Vähmpajers!
Jag gillar tv. Det är ingen stor hemlighet. Jag gillar kvalitativa filmer, småskojsiga serier och rörliga bilder i stort. Men precis som när det gäller mat är det inte bara gourmet jag trycker ner, utan även en hel del skräp.
Jag tycker om att titta på dåliga B-serier. Jag såg mycket Buffy the vampire slayer när det begav sig, och jag tyckte om serien. Jag har även tittat på uppföljaren Angel, och, den var kanske inte lika bra, men det gick ner. Jag gillar att komma hem och kunna helt stänga ner hjärnan. Sit-coms gör såklart sitt, men ibland krävs något som är så korkat, och så B, att man bara måste älska.
Jag tittar även en del på den infernaliskt jättefjantiga serien Smallville när det råkar vara på, och det är härligt att sitta och mysa till denna mix av logiska luckor, fåniga twists och skrattretande spänningsmoment, inlindade i halvtaskiga dialoger och bristande skådespeleri.
häromdagen föll mina ögon på den nya(?) serien Moonlight på trean, som tydligen handlade om vampyrer. Efter en stunds funderande på titeln (som jag kom fram till måste ha något att göra med att vampyrer inte kan vistas i solen, och därför måste vara ute på natten, i månljuset) började jag titta. Jag kom in i avsnittet efter sista pausen, och hade då missat en del dum-dum-duuum-moment och tidigare nämnda twists, men efter en snabb check på infon förstod jag vad det rörde sig om: En i synnerligen otrevlig person av den kriminella typen (helt utan skalpbehåring) hade fått nys om huvudpersonens vampyrism, något som Vår Vampyriske Vän inte ville att omvärlden, och då i synnerhet the Damsel of The Drama, skulle höra talas om.
Vad värre var, var att den tidigare nämnda elaking (härefter kallad "Tjock-Bosse") tagit en annan fager dam (The Damsel in Distress, inte The Damsel of The Drama) till fånga, och hotade nu förpassa Denna Dam till De Dödas Dal, om inte Vår Vampyriske Vän erkände sitt smått mytologiska tillstånd.
Här kommer jag in.
Vår Vampyriske Vän var nu tvungen att handla snabbt och hoppade in i en bil (av den dåligt renderade bakgrunden att dömma, stående framför en bluescreen) tillsammans med The Damsel of The Drama. De två beger sig i hög fart mot platsen där Tjock-Bosse befinner sig, och på klassiskt B-seriemanér klättrar Vår Vampyriske Vän över ett antal byggnader för att ta sig in. Väl inne besegrar han alla Tjock-Bosses underhuggare med ytterst coola vapyr/ninja-mooves, och räddar The Damsel in Distress. Allt går som smort, tills...
En hårlös skalp blänker till i skuggorna, och ut stiger Tjock-Bosse, beväpnad med en hagelbrakare, och bränner av en förödande skur av krut-propellerade metallkorn.
Hagelbrakare må vara coola, men beläst som man är när det kommer till vampyrism vet man att det inte är något som biter på långtandade odödingar. I vanliga fall. Men istället för att coolt resa sig upp och klippa till Tjock-Bosse, bara ligger Vår Vampyriske Vän där, och gnyr.
Efter att han upplyst Vår Vampyriske Vän, och tittarna, om att han fått specialbeställa silverkulor, då det är som gift för vampyrer, bränner Tjock-Bosse av ännu ett skott. Han böjer sig ner över den Svårt Skottskadade Solljusallergikern och byter sin hagelbrakare mot en blåslampa (Bosse Byter Brakaren mot en Blåslampa) och upplyser nu oss om att det enda mer skadligt för en vampyr än silver, är eld. Vår Vampyriske Vän befinner sig i en...
Vänta nu... det enda mer skadligt för en vampyr än silver, är eld? Är jag den enda som reagerar? Vet manusförfattarna till denna serien ens vad en vampyr är?
Snabb mytologilektion: Solljus, vigvatten, vitlök och hjärtpålande är alla saker som börjar med en konsonant, och även saker som är direkt livshotande för en vampyr (eller inte livshotande, då vampyrer faktiskt är levande döda, och därför inte kan dö, but you get the point). Silverkulor används vid dräpande av Varulvar. Inte vampyrer. Vilken mytologisk varelse eld fungerar på vet jag inte riktigt, förutom möjligtvis häxor.
