The Garden of the March Hare

...Med ett vältajmat tryck på gasen slungas jag ut på banan med blå lågor efter bilen. Jag leder!
In i första kurvan, en kurva som jag fortfarande inte riktigt kan ta; en kurva där jag allt för ofta slungas in i en vägg och hamnar hjälplöst sist. Men den här gången ska jag klara det, och med ett sällsynt lossande på gasen tar jag mig lugnt igenom den, och behåller min förstaplats.
Kortare raksträckor avlöser helvetesböjar, och jag plockar med jämna mellanrum upp nya vapen, och lämnar efter mig ett ständigt spår av rökridåer, oljespill, minor och små stativmonterade skjutdon, precis som i vilken gammal bondrulle som helst.

En skarp kurva närmar sig, skarpare än jag förväntade mig, trotts att jag kört igenom den säkert fyrtio gånger de senaste dagarna. Med en paniksväng lyckas jag klara mig från att stöta i väggen allt för hårt, men den lilla studsen och fartsänkningen räcker för att en annan bil ska köra om mig på insidan.
Jag rättar upp bilen så gott det går, och försöker återta förstaplatsen i nästa kurva. Allt för sent ser jag den tjocka svarta linjen av olja på vägen, och med en bil som fortfarande kränger efter förra svängen visar sig oljan ödesdiger. Min bil snurrar, och i ett sista desperat försök att hålla mig kvar i racet håller jag full vänstersväng, och trycker in gasen fullt.
Resultatet är inte det önskade, och jag slungas med full kraft rakt in i närmsta vägg, något min bil inte skulle ha klarat av ens om den varit oskadad sen innan.
Eld, rök, och en påföljande sistaplats. Let the placeringsjakt börja.

Jag ler som det mördarsvin jag faktiskt är när jag skickar två par målsökande missiler mot en redan skadad motståndare, och bevittnar när denna omvandlas till eld, rök och metallskrot. Femteplats.
En annan av mina motståndare missbedömer en sväng, och förvandlas även hon till skrot, medan jag enkelt glider förbi. Fjärdeplats.

Tredjeplatshållaren är bara några meter framför mig, och med en väl avvägd innerkurva snor jag även hans placering. Lyckan håller inte länge då jag, till min fasa, möts av en drone; programmerad att backtracka hela banan tills den kolliderar med någon, och spränger denne till tantkött, lakrits och ostläsk.
Jag ser den tydligt, men jag ser också att det inte finns något sätt för mig att undvika den.
Om inte...

Bilen jag nyss så vackert kört om måste ha gått ur svängen bättre än jag, och lyckats hålla en högre fart, vilket han nu tänker använda till att ta tillbaka sin plats. På en bråkdels sekund kommer han upp bredvid mig, och skär in precis framför mig.
Tantkött, lakrits och ostläsk sköljer över min bil, och racet för min del fortsätter, medan han sprids i vinden.

Två placeringar kvar till toppen, och jag känner att kanske detta är gången då jag faktiskt vinner. Mina ögon söker febrilt efter tvåan, och när jag plötsligt passerar ett mindre rökmoln på vägbanan noterar jag, föga till min förvåning, att där var han.
Jakten på ettan tar vid.

De datorstyrda spelarna må köra ett jämt race, men rent tekniskt slår jag dem fortfarande, och snart når jag även ettan. Jag hinner ikapp honom precis i en kurva, och på ett inte allt för sportsligt sätt tar jag innerkurvan, och använder honom som krockkudde, så att jag kan hålla näst intill full fart genom hela svängen.
Jag klarar mig i princip oskadd, med när jag studsar in i honom krossas han mot väggen.

Jag tar förstaplatsen. Och jag får behålla den – i nästan fem sekunder. Ett specialvapen som alltid siktar in sig på ettan, och är nästintill omöjligt att undvika, hade varit på väg rakt mot honom, ända till jag kom och tog hans plats.
Jag var nära mål. Jag var nära förstaplatsen. Jag kommer fyra, och detta enbart efter enormt flyt de sista hundra metrarna.

Retry?
Suget efter actionfylld vansinnesracing är plötsligt inte där längre.
Jag kanske borde läsa en bok?


Toksnabbt vansinnesrattande – Om morbida tantfarbröder med
militärkängor själva får välja.