Fear the fjantkepsen!
Fredagskvällen hägrar, och trött sätter jag mig på bussen. De ihärdiga buksmärtor som jagat mig genom dagen har givit vika, och jag ser fram emot en avslappnande bussresa.
Men tji fick jag! Framför mig slår sig en inbiten medelklass-gangsta ner, komplett med den obligatoriskt tjocka jackan med luddkant och den smått snedställda fjantkepsen, halvtäckt av luvan, inte från jackan, utan från den lika fläskiga tjocktröjan under. Han är en självutnämnd kung av cool, och likt en sådan har han inte tid att bry sig om vad andra tycker om honom, vilket han måste visa, så att folk inte ska tycka att han verkar ha tid bry sig.
Upp fläskar han sin nystulna (inte coolt nog att säga till polarna att det var mamsen och papsen som gav det till sin älsklingspojke) mobil och vräker igång musiken på den högsta volymen som skrotet klarar av. Inte allt för högt, men tillräckligt.
I en timme (snöhelvete och bilvoltande drog ut på tiden) satt jag bakom honom och tvingades lyssna på det skräp som han med stor säkerhet kallar för musik. Först kom technon. Massor med techno, och inte ens bra (det finns faktiskt ett fåtal låtar, jag lovar) – Vi snackar Basshunter, remixar på gamla Markooliolåtar och uppspeedade heliumröster som skrålar tramsiga kärlekslåtar till det mest icke-originella baskompet som kan tänkas.
Efter detta följde den lite extra bajsnödiga gangstarappen och efter detta den skrålande skrikrocken, som våldtogs av högtalarnas bristfälliga kvalité och mest lät som ett utdraget missljud.
En timme. Tänk er en jävla timme av skiten. Mer än en gång kände jag, över allt annat, för att slita skallen av honom, gröpa ur den, och förvara svettig kroppsbehåring och tånaglar i den.
Hata är ett starkt ord. Jag tror det passar perfekt in i situationen.
(Vill bara upplysa er om att jag nu sitter och fnittrar åt tidningsrubriken: ”21-årig gängledare hade laddad pistol i byxorna”)
Fjantkeps – om fjantgangsta's själva får fjanta... jag menar välja.
Men tji fick jag! Framför mig slår sig en inbiten medelklass-gangsta ner, komplett med den obligatoriskt tjocka jackan med luddkant och den smått snedställda fjantkepsen, halvtäckt av luvan, inte från jackan, utan från den lika fläskiga tjocktröjan under. Han är en självutnämnd kung av cool, och likt en sådan har han inte tid att bry sig om vad andra tycker om honom, vilket han måste visa, så att folk inte ska tycka att han verkar ha tid bry sig.
Upp fläskar han sin nystulna (inte coolt nog att säga till polarna att det var mamsen och papsen som gav det till sin älsklingspojke) mobil och vräker igång musiken på den högsta volymen som skrotet klarar av. Inte allt för högt, men tillräckligt.
I en timme (snöhelvete och bilvoltande drog ut på tiden) satt jag bakom honom och tvingades lyssna på det skräp som han med stor säkerhet kallar för musik. Först kom technon. Massor med techno, och inte ens bra (det finns faktiskt ett fåtal låtar, jag lovar) – Vi snackar Basshunter, remixar på gamla Markooliolåtar och uppspeedade heliumröster som skrålar tramsiga kärlekslåtar till det mest icke-originella baskompet som kan tänkas.
Efter detta följde den lite extra bajsnödiga gangstarappen och efter detta den skrålande skrikrocken, som våldtogs av högtalarnas bristfälliga kvalité och mest lät som ett utdraget missljud.
En timme. Tänk er en jävla timme av skiten. Mer än en gång kände jag, över allt annat, för att slita skallen av honom, gröpa ur den, och förvara svettig kroppsbehåring och tånaglar i den.
Hata är ett starkt ord. Jag tror det passar perfekt in i situationen.
(Vill bara upplysa er om att jag nu sitter och fnittrar åt tidningsrubriken: ”21-årig gängledare hade laddad pistol i byxorna”)
Fjantkeps – om fjantgangsta's själva får fjanta... jag menar välja.
Kommentarer
Postat av: frida
Googlade du på 'fjantkeps' för att få tag i den bilden?
Och jag fattar exakt vad du menar, folk i Veberöd har en tendens att anse sig själva som mycket coola.
Trackback