Förundrad över denna märkliga version av vampyrismen ser jag hur The Damsel of The Drama skjuter Tjock-Bosse, och Vår Vampyriske Vän flyr.
Allt verkar lösa sig, men ännu finns det konflikter att avklara. Med blodpåsen i munnen, och en Hel Hög Hål (enough with the alliterations already!) i kroppen, får Vår Vampyriska Vän oväntat besök av The Damsel of The Drama, som kräver svar. Avslutningsscenen kommer, och på ett, ur dramaturgisk synpunkt, misslyckat sätt häver Vår Vampyriska Vän ur sig: "I'm a vampire".
B. Så in i helvete.
Aj äm ah vähmpajer!
Jag tycker om att titta på dåliga B-serier. Jag såg mycket Buffy the vampire slayer när det begav sig, och jag tyckte om serien. Jag har även tittat på uppföljaren Angel, och, den var kanske inte lika bra, men det gick ner. Jag gillar att komma hem och kunna helt stänga ner hjärnan. Sit-coms gör såklart sitt, men ibland krävs något som är så korkat, och så B, att man bara måste älska.
Jag tittar även en del på den infernaliskt jättefjantiga serien Smallville när det råkar vara på, och det är härligt att sitta och mysa till denna mix av logiska luckor, fåniga twists och skrattretande spänningsmoment, inlindade i halvtaskiga dialoger och bristande skådespeleri.
häromdagen föll mina ögon på den nya(?) serien Moonlight på trean, som tydligen handlade om vampyrer. Efter en stunds funderande på titeln (som jag kom fram till måste ha något att göra med att vampyrer inte kan vistas i solen, och därför måste vara ute på natten, i månljuset) började jag titta. Jag kom in i avsnittet efter sista pausen, och hade då missat en del dum-dum-duuum-moment och tidigare nämnda twists, men efter en snabb check på infon förstod jag vad det rörde sig om: En i synnerligen otrevlig person av den kriminella typen (helt utan skalpbehåring) hade fått nys om huvudpersonens vampyrism, något som Vår Vampyriske Vän inte ville att omvärlden, och då i synnerhet the Damsel of The Drama, skulle höra talas om.
Vad värre var, var att den tidigare nämnda elaking (härefter kallad "Tjock-Bosse") tagit en annan fager dam (The Damsel in Distress, inte The Damsel of The Drama) till fånga, och hotade nu förpassa Denna Dam till De Dödas Dal, om inte Vår Vampyriske Vän erkände sitt smått mytologiska tillstånd.
Här kommer jag in.
Vår Vampyriske Vän var nu tvungen att handla snabbt och hoppade in i en bil (av den dåligt renderade bakgrunden att dömma, stående framför en bluescreen) tillsammans med The Damsel of The Drama. De två beger sig i hög fart mot platsen där Tjock-Bosse befinner sig, och på klassiskt B-seriemanér klättrar Vår Vampyriske Vän över ett antal byggnader för att ta sig in. Väl inne besegrar han alla Tjock-Bosses underhuggare med ytterst coola vapyr/ninja-mooves, och räddar The Damsel in Distress. Allt går som smort, tills...
En hårlös skalp blänker till i skuggorna, och ut stiger Tjock-Bosse, beväpnad med en hagelbrakare, och bränner av en förödande skur av krut-propellerade metallkorn.
Hagelbrakare må vara coola, men beläst som man är när det kommer till vampyrism vet man att det inte är något som biter på långtandade odödingar. I vanliga fall. Men istället för att coolt resa sig upp och klippa till Tjock-Bosse, bara ligger Vår Vampyriske Vän där, och gnyr.
Efter att han upplyst Vår Vampyriske Vän, och tittarna, om att han fått specialbeställa silverkulor, då det är som gift för vampyrer, bränner Tjock-Bosse av ännu ett skott. Han böjer sig ner över den Svårt Skottskadade Solljusallergikern och byter sin hagelbrakare mot en blåslampa (Bosse Byter Brakaren mot en Blåslampa) och upplyser nu oss om att det enda mer skadligt för en vampyr än silver, är eld. Vår Vampyriske Vän befinner sig i en...
Vänta nu... det enda mer skadligt för en vampyr än silver, är eld? Är jag den enda som reagerar? Vet manusförfattarna till denna serien ens vad en vampyr är?
Snabb mytologilektion: Solljus, vigvatten, vitlök och hjärtpålande är alla saker som börjar med en konsonant, och även saker som är direkt livshotande för en vampyr (eller inte livshotande, då vampyrer faