The Garden of the March Hare

Här sitter jag, och har precis avslutat världens mest udda Lunch-frukost-blandning (grillad lammkotlett med kantarellrisotto with a side of två ostbullar med honung) framför ett avsnitt av Dexter, när jag börjar tänka på filmer generellt, och Babel speciellt.

Prisbelönta filmer är alltid intressanta att se. De ska ju, enligt någon med väldigt respektabel filmsmak, vara bra. Babel måste väl anses vara i kategorin ”gillad av folk som, enligt de flesta, vet vad de snackar om”.

Nu börjar väl de flesta ana sig till ett stundande ”men”? Mycket riktigt. Men, jag håller inte riktigt med. Jag såg filmen för första gången för ett tag sedan, och hade ganska stora (om än inte enorma) förväntningar. Hyllad, och med Brad Pitt (Snatch, Meet Joe Black, Twelve Monkeys, Fight Club, jag tycker Brad är fantastisk, och det står jag fanimej för). Men trots allt detta slogs jag inte alls av storhet och oslagbar filmmagi. Istället slogs jag av två saker:

Uno: Brad Pitts hår/skägg blir gråare för varje ruta. Nog för att det är en prövande tid, men seriöst!

Dos: filmen är 143 minuter, och följer fyra storylines. I ingen av dessa finns det, under hela filmens gång, en enda karaktär som gör ett något smart. Det är dumt beslut staplat på dumt beslut.

Den dövstumma tjejen tar av sig trosorna och retas med ett gäng okända killar och går sedan hem. Ensam. Sedan poppar hon piller med killar hon bara känner på avvägar, och sen avslutar hon med att strippa för en främling. Hon är inte precis den som skriker på hjälp om hon blir våldtagen. Dessutom finns det ingen som kan höra henne säga nej.

De marockanska ungarna övningsskjuter på en buss (Där tänkte de till) , och när polisen kommer försöker de fly längs en bergssida. Bara det att bergssidan vetter mot den enda jävla vägen i hela jävla landet. Ska man undvika polisen kanske man ska hålla sig borta från vägen som de tveklöst kommer åka på.

Sist men inte minst har vi den mexikanska barnflickan som tar med barnen till Mexiko, och sedan tycker att det verkar som en bra idé att åka med hennes alkoholiserade son hem. En son som sedan tycker det verkar som en toppenidé att lämna sin mamma och de två ungarna i öknen när gränsvakten sätter av efter dem (för att han väljer att sticka när de står i gränskontrollen). Här får hon ännu en snilleblixt, och ger sig iväg i öknen ensam, lämnandes barnen att vänta på att hon kommer tillbaka.

Att det sedan även går åt helvete för Brad och Cate i större delen av filmen, trots att de inte agerar fullt så hjärndött som resten gör filmen bara än mer frustrerande.

Tummen ner till Babel. Karaktärernas dumhet kan inte vara den enda drivande faktorn i ett tårdrypande drama.