The Garden of the March Hare

Språk utvecklas. Eller i alla fall de språk som inte är isländska. Det är en fullt naturlig, och såklart nödvändig process. Den mesta utvecklingen kommer i form av anammande av ord från andra språk, och förenklig av språket, i och med att udda grammatiska regler helt enkelt försvinner. Det första har jag inget som helst att invända mot. Jag själv älskar att slänga in engelska och tyska (!) när svenskan inte räcker till. Men förenklingen gör lite ont.

Det senaste riktiga exemplet (som jag känner till) är genus. Detta var innan min tid, så jag vet inte så mycket om det, och är välk egentligen ganska glad att jag slapp lära mig det. Genus var i alla fall ”kön” på ord. Så som tyskan kör med Der, Das och Die. Även svenskan hade delat upp sina ord, och man var till exempel tvungen att skilja på det när man skulle skriva gamle/gamla före ett ord. Nu ska jag inte försöka lära någon någonting om detta, då jag inte vet mer än såhär om det.

Istället går vi vidare till idag. Inte idag som just idag, den 27 maj 2009, utan dagens samhälle. Språkförenklingen har ökat något otroligt, och håller på att göra svenskan otroligt mycket enklare, och, i mina ögon, fulare. Om det beror på ökad lathet, etnisk blandning, ökade kommunikationsmöjligheter, minskad strikthet eller någon annan anledning ska jag inte ge mig in på. Dock ska jag ge mig in på framtida språkförändringar.

1. Dom

De och dem är det idag väldigt många som inte riktigt har fattat. Antingen skriver folk ”de” i precis alla sammanhang, eller så slänger de in ”dem” varhelst de kan. Eller så skriver de helt enkelt ”dom”. ”Dom” har i alla fall jag läst mig är talspråkligt och fult. Jag skriver inte ens ”dom” på msn. Ändå ser jag nu hela romaner (tvingades till exempel genomlida ”kalla det vad fan du vill” på svenskan för några månader sedan) med ”dom”.

Jag är villig att sätta ett öga, eller en bit av hjärnan, på att ”Dom” snart kommer läras ut i skolan, och de och dem enbart kommer få ett kort omnämnande som något folk skrev förr. Och jag kommer gråta. För fy satan vad fult det är.

2. Sär skrivning

När det kommer till fulhet har ”dom” inte en chans mot särskrivning. Ändå är jag tvärsäker på att även detta till sist kommer bli korrekt svenska. För, satan, det finns överallt. Fem minuter på Bilddagboken och man har särskrivning så att det flyger ur röven på en.

Det heter inte jätte kul. Det heter jättekul. Det vanligaste felet av dem alla. Folk förstår inte att när man lägger ett förstärkande ord innan, som jätte-, super-, fett- eller (som endast återfinns i ett enda känt fall just nu) Jesus- så skriver man ihop orden som ett. Sammansatta ord. Uttalas det som ett ord, jag då skrivs det som ett ord. Jävla puckon.

3. Han och hon

Honom och henne kommer försvinna. Till sist. Believe you me. Lyssna på en vanlig konversation. Lyssna på era vänner. Lyssna på era föräldrar. Lyssna på er själva nu och då. Ni kommer höra hon och han istället för honom och henne flera gånger. Jag lovar. Problemet är att, trots att det nog är fulare än det andra egentligen, så vävs det in i språket, och märks inte alltid. Och det är smittsamt. Pratar du med någon som sägen hon och han hela tiden, så kommer du börja prata likadant, om än bara för stunden. Det är en jävla sjukdom.

Allt detta kommer hända. Jag är i det närmsta övertygad om det. I framtiden kommer vårt språk te sig ålderdomligt och tillkrånglat. Och folk kommer vara glada att de sluppit lära sig allt det vi lärt oss. Inte för att de är dummare eller latare, utan helt enkelt för att det kommer verka överflödigt. Precis som genus verkar onödigt i våra ögon. Och precis som vi tycker det, så tycker troligen generationen som lärde sig genus att vårt språk är fult. Det finns inget rätt och inget fel.

Eller jo, särskrivning, dom, och han och hon istället för honom och henne är fel. Jättefel. Sluta med det.