En liten sursockrad skumgodisbilsformad bit av himlen
Jag är frälst. Jag har sett ljuset. Det finns hopp.
Vad har hänt frågar ni? Har allas vår cyniske, kyrkvägrande, krucifixbesudlande ateist gått och blivit religiös? Tror han helt plötsligt på en massa dåliga godnattsagor och allmänt meningslöst dravel och påhitt, bara för att det står i en mycket gammal bok? Har han börjat tro på en mycket skum gubbe bosatt någonstans i yttre stratosfären (fortfarande ingen som vet var stratosfären ligger?) vars existens endast kan argumenteras för med logiken att eftersom han, med sin ändlösa makt, aldrig på något sätt försökt bevisa sin närvaro för det tvivlande människosläktet måste finnas, och nu försöker testa oss?
Nejdå, var lugna, så tossig (word of the day, btw) har jag fortfarande inte blivit. Jag använder fortfarande delar ur gamla testamentet till torkning av mina nedre delar efter utsöndring av avfall (trotts den överhängande risken för pappersskärsår (finns det verkligen ingen bättre översättning av papercut?)), och jag sätter fortfarande eld på en trämodell av påven varje kväll.
Men frälst är jag, för jag har funnit ett godis så gott att min hjärna nästan fick en chock och dödade mig efter första biten.
Låt oss berätta historien från början; det var nu ett tag sedan jag hörde om nyheten, Ahlgrens bilar hade kommit i sursockrat utförande. Och rykten sa att de var himmelska.
Såå, hur skulle jag få tag i dessa underbara små bitar sursockrad härlighet? Jag letade och letade, men inte kunde jag hitta dem, och sakta men säkert mattades hoppet, och snart var min dröm blott ett blekt minne i bakhuvudet.
Men sedan, som en blond, fånleende, godisbärande blixt från en klar (nåja, en normalgrå Sverige-)himmel, uppenbarade sig... Tom!
Tom hade, vid tidigare tillfälle, uppmärksammat min jakt på dessa godsaker, och när han vid ett av sina besök på Netto upptäckt att de faktiskt köpt in dessa 'oh så eftertraktade' sursockrade bilar, så var han insiktsfull nog att plocka åt sig en påse. Och vad bättre var, han hade sparat två bitar till lilla mig.
När han lägger dem i min hand börjar den skaka okontrollerat (ren tur att jag inte tappade dem) och när de når min mun är lyckan total.
Ahlgrens bilar är, om än fullgott i sin uppgift som sockersugstillfredsställare (det ordet på hänga gubbe duweh!), ett ganska tråkigt godis, och just därför är sursockringen en nödvändighet. För gud vad överfantstiskt gott det äähr!
Åter till historien; detta lilla smakprov var på inga sätt nog för att tillfredsställa mitt behov av godis, varför en vild jakt på pengar (13 kronor) inleddes, vilket avslutades med att Elna så godhjärtat lånade ut en tjuga, som jag kunde spendera på en styck Ahlgrens-bilar-modell-sursockrad-påse.
Och det för mig till poängen med den här historien: Kan någon växla en hundralapp? För jag måste betala tillbaka min skuld.
Sursockrade bilar - om hemska mördartanter själva får välja.
Vad har hänt frågar ni? Har allas vår cyniske, kyrkvägrande, krucifixbesudlande ateist gått och blivit religiös? Tror han helt plötsligt på en massa dåliga godnattsagor och allmänt meningslöst dravel och påhitt, bara för att det står i en mycket gammal bok? Har han börjat tro på en mycket skum gubbe bosatt någonstans i yttre stratosfären (fortfarande ingen som vet var stratosfären ligger?) vars existens endast kan argumenteras för med logiken att eftersom han, med sin ändlösa makt, aldrig på något sätt försökt bevisa sin närvaro för det tvivlande människosläktet måste finnas, och nu försöker testa oss?
Nejdå, var lugna, så tossig (word of the day, btw) har jag fortfarande inte blivit. Jag använder fortfarande delar ur gamla testamentet till torkning av mina nedre delar efter utsöndring av avfall (trotts den överhängande risken för pappersskärsår (finns det verkligen ingen bättre översättning av papercut?)), och jag sätter fortfarande eld på en trämodell av påven varje kväll.
Men frälst är jag, för jag har funnit ett godis så gott att min hjärna nästan fick en chock och dödade mig efter första biten.
Låt oss berätta historien från början; det var nu ett tag sedan jag hörde om nyheten, Ahlgrens bilar hade kommit i sursockrat utförande. Och rykten sa att de var himmelska.
Såå, hur skulle jag få tag i dessa underbara små bitar sursockrad härlighet? Jag letade och letade, men inte kunde jag hitta dem, och sakta men säkert mattades hoppet, och snart var min dröm blott ett blekt minne i bakhuvudet.
Men sedan, som en blond, fånleende, godisbärande blixt från en klar (nåja, en normalgrå Sverige-)himmel, uppenbarade sig... Tom!
Tom hade, vid tidigare tillfälle, uppmärksammat min jakt på dessa godsaker, och när han vid ett av sina besök på Netto upptäckt att de faktiskt köpt in dessa 'oh så eftertraktade' sursockrade bilar, så var han insiktsfull nog att plocka åt sig en påse. Och vad bättre var, han hade sparat två bitar till lilla mig.
När han lägger dem i min hand börjar den skaka okontrollerat (ren tur att jag inte tappade dem) och när de når min mun är lyckan total.
Ahlgrens bilar är, om än fullgott i sin uppgift som sockersugstillfredsställare (det ordet på hänga gubbe duweh!), ett ganska tråkigt godis, och just därför är sursockringen en nödvändighet. För gud vad överfantstiskt gott det äähr!
Åter till historien; detta lilla smakprov var på inga sätt nog för att tillfredsställa mitt behov av godis, varför en vild jakt på pengar (13 kronor) inleddes, vilket avslutades med att Elna så godhjärtat lånade ut en tjuga, som jag kunde spendera på en styck Ahlgrens-bilar-modell-sursockrad-påse.
Och det för mig till poängen med den här historien: Kan någon växla en hundralapp? För jag måste betala tillbaka min skuld.
Sursockrade bilar - om hemska mördartanter själva får välja.
Kommentarer
Postat av: crazybaby
håll på att smälta när jag smakade dem första gången, fan vilken bra kombination!!!!!!111 (och ja jag gillar att skriva "ettor" efter mina utropstecken!!11)
Trackback