Fredagkväll - tankar om fula människor
Det finns två sorters ful. Eller, egentligen finns det väl fler, men vi ska inte gå in på människors eventuella likheter med hundar eller geckoödlor.
Nej, det finns två sorters ful.
Det finns vanligt fula människor. Människor som vid första åsyn gör att du får lust att plocka upp en stor påk och slå det fula ur dem. För deras skull, liksom.
Sen finns det ninja-fula människor. Folk som är fula i hemlighet. Man ser dem, och även om de inte direkt är skönheter, så ser de i alla fall medelmåttiga ut. Men ju mer man tittar, desto mer sticker det fula ut. Man liksom fastnar med ögonen, och blir ständigt förvånad över hur mycket ful som faktiskt kan rymmas i ett till synes alldagligt ansikte.
Det fula slumrar under ytan, och smyger sig på en. För när man väl börjat vara schysst mot en ninja-ful person spelar det ingen roll att man sen upptäcker att de är träsktroll i fårakläder. Då är det försent, och man har en strykfuling på halsen. En ninja-strykfuling.
Och sen är ditt goda rykte ett minne blott. Det är fucking oartigt.
Herregud. Jag tror jag dör.