Att gå på bio – en konstform
Det är lätt att vara efterklok.
Jag och flinande fruntimmer #1 (härefter hänvisad till som ”Emma”) bestämde oss för att bege oss in till Malmö vid fyra, för att hinna med några ärenden innan filmen började, klockan halv sex. En och en halv timme är fett med tid liksom.
Men fan heller, allt kärvade sakta men säker ihop sig, och plötsligt är det bara tjugo minuter kvar, och vi vet varken var vi eller bion är. Efter en gemensam härdsmälta lyckas vi, situationens ruskiga utgång till trots, hitta vägen.
Vi slår en signal till det märkbart uppstressade flinande fruntimret #2 (eller ”Kajsa”), som befinner sig vid bion. Vi skrattar lite överlägset, och säger att allt är lugnt, och bestämmer att hon ska gå och möta oss. Hon gör så med sju minuter kvar tills bion börjar.
I Kajsas parallella storyline ankommer hon till Malmö klockan halv fem. Väl där slår det henne att hon visst glömt skriva ut mejlet som bekräftade köpet. Hon ser bara en lösning på det hela.
Jag vill göra klart att jag inte var där, så jag vet inte exakt vad som hände, men vad jag vet var det ungefär så här:
Kajsa stormar in på resecentrum med eld i blicken. Hon vänder sig så att håret piskar bakom henne, och går sedan med bestämda kliv fram mot kassan. Ilsket smäller hon handflatorna i disken, och lutar sitt ansikte så nära killen i kassan att hon kan lukta hans skräcksvett. Sedan säger hon lugnt ”jag behöver en dator och en skrivare. Antingen det, eller din manlighet i ett snöre. ”
Nåväl, med sju minuter kvar trampar vi på mot bion, jag med Emma, och Kajsa med bekräftelsemejlet. Det kommer nog gå vägen, trots allt, tänker jag.
Det är då Emma får syn på McDonalds, och börjar gnälla över hunger. ”Kön är inte så lång”, säger hon muntert, och med fyra minuter kvar vill jag strypa henne.
Men vad är väl en man överbord, tänker jag och Kajsa, och beger oss själva mot bion. Vi ställer oss i en av de frammåtsniglande köerna och väntar, i hopp om att det är rätt kö. Precis innan vi når fram stormar Emma in, med hamburgare i högsta hugg. Allting faller på plats!
Jag vet inte riktigt vad som klättrat upp i inträdesvaktens slappa bak, men nog hade det borrat in sig djupt. Där stod vi, två minuter till start, och blir informerade om att han, under inga omständigheter, kan släppa in oss med bara det utskrivna beviset. Biljetter hämtas ut i kassan.
Kön är helveteslång, och tiden tickar. Emma tycker att jag och Kajsa själva kan hämta ut biljetterna, och går sedan och ställer sig i toalettkön. Efteråt beskrev hon hur hon hetsåt hamburgarna på väg in på toa som ”det ofräschaste hon någonsin gjort”. Ingen säger emot.
Nåväl, medan hon trycker i och trycker ut kommer vi fram till kassan, och visar stressade upp det utskrivna mejlet. Vilket vi informeras om inte betyder ett skit. Istället måste betalningsmedlen som använts visas upp, nämligen ett presentkort, ett kreditkort och en fribiljett. Nu börjar problemen på riktigt.
Kajsa har presentkortet och kan därför lösa ut en biljett. Emma har möjligtvis med sig fribiljetten, vilket innebär att vi kanske kan få tag i en andra biljett. Kreditkortet befinner sig i Kajas käre fars plånbok. Någonstans i närheten av Simrishamn.
Vi bestämmer oss i alla fall för att lösa ut den första, och sedan leta reda på Emma för att lösa ut den andra. Kanske kunde vi blåsa vakten sen.
Då uppenbarar sig plötsligt ännu ett problem. Emma är spårlöst försvunnen. Hon befinner sig inte på toaletten, inte vid kassorna, och inte vid ingången. Efter ytterligare två minuter (jag misstänker att det nu börjat rulla trailers) ringer hon oss. Hon har tydligen sagt till vakten att hennes kompisar (det vill säga vi) redan gått in, och blivit insläppt av vakten. Hon är inne.
Jag och Kajsa springer fram till vakten och slår honom i ansiktet med våra ledsnaste miner, och svamlar fram hela den hemska historien. Emma springer ut, och försäkrar honom att vi är med henne. Han funderar en liten stund, och säger sedan:
1. Jag förstår, det kan vara svårt. Men ni har ju betalat. Jag kan titta mellan fingrarna. In med er nu, ni vill ju inte missa alla trailers!
2. Mmhm… Så du är alltså med dem? Och de är utanför? Och ni har inte biljetter? Ja, då får du också gå ut, jag kan inte släppa in någon av er.
Någon som vill gissa vilket som är den korrekta versionen?
Ute igen. Som tur är har Emma sin fribiljett, och vi kan lösa ut en till biljett. Två av tre, alltså. Köerna framför kassorna har nu decimerats, då nästan alla har satt sig i en sal. Kvar står vi. Med gråten i halsen (inte min hals förstås, jag är en riktig man) ställer vi oss på knä framför kassa, och till sist, efter allt slit, alla omvägar och enorm fysisk och psykisk smärta, skriver hon under så att vi ska få gå in.
Filmen hade inte hunnit börjat.
Summering:
Jag, Emma och Kajsa gick på bio. Gick ganska bra faktiskt.