Våldspornografi av hög klass
Nej jag pratar inte om skumma filmer med stora tyska karlar som bankar något stackars fruntimmer vettlöst på ett, för vissa, smått erotiskt sätt, utan de enorma våldsorgier som förgyller mycket av vår tids media, och får en splatterkåt person som mig själv att drega stora, osanitära, pölar.
Som ni märker är grafiskt våld, i alla dess former, en av mina stora kärleker här i livet, och spel där man kan utföra diverse oetiska våldshandlingar - mord, stympningar, ofredande av smådjur och andra saker som får varningsklockan att ringa för moralpredikande TV/Radio/tidningsprofiler över hela världen - får smygsadisten i mig att fånle grymt.
Spel som det Grafik-, A.I.- och storymässigt handikapade spelet Postal 2 älskar jag. Att se ett bristfälligt modellerat huvud sprängas till en miljon bristfälligt modellerade köttslamsor i slow-motion är som poesi. Jag fnissar som en mentalpatient med bjällror när jag häller bensin i varenda vrå i ett hus, för att sedan se hur huset och alla dess invånare brinner som faklor, och jag känner mig som ett barn i någon slags affär när jag kommer in på en stor parkering med bilar som bara väntar på att sprängas till brinnande vrak (bristfälligt modellerade, of course). Och allt detta kryddat med en stor dos extremsvart humor (Hey kids, your parents are going to DIE!).
Men det var inte Postal 2 jag skulle skriva om i denna bloggen (även om jag tydligen redan gjort det), utan ett annat mycket trevligt (och mycket hemskt) spel, nämligen The Seal Hunter. Ett flashspel, och alltså inte så särskillt imponerande grafiskt och utan några större världar, storslagna nyckelmoment eller djupa karaktärer.
Men detta är inte, och har aldrig varit, det viktigasta i ett spel, utan det är spelbarheten, och The Seal Hunter fullständigt svämmar över med spelbarhet.
En arg Norsk eskimå måste stoppa en rad polardjur (från Norge) från att ta sig till vattnet, där de äter upp all fisk, och skaffar ungar, som gör det samma. Så hur stoppar man då dessa fiskätande polardjuren? Med diverse krutbaserade dödsspridare såklart. Den blåklädde (alternativt brunklädde) eskimån skrattar rått, och lämnar stora högar av stympade kroppar och pixelbaserat blod efter sig.
Hur kul detta spel än är avnjutet ensamt är det i tvåspelar-läget det verkligen lyser, och med en lika sadistisk kompis i stolen brevid kan saker och ting knappt bli bättre.
The Seal Hunter är inte bara ett blodigt våldsmästerverk, utan även det senaste i en rad mycket underhållande nedladdningsbara gratisspel. Från det überflummig Flow till det underbara Knytt, och den lika underbara uppföljaren Knytt Stories, till det skumma, men underhållande, Sumotori Dreams och det superambitiösa Within A Deep Forest. Och nu The Seal Hunter.
Men nog av mitt pladder, nu ska jag gå och göra något viktigare, och ni ska ladda ner spelet här (under fliken Files)
Ha det bra, folk och fä!
Lots and lots of röda pixlar - om smygsadister själv får välja
Som ni märker är grafiskt våld, i alla dess former, en av mina stora kärleker här i livet, och spel där man kan utföra diverse oetiska våldshandlingar - mord, stympningar, ofredande av smådjur och andra saker som får varningsklockan att ringa för moralpredikande TV/Radio/tidningsprofiler över hela världen - får smygsadisten i mig att fånle grymt.
Spel som det Grafik-, A.I.- och storymässigt handikapade spelet Postal 2 älskar jag. Att se ett bristfälligt modellerat huvud sprängas till en miljon bristfälligt modellerade köttslamsor i slow-motion är som poesi. Jag fnissar som en mentalpatient med bjällror när jag häller bensin i varenda vrå i ett hus, för att sedan se hur huset och alla dess invånare brinner som faklor, och jag känner mig som ett barn i någon slags affär när jag kommer in på en stor parkering med bilar som bara väntar på att sprängas till brinnande vrak (bristfälligt modellerade, of course). Och allt detta kryddat med en stor dos extremsvart humor (Hey kids, your parents are going to DIE!).
Men det var inte Postal 2 jag skulle skriva om i denna bloggen (även om jag tydligen redan gjort det), utan ett annat mycket trevligt (och mycket hemskt) spel, nämligen The Seal Hunter. Ett flashspel, och alltså inte så särskillt imponerande grafiskt och utan några större världar, storslagna nyckelmoment eller djupa karaktärer.
Men detta är inte, och har aldrig varit, det viktigasta i ett spel, utan det är spelbarheten, och The Seal Hunter fullständigt svämmar över med spelbarhet.
En arg Norsk eskimå måste stoppa en rad polardjur (från Norge) från att ta sig till vattnet, där de äter upp all fisk, och skaffar ungar, som gör det samma. Så hur stoppar man då dessa fiskätande polardjuren? Med diverse krutbaserade dödsspridare såklart. Den blåklädde (alternativt brunklädde) eskimån skrattar rått, och lämnar stora högar av stympade kroppar och pixelbaserat blod efter sig.
Hur kul detta spel än är avnjutet ensamt är det i tvåspelar-läget det verkligen lyser, och med en lika sadistisk kompis i stolen brevid kan saker och ting knappt bli bättre.
The Seal Hunter är inte bara ett blodigt våldsmästerverk, utan även det senaste i en rad mycket underhållande nedladdningsbara gratisspel. Från det überflummig Flow till det underbara Knytt, och den lika underbara uppföljaren Knytt Stories, till det skumma, men underhållande, Sumotori Dreams och det superambitiösa Within A Deep Forest. Och nu The Seal Hunter.
Men nog av mitt pladder, nu ska jag gå och göra något viktigare, och ni ska ladda ner spelet här (under fliken Files)
Ha det bra, folk och fä!
Lots and lots of röda pixlar - om smygsadister själv får välja
Kommentarer
Trackback