The Garden of the March Hare

Nej jag har inte glömt tävlingen jag arrangerade. Det må bara ha varit ett sätt att roa mig själv genom att få er att brottas i smutsen, men jag ska komma med ett uttalande om era bidrag.

Men nu ett helt annat inlägg. Ett inlägg som kommer göra mig till en slagpåse för allmänheten, och lämna mig vidöppen för gliringar och bespottning. Jag kommer i och med det här inlägget tappa all trovärdighet som bloggare, och ni kommer tvingas vända er till bloggar som Kissies och Blondinbellas för råd och livsstilstips.

Detta hade för de flesta varit avskräckande, och fått dem att snabbt dra händerna från tangentbordet och göra något annat. Kanske göra något vettigt av sina liv, rentav. Men inte jag. Jag räds icke. Jag ska dela sanningen och sprida upplysning när alla andra agerar förtryckarregim. Och den här sanningen är inte vacker.

Jag inser, att medan det visserligen är en inte allt för bildskön sanning, så är de två hela stycken jag nyss slösat utan att komma till poängen är lite att ta i, och därför tänker jag nu helt enkelt komma till poängen.
Jag tänker utan fördröjning bita i det sura äpplet, riva av plåstret snabbt, i hopp om att det kommer vara mindre smärtsamt. Kort och gott, jag tänker sluta fördröja, sluta ordbajsa utan att nå en poäng. Inget mer skjuta upp det oundvikliga.

Okej, seriöst nu. Här kommer det. The big one. Jag tycker inte att Zac Efron är en dålig skådespelare.

"Whaaaaaat!!? Mistah Troy Bolton? Basket-dvärgen från High School Musical? Är du seriös?"

Innan ni hänger mig I ögonlocken och tvingar mig att blinka ber jag er, låt mig ge er bakgrunden: min flickvän och jag har en, man kan kalla den smått sjuk, fascination. Tillsammans har vi nämligen skrattat oss igenom samtliga High School Musical-filmer, Camp Rock inkluderad.
Tillsammans skrattade vi tills tårarna rann när Troy snedtrippade i HSM3 och tillsammans drog vi så hårt på smilbanden att de gick av på fyra ställen när Troy rullade bakåt i tvåan, så att hela skärmen för en liten stund fylldes av hans rumpa. Detta är vårt guilty pleasure, att skratta åt riktigt värdelösa filmer.

Men vid Seventeen Again hade jag dragit en gräns. Hit, men inte längre. Jag skulle inte se den.
Min flickvän skulle dock, och min flickvän ringde mig efter filmen och sa att den var ganska bra. På riktigt. Jag rynkade såklart min panna så hårt att det hördes över telefonen, och fnös lite. "Nu får du nog ta och fundera igenom ditt liv, lilla vän" ville jag säga. Det gjorde jag såklart inte, eftersom jag har en enorm respekt för Petronella, och aldrig (någonsin) skulle säga något elakt eller nedlåtande till henne. Men vidare i historian.

Några dagar senare infann jag mig hos sagda flickvän, och satte mig i soffan för att kritiskt granska graden av min flickväns sinnesförvirring. I med filmen, och... Wow.
Han kan... agera? Och att ha honom som en yngre version av Matthew Perry kändes... inte så fel. Vissa delar av kroppsspråket som Zac Efron använder skulle likaväl ha kunnat användas av Perry, och vissa är till och med saker som är utmärkande för honom som skådespelare.

Zac Efron är inte dålig. Han spelar, jag vågar knappt säga det, övertygande. Filmen är verkligen inget mästerverk, och han ser fortfarande ut som en plastdvärg som smält ihop lite i ansiktet, men jag var trots detta gravt imponerad. Och chockad.

Så därför råder jag er, se Seventeen Again, och bli mind-bogglad till den punkt att era kranier imploderar. In a not entirely unpleasant way.