under inga omständigheter, kan släppa in oss med bara det utskrivna beviset. Biljetter hämtas ut i kassan.

 

Kön är helveteslång, och tiden tickar. Emma tycker att jag och Kajsa själva kan hämta ut biljetterna, och går sedan och ställer sig i toalettkön. Efteråt beskrev hon hur hon hetsåt hamburgarna på väg in på toa som ”det ofräschaste hon någonsin gjort”. Ingen säger emot.

Nåväl, medan hon trycker i och trycker ut kommer vi fram till kassan, och visar stressade upp det utskrivna mejlet. Vilket vi informeras om inte betyder ett skit. Istället måste betalningsmedlen som använts visas upp, nämligen ett presentkort, ett kreditkort och en fribiljett. Nu börjar problemen på riktigt.

 

Kajsa har presentkortet och kan därför lösa ut en biljett. Emma har möjligtvis med sig fribiljetten, vilket innebär att vi kanske kan få tag i en andra biljett. Kreditkortet befinner sig i Kajas käre fars plånbok. Någonstans i närheten av Simrishamn.

Vi bestämmer oss i alla fall för att lösa ut den första, och sedan leta reda på Emma för att lösa ut den andra. Kanske kunde vi blåsa vakten sen.

 

Då uppenbarar sig plötsligt ännu ett problem. Emma är spårlöst försvunnen. Hon befinner sig inte på toaletten, inte vid kassorna, och inte vid ingången. Efter ytterligare två minuter (jag misstänker att det nu börjat rulla trailers) ringer hon oss. Hon har tydligen sagt till vakten att hennes kompisar (det vill säga vi) redan gått in, och blivit insläppt av vakten. Hon är inne.

 

Jag och Kajsa springer fram till vakten och slår honom i ansiktet med våra ledsnaste miner, och svamlar fram hela den hemska historien. Emma springer ut, och försäkrar honom att vi är med henne. Han funderar en liten stund, och säger sedan:

 

1.       Jag förstår, det kan vara svårt. Men ni har ju betalat. Jag kan titta mellan fingrarna. In med er nu, ni vill ju inte missa alla trailers!

2.       Mmhm… Så du är alltså med dem? Och de är utanför? Och ni har inte biljetter? Ja, då får du också gå ut, jag kan inte släppa in någon av er.

 

Någon som vill gissa vilket som är den korrekta versionen?

 

Ute igen. Som tur är har Emma sin fribiljett, och vi kan lösa ut en till biljett. Två av tre, alltså. Köerna framför kassorna har nu decimerats, då nästan alla har satt sig i en sal. Kvar står vi. Med gråten i halsen (inte min hals förstås, jag är en riktig man) ställer vi oss på knä framför kassa, och till sist, efter allt slit, alla omvägar och enorm fysisk och psykisk smärta, skriver hon under så att vi ska få gå in.

Filmen hade inte hunnit börjat.

 

Summering:

Jag, Emma och Kajsa gick på bio. Gick ganska bra faktiskt.

De som känner mig kan utan större tvekan hålla med om att jag i mångt och mycket är ett ekonomiskt geni, och att alla större företag nog skulle må bra av att ta kontakt med mig. För att driva in min poäng väljer jag att ta ett exempel som tog plats ”IRL”, som kidsen skulle säga.

 

Scenario:

Jag, flickvän, och dennes familj (två föräldrar, två bröder, två svägerskor och två brorsbarn) väljer att unna oss lita lättsmält underhållning, i form av en heldag på Liseberg. På en plats som denna, vars enda funktion är att lura av stackas konsumenter deras surt förvärvade slantar, sker transaktioner av levnadsmedel med sådan fart att de flesta av oss inte hinner följa med i händelseförloppen.

Dessutom finner sig den intet ont anande tivolibesökaren på ett område där de är farligt underordnade den övermakt som råder, och där den konkurrensavsaknad som butikerna avnjuter pressat upp priser till nivåer bortom de flestas förstånd.

 

I situationer som dess är det livsviktigt för den utsatte att vara väl bevandrad i konsten att prispressa. Att på ett så effektivt sätt som möjligt maximera vinst och minimera förlust.

 

Låt mig pressentera en uppsättning i utbildningssyfte:

The Hero versus The Evil Corporation

 

Starring

Linus Svensson as “The Hero”

Burger King as “The Evil Corporation”

Petronella as “The Fair Maiden”

And

David Hasselhoff as “Rodolfo”

 

Vår hjälte känner törsten bränna I halsen, och ser enbart en utväg: att blotta strupen för den ondskefulla överhetens vassa, tjuvaktiga klor. Han reser sig med skräckblandat trotts och stålaktig beslutsamhet i sina spjuveraktigt kvinnotjusande pojkögon, och sätter med bestämda och sexigt maskulina steg av mot Burger Kings kassa.

Då hans penningpung reda känt på överhetens gnidenhet, och hans dagskassa tagit en rad inte helt överkomliga smällar, bestämmer vår hjälte sig för att ta det ekonomiska alternativet, i form av läskeblask i en behållare storlek ”small”.

 

Hjälten hade, i en stund av högmod, trott sig ha sin onda motpart under kontroll, men knuffas av sin piedestal när han inser att han nyss lurats betala inte mindre än 18 svenska kronor för 25 cl läsk.

Aderton riksdaler för en kvarts liter smaksatt vatten är en skandal, och vår hjälte rasar! Men om han utöver det legat på latsidan hade det här varit en historia utan varken sensmoral eller slut i vilket hjälten förnedrar antagonisten eller kysser sin dam i solnedgången. Nej, hjälten reser sig upp till kamp, beväpnad med sin retorik, sin pojkaktiga charm, och sin obesegrade förmåga att prispressa.

 

Och, bara tio minuter senare, har vår hjältefigur nått sitt mål, och med tre olovliga återfyllningar av koppen sänkt priset per 25 cl läsk till det mycket överkomliga 4,50 kr. på vägen ut moonade han kassan, och sedan kysste han sin dam filmiskt, medan solen sänkte sig bakom Balder.

 

Sammanfattning:

Jag stal 75 cl läsk från Burger King, och försöker nu vinkla det så att jag verkar vara hjälten i dramat. Inga konstigheter.

Jag bor i ödemarken. Önneköps Vång är troligen den plats som ligger längst bort från allt, näst efter Sibiriska tundran. Därför, för att ta mig från och till skola, vänner och flickvän, åker jag kompletteringstaxi, som är lite som en buss som hämtar på specifika, förbokade, adresser.

 

En annan person som åker kompletteringstaxi, och som jag ibland råkar bli tvungen att åka med, är en äldre dam. Hon är väl i de sena sextio, möjligtvis tidiga sjuttio, och bor i ett nedgånget vrak till hus. I princip varje dag tar hon, på morgonen, kompletteringstaxin in till Hörby (det närmsta en stad vi kommer här ute) och på kvällen kompletteringstaxi hem.

Damen har en hobby. Det råkar vara så att hennes hobby är enda anledningen till att hon åker till Hörby (förutom, antar jag, för att köpa mat då). Hennes hobby är enkel: på morgonen tar hon med sig sina väskor, tomma, under dagen fyller hon dem med diverse skatter, som hon hittar i byns många soptunnor, och sedan tar hon med det hem. Det hela har lett till att hennes hus, för att inte säga hennes person, är en sanitär olägenhet. Hon luktar helt enkelt skit.

 

Så, där sitter man i taxin, och ser tanten kliva in i sätet bakom. Satan. Lite diskret övergår man till att andas genom munnen, och försöker att inte vända blicken mot henne, av rädsla att ögonen ska börja tåras, som när man hackar lök. Då kör hon in sitt huvud mellan de två främre sätena, och vänder sig mot föraren. Hon älskar att ha diskussioner med föraren. Döda mig.

 

Idag var det ingen skillnad. Fram med huvudet, och börja diskutera. Dagens ämne var en lokalnyhet, nämligen att någon huligan hade levt rövare på postlådor. Tio, tjugo stycken hade slagits sönder i lördags kväll. Ajabaja, tanten gillar inte. Hon börjar beklaga sig på den yngre generationen, och diskuterar på det där sättet som äldre gärna gör. Varje gång föraren sagt något, lägger tanten in ett sådant där utdraget ”jaaaaaa”, som säger ”ja, jag registrerar att du säger något, men bryr mig inte det minsta om vad det är, så länge det inte exakt bekräftar det jag säger, eftersom jag är äldst och jag vet bäst.”

 

Men det hela tar inte slut vid att beklaga sig på ungdomen (medan hon ganska odiskret sneglar på mig), hon har vidare teorier om vad som ligger bakom.

Tanten talar:

”Jaaaaaaa, de har för mycket fritid, och spelar en massa datorspel, och slåss och skjuter. Och har de då knarkat och druckit alkohol så tror de att det är så man ska göra i verkligheten.”

 

Mycket riktigt det tanten påpekar. Studier av historiska skrifter har visat att saker som mord, krig och allmänna våldsamheter inte alls existerade innan datorspelen uppfanns, och spred hemskheterna. Just brevlådevandalism som det här har haft ett enormt uppsving sedan det nya spelet whack-a-Mailbox släpptes häromveckan.

 

Tanter, for the win!

Jag, pappa och bror sitter och pratar om kärkraft över en stilla kvällsmat. Frågan om vad vi ska göra med avfallet kommer upp. Bror kliar sig i huvudet och utbrister:

Bakgrund:
Jag, Petronella och dennes mamma hade bestämt oss för att se Slumdog Millionaire, och lyckades hitta den enda bion i Berlin som körde den odubbad.

Scenario:
Vi hade nyss löst biljetterna och går ner på nedanvåningen, där alla biosalongen låg. Jag ser mig omkring och kan inte låta bli att lägga märke till hur kliniskt rent allting är. Jag påpekar detta för Petronella, är tyst i några sekunder och lägger sedan till "men sen är ju tyskarna kända för sin renhållningsförmåga".

Några frågor på detta?

Jag hatar egentligan idrottsdagar. De suger. En massa människor tvingas utöva sporter som de inte har något intresse i, och det enda man tycker är det minsta roligt är att ligga/sitta i stora högar och sova/äta.
Jag hade redan på förhand börjat skriva en hatblogg om ämnet, då vi idag spelade Aghard Open, men tvingas nu motvilligt erkänna att jag hade roligt.

Volleyboll stod på schemat, och klassen var uppdelad i två delar: Indianerna och gangstah:na. Apfrän som man är var man såklart en stenhård gangstah, med alla fåniga poser och krystade repliker som det innebär.
Fjantig utstyrsel åsidan, det var roligt. Vi spelade otroligt bra (eller i alla fall bättre än de flesta av våra motståndare) och efter en lång rad ytterst spännande matcher var vi i A-slutspel.

Spänningen var på topp, och efter ytterligare två vunna matcher stod vi inför den avgörande. Om vi vann eller spelade lika var vinsten vår, men om vi förlorade blev det målskillnaden som fick avgöra.

Ja, i en perfekt värld hade vi väl smiskat rumpa med våra motståndare, och stått som stolta vinnare, men de visade sig vara allt för bra. Så, målskillnaden fick avgöra, och tro fan om vi inte hade precis samma jävla målskillnad som de vi förlorat mot. Internt möte fick avgöra, och eftersom de spöat oss blev det en irriterande andraplats.

Men man får väl vara nöjd med det, och att vi faktiskt slapp vinna en stor burk ischoklad från netto.

Fred ut!

Solen har sänkt sig över 2008, och aldrig mer kan vi dra dåliga skämt om den stora mängden nyfödda 08:or. Såklart måste en nyårsblogg avhandlas, och vi börjar bakifrån.

Året avslutades med en sex dagar (notera: inte sexdagar) med en stycka flickvän. God och tillika flottig mat avhandlades i rask takt, och i sann slapparanda tittades det på film och spelades Little Big Planet. Just nyårskvällen ska vi inte gå in på allt för mycket i detalj, men den innehöll Scrubsmaraton, gratinerad hummer, vuxenläsk, Josefin, fyrverkerisnyltande och, sist men inte (om man inte menar storleksmässigt) minst: Petronella.
Inte en allt för taskig kväll, och jag utser den härmed till det bästa nyåret någonsin (In dah history of taiiim!!1!).

Förra årets nyårslöfte kom i form av mer svordomar och mer åsiktsyttrande, och även om det inte blivit ett gigantiskt lyft så har jag väl inte misslyckats helt.
Detta året ska jag väl äntligen försöka slutföra Wonderland, och min monsterblogg om en massa randomsaker som kan komma att reta upp er.

(Kommentera gärna och meddela er fingerstatus, så att jag kan skratta rått år alla som varit klumpiga nog att utföra en oavsiktlig explosionsamputering)

Helgen är slut nu, även om det inte gör någon större skillnad, såhär i lovtider.
På tal om tider så infördes i helgen vintertid, ett system som infördes 1879 eftersom man behövde extra tid till att ställa om alla klockor dagen efter (Ologiskt? Var?), vilket gett oss en extra timme att spendera precis hur vi känt för.

Själv sov jag. Inte i min säng dock, utan i en säng tillhörande en väldigt tilldragande ung dam. Henne har hela helgen tillbringats med, och livet har lekt. Kärleksfullt ögonskådane har avlöst allmänt smoochande i samma takt som snaskande av skräp har avlöst fysisk aktivitet av den mer horisontella sorten.

Som jag tidigare i bloggen nämt så är ju min kropp, tyvärr, uppbyggd av tantkött, andrahandsplåster och fotavskrap fasttejpat på en illa byggd stomme av tandpetare, och därför visade sig helgens ansträngningar (näringsmässiga snarare än fysiska) vara för mycket.

Efter en lång söndag fylld av halvtaskigt filmtittande (Pokémon the movie, någon?) och nedkastande av kakor, Mr Max, läsk och en middag bestående av chicken nugget, pommes frites och guacamole började den kemiska sörja som mitt innanmäte vid den tiden bestod av bubbla.
Kaskadaktig uppkastning for everyone, eller vad är det de säger?

Med huvudet i toaletten och min insida på utsidan var allt mindre än fantastiskt, men med en förstående flicka kan alla stormar ridas ut med ett högburet huvud (om inte annat, så för att undvika att matsäcken och tarmarna skulle ta samma väg som dess innehåll).

Precis som en alp-modell av ketchup jämnade det till sist ut sig, och efter en god natts sömn kunde livet fortsätta sin gilla gång. Ett vertikalt famntag, och en hel del kärleksbedyrande senare var man åter hemma, och önskar man kunde åka tillbaka.

Jaja, nästa helg blir det förhoppningsvis joker-utstyrsel och rusdrycker i goda vänners sällskap, och med gratis bussåkande kan Lund och flicka återbesökas både en och två gånger.
Nog ska även denna vecka överlevas.

...Med ett vältajmat tryck på gasen slungas jag ut på banan med blå lågor efter bilen. Jag leder!
In i första kurvan, en kurva som jag fortfarande inte riktigt kan ta; en kurva där jag allt för ofta slungas in i en vägg och hamnar hjälplöst sist. Men den här gången ska jag klara det, och med ett sällsynt lossande på gasen tar jag mig lugnt igenom den, och behåller min förstaplats.
Kortare raksträckor avlöser helvetesböjar, och jag plockar med jämna mellanrum upp nya vapen, och lämnar efter mig ett ständigt spår av rökridåer, oljespill, minor och små stativmonterade skjutdon, precis som i vilken gammal bondrulle som helst.

En skarp kurva närmar sig, skarpare än jag förväntade mig, trotts att jag kört igenom den säkert fyrtio gånger de senaste dagarna. Med en paniksväng lyckas jag klara mig från att stöta i väggen allt för hårt, men den lilla studsen och fartsänkningen räcker för att en annan bil ska köra om mig på insidan.
Jag rättar upp bilen så gott det går, och försöker återta förstaplatsen i nästa kurva. Allt för sent ser jag den tjocka svarta linjen av olja på vägen, och med en bil som fortfarande kränger efter förra svängen visar sig oljan ödesdiger. Min bil snurrar, och i ett sista desperat försök att hålla mig kvar i racet håller jag full vänstersväng, och trycker in gasen fullt.
Resultatet är inte det önskade, och jag slungas med full kraft rakt in i närmsta vägg, något min bil inte skulle ha klarat av ens om den varit oskadad sen innan.
Eld, rök, och en påföljande sistaplats. Let the placeringsjakt börja.

Jag ler som det mördarsvin jag faktiskt är när jag skickar två par målsökande missiler mot en redan skadad motståndare, och bevittnar när denna omvandlas till eld, rök och metallskrot. Femteplats.
En annan av mina motståndare missbedömer en sväng, och förvandlas även hon till skrot, medan jag enkelt glider förbi. Fjärdeplats.

Tredjeplatshållaren är bara några meter framför mig, och med en väl avvägd innerkurva snor jag även hans placering. Lyckan håller inte länge då jag, till min fasa, möts av en drone; programmerad att backtracka hela banan tills den kolliderar med någon, och spränger denne till tantkött, lakrits och ostläsk.
Jag ser den tydligt, men jag ser också att det inte finns något sätt för mig att undvika den.
Om inte...

Bilen jag nyss så vackert kört om måste ha gått ur svängen bättre än jag, och lyckats hålla en högre fart, vilket han nu tänker använda till att ta tillbaka sin plats. På en bråkdels sekund kommer han upp bredvid mig, och skär in precis framför mig.
Tantkött, lakrits och ostläsk sköljer över min bil, och racet för min del fortsätter, medan han sprids i vinden.

Två placeringar kvar till toppen, och jag känner att kanske detta är gången då jag faktiskt vinner. Mina ögon söker febrilt efter tvåan, och när jag plötsligt passerar ett mindre rökmoln på vägbanan noterar jag, föga till min förvåning, att där var han.
Jakten på ettan tar vid.

De datorstyrda spelarna må köra ett jämt race, men rent tekniskt slår jag dem fortfarande, och snart når jag även ettan. Jag hinner ikapp honom precis i en kurva, och på ett inte allt för sportsligt sätt tar jag innerkurvan, och använder honom som krockkudde, så att jag kan hålla näst intill full fart genom hela svängen.
Jag klarar mig i princip oskadd, med när jag studsar in i honom krossas han mot väggen.

Jag tar förstaplatsen. Och jag får behålla den – i nästan fem sekunder. Ett specialvapen som alltid siktar in sig på ettan, och är nästintill omöjligt att undvika, hade varit på väg rakt mot honom, ända till jag kom och tog hans plats.
Jag var nära mål. Jag var nära förstaplatsen. Jag kommer fyra, och detta enbart efter enormt flyt de sista hundra metrarna.

Retry?
Suget efter actionfylld vansinnesracing är plötsligt inte där längre.
Jag kanske borde läsa en bok?


Toksnabbt vansinnesrattande – Om morbida tantfarbröder med
militärkängor själva får välja.

Lite sen (blogg.se har legat ner, och på grund av extrem lathet har skrivandet tagit flera dagar) rapport från helgen, och dess många intressanta händelser.

Helgen inleddes med en fånigt tidigt uppvakning (klockan halv åtta:O) lördag morgon, då en yrvaken Linus begav sig från ett regnigt Önneköp, via ett regnigt Hörby, till ett regnigt Malmö. Och nu var det dags för revansch. Skånetraffiken har ju som bekant blåst mig tidigare i liknande situationer (läs om det Här) så jag var inte allt för pigg på att råka ut för ännu ett så diaboliskt iscensatt praktfiasko, så den här gången kollade jag allt. Allting. Varenda. Liten. Detalj.
Och visst fan kom jag både dit, och hem (men det kommer vi till lite senare).
Väl framme i Malmö inleddes ett stilla 'strosande' runt Värnhem (jess, Värnhem var min önskade destination), då en styck Jessica inte skulle anlända förrän ungefär en timme senare (jag kunde inte komma in senare och Jessica var för lat(!!) för att ta sig in tidigare).

Så, What to do, what to do? Det tar inte många minuter innan jag finner mig sittandes på Burger King (se framtida bloggar om varför Burger King fullständigt utplånar McDonalds) med en stor Milkshake framför mig. Det finns inget som går upp mot tomma kalorier.
När denna milkshake några minuter senare förpassats till de sälla jaktmarkerna (även känt som den syrafyllda insidan på min slappa mage) beger jag mig åter ut i skitvädret och går en runda.

Eftar att i ca tio minuter yrat runt i närheten av Värnhem och hittat absolut ingenting av underhållningsvärde snubblar jag in i en liten musikaffär. Liten, men ack så knöckfull med musik. Och då slog det mig; det är såhär en musikaffär ska se ut. Visst är det trevligt att komma in i en lite mer välbesökt musikaffär med lite mer 'populär' musik, visst är det trevligt med en butiksinnehavare som inte stirrar surt på en när man är i affären, som om det vore ett förfärligt intrång på hans mycket privata område; och visst är det mycket enklare att laddar ner musiken.



Musik, musik, musik.

Men. Faktum kvarstår, det är askul att rota igenom hundratals album av artister man aldrig hört om, och i musikstilar man inte trodde fanns, och få välja en skiva enbart baserat på utseende och namn. För det mesta visar det sig att man enbart lyckats plocka med sig skräp, som snabbt försvinner ner i nån låda mellan porren och de där presenterna man fått av nån avlägsen släkting och som man verkligen hatar (presenten då, inte släcktingen) men inte kan förmå sig slänga ut (fortfarande presenten). Denna gången blev det tyvärr inget köp, och efter totalt tre besök utan att handla något hade jag nog också stirrat lite surt.


Mobilkamera is the shit!

Men tillbaka till resans egentliga mening: att få träffa Jessica. När hon till sist anländer upptäcker jag till min fasa att hon inte gör det ensam. Hennes pojkvän är där och ska lämna över henne (hon vågade inte ta bussen själv; vilken tur att hon bara bor i Gbg och aldrig behöver åka buss då). Ni kan säkert alla föreställa er den pinsamma tystnaden som sänkte sig över hela Värnhem som en tjock, blöt, gråbrun filt.

Men, hör och häpna, jag överlevde det ytterst hemska mötet, och snart lämnade han oss och min och Jessicas 'magiska resa' inleddes. Vi gick till trianglen (not much of a 'magisk resa', I know...).

Dagen bestod av mycket vandrande in och ut i affärer, dock utan att handla mycket. Efter ett tag kände båda att sug efter socker och onyttig mat började väckas, så vi begav oss till ett Burger King, och tog varsin (guess what!) hamburgare. Som nämnt innan krossar ju Burger King faktiskt McDonalds, men jag blev lite besviken över just denna restaurangen, som hade sunkat till en annars god hamburgare (Angus Bacon and Cheese, som trotts att den är god faktiskt är en ganska intetsägande hamburgare, och inte alls kan mäta sig med storheter som XL Bacon double Cheese).

Vidare tog vår resa på jakt efter onyttigheter oss till en rad olika kaféer, en jakt på kakor (Denna parentes fyller inget syfte. Var god läs vidare) som inte tog oss någonstans. Istället återvände vi till triangeln och började leta efter något skoj att slösa pengar på, men återigen var vårt sökande fruktlöst, tills...


För personer som inte vet vad subway är... otur, jag orkar inte förklara;)
Som de små rabiata gnagare vi var skyndade vi oss såklart över gatan och in i den lilla lokalen. Vi var förstås inte hungriga, eftersom vi redan hunnit med ett besök på Burger king, men som ni kanske minns hade vårt tidigare kakletande (Se: här) inte lett oss till något, och nu befann vi oss bara meter från några av de godaste kakorna som kan frambringas.

Ett styck panikartat fickrotande senare hade vi lyckats frambringa en tia var, och kunde då dela på himmelska kakor; min favorit, makademianöt-sak, Jessicas första val, Non-stop-kaka, och en vi delade på, double chocolate chip cookie. Life was good.

Efter detta då? Vi återvände till Värnhem, mötte upp med hennes kille igen (trevligt... not) och sen var resan pretty much slut (nu är jag så trött att jag inte orkar göra en vettig avslutning).


The End

Igårkväll begav sig en mycket förväntansfull, ljushårig ung man - godhjärtad, självsäker, allmänt omtyckt, med så kallat 'rugged good looks' och med intelligens långt överskridande hans medmänniskors - till Malmö, för att se Stephen Lynch.
Samtidigt begav även jag mig till Malmö för att titta på samma show. Besöket i Malmö inleddes med ett besök på stationen för att tanka mitt rabattkort, inför min malmöresa på lördag, då jag ska träffa Jessica. Sedan bar det av mot slakthuset. En mindre världsvan person hade säkerligen blivit nervös och kanske till och med aningen skrämd av de många framgångsrika människorna som befann sig i dessa lokaler, men som alla vet är jag van att bebland mig i den, så kallade, socitén, creme de la creme bland det svenska folket, och så vidare, så allting gick mycket bra.

Men åter till showen; Låtarna av Stephen var som alltid av hög kvalité, och framträdandet hysteriskt roligt. Dock tyckte jag inte lika mycket om låtarna de andra två hade skrivit (de var alltså tre stycken), som enligt min mening var lite för mycket under bältet. Inte för att jag, generellt sätt, tycker det är något fel med under bältet, och fåniga pubertala sexskämt är något av det roligaste jag vet. Men det kan bli för mycket. Skräpbandet Joddla med Siv är exempelvis ofta för mycket under bältet, och tappar helt all behållning. Men vidare till något mycket viktigare:
Stephen Lynch hade skaffat ansiktsbehåring; ett riktigt Kung-skägg till en kung inom komedi. Alla vet att inget går upp mot ordentlig ansiktsbehåring.

Efter showen köpte jag den enda skivan jag inte hade (skivan med de andra två); resten hade jag redan laddat ner. Hade jag väntat ett tag hade jag kunnat få den signerad, men tröttheten tog överhanden och jag begav mig hemmåt. Såhär i efterhand kanske jag ångrar mig lite, men är man lat så är man.

I'm in every Zeppelin album
I'm in all Rush Limbaugh's rants
I'm the reason that Barack Obama doesn't stand a chance!
(Utdrag ur den omgjorda versionen av Beelz)

[Jag ber om ursäkt för bristen på bilder från showen, men som en laglydig ung man kunde jag tyvärr ej bryta mot reglementet som sade att fotografering var högst förbjudet, och de som ertappades med detta skulle få deras tungor fastspikade i bord. Istället får ni nöja er med detta]


There's a white box for you downstairs! Run down and get it!

Tystnaden är total. Tvåan är uppräknad, och bara ettan är kvar. De som sitter på läktaren vet att det är nu det gäller; antingen blir det förstaplats, eller ingen plats på podiet alls.
Kuvertet öppnas, och mannen med micken harklar sig.
- Linus Svensson, Frostaskolan!
Sakta reser jag mig, och sträcker ut mina armar. Priset får vänta, detta måste sägas
- I am King of Nerds. My will, be done!

Eller, nej. Inte riktigt. Jag kom på en pinsam fyrtiondeplats, med pinsamt låga 14 poäng. Nån tjej från... wherever, vann det hela, och fick en mindre penningsumma, en grafräknare och ett antal böcker om matematik. Och kanske man ska vara glad, jag är inte den absolut största nörden i Sverige, trotts allt.
Sedan var det tåget igen, så på stationen passade jag på att ladda upp. Som alla vet krossar Burger King McDonalds any day of the week, så det fick bli en Angus, följt av en sjukligt liten, och sjukligt dyr, Ben and Jerrys Cookie Dough från närmsta pressbyrån. Nu var mitt socker/fett/saltbehov tillfredsställt för tillfället, men för att inte förlora energin under den drygt 4h och 20min långa tågresan inhandlades en påse Riesen (gubbgodis någon?), en påse Gott och Blandat och en Coca Cola. All set.
Resan börjar bra, men snart slår tristessen till med full kraft, och i min desperata jakt på något att göra börjar jag kasta med min Colaflaska, något som snart leder till en halvstor bula i huvudet, och en molande värk i mellangärdet. Dum idé.
Klockan halv elva på kvällen inträffar det första positiva på hela dagen: vi (jag och Ragnar) upptäcker att vi fått fel tid, och är framme en hel timme innan vi trodde vi skulle vara det. En bilresa, en halvdan tvättning och ett toalettbesök senare, klockan 00.04, finner jag mig liggande i min egen sköna säng. Lyckan är total.

När jag vaknar på morgonen känns allt bra. Jag är utvilad, och har lyckats driva bort alla mattetankar, men efter frukosten upptäcker jag till min fasa att min tidigare så välfungerande, om än otränade, tonårskropp någon gång under natten bytts ut mot en medelstor ansamling kompost och kemiskt avfall, sammanhållet av tunna strimlor tantkött. Och här sitter jag nu, med en uppenbarligen rubbad metabolik, och känner för att häva ur mig allt som finns, och någonsin funnits, i min kropp, tills jag bara är ett tunt skal av ovan nämnda tantkött. Usch.


Enkelbiljett bort från skiten, tack!

Problem: Bara en vecka tills paketutbyte med Elin. Jag har inget paket.

Lösning: Linus and Nico goes shopping, big time, för att införskaffa A) en eller ett flertal pakter till min käre Elin och B) Akut present till Nicos pojkvän, då hon skulle vara out of town när han fyllde år. Eller, det var i alla fall planen.

Scenario: Linus har, i god tid, då han är en mycket välplanerad person, som aldrig lämnar något år slumpen, kollat upp tiderna på bussarna som skulle ta en styck Linus från Hörby (gamla torg) till Malmö (central). Sagt och gjort, tiderna var kollade. Men allt är inte vad det först verkar, och Skånetrafiken visar sig vara en ulv i fårakläder.
Enligt Linus planering hade Nico och Linus två timmar på sig att hitta presenter till respektive partner, vid första anblicken en fullt rimlig tid. Om Linus hoppade på bussen på torget en kvart efter skolans slut skulle samme Linus befinna sig på Malmö Central ca 17.00, precis i tid att möta Nico. Men Linus glömde beräkna Skånetrafikens jävlighet. På hemsidan skrev de gick till Malmö Central, och Linus märkte inte den (till hans försvar, mycket lilliga) texten färdväg som beskrev resans två faser: Först buss till Malmö, sen lokalbuss till Centralen.
Så, klockan fem finner sig Linus plötsligt sittades, inte på Centralen, utan på Värnhem. Detta låter, för en van Malmöbesökare, som intet mer än en liten olägenhet, men för en ovan bondpojke som Linus ter detta sig som en mindre katastrof.
Ett flertal panikartade SMS till Nico senare sätts en hyperventilerade jag (som, ja ni gissade rätt, är samma person som Linus) på treans buss som, hör och häpna, faktiskt tar mig till centralen. Så nu sitter Jag (eller Linus... eller båda... eller ingen av oss... tanken svindlarO_o) på bussen, skrämd av den kalla, onda rösten kommande från den lilla damen i högtalarsystemet och av de direkt djävulska hallucinationer (jag svär, jag såg en Skruvad byggnad) när Nico helt kallt skickar ett SMS beskrivande hur hon äter en Chokladboll. Smärtan är total.

En halvtimme efter beräknad tid möter en lite, rädd och trött Linus äntligen Nico, och de försvinner ut för att skaffa de fina gåvorna. Tiden är nu knapp, och panik utbryter. Vi springer runt mellan affärerna utan att hitta något. Ingen present till Elin eller Nisse. Efter många om och men lyckas dock Linus till sist lokalisera en present till Elin, medan Nico bryter ihop som ett psykiskt korthus i storm.
Klockan tickar obönhörligt mot beräknad avgångstid för bussen, och Linus och Nico, i behov av fler presenter, rör sig trött mot busstationen istället för mot nya affärer som de så desperat skulle behöva. Men återigen slår Skånetrafikens ondska till.
Var stannar bussen till Hörby? Var? Linus springer runt och skriker i smärta. Han har blivit lurad! En minut efter att bussen skulle ha gått går linus in på informationen. Följande interaktion uppspelas:

Linus: Hur i helvete ska jag ta mig till Hörby?
Person i kassan (som inte var äldre än 14, max): Ööh...?
Linus: Jag tänker inte så här och ta emot den här skiten, any more!
Person i kassan (seriöst, finns det ingen åldersgräns för folk som jobbar på sånna här ställen?): Det gick en buss nyss... men inte här.
Linus: Nähä?
Person i kassan: nä.
Linus: Okej?
Person i rymdskepp (nej, bara skojade): Men om du tar tåget om en timme, och sen tar bussen, borde du vara tillbaka någon gång imorgon.

Linus vrålar. Folk blir skadade.

Återigen befann vi oss utanför. Efter lite allmänt skrikande i telefoner görs en ny färdväg upp. Linus ska till Eslöv via tåg för upphämtning. Linus börjar bli lugnare, och en kebebrulle senare är jag nästan helt återställd.
Dags att ta ett tårfyllt (nåja) farväl av Nico, och åka hemmåt. Kvällen avslutas, och Linus lives to see another day.

Jag inser att detta är ett högst irrationellt hoppande mellan tredje och första person, något som kommer irritera många, men, quite frankly, I do not care.

Ciao, people!

Har varit på Kreta för er som missat det. Tänkte uppdatera er om vad som hänt.

Fredag: Kom dit. Sov.

Lördag: Låg på stranden,  badade och åt på restaurang.

Söndag: Se lördag.

Måndag: Se söndag +Åt glass

Tisdag: Se måndag.

Onsdag: Se tisdag -Glassen, men +Milkshake.

Torsdag: Se söndag.

Fredag: se fredag. Baklänges.

That was it.


Ciao, Puss Puss, Dra å Dö... Whateva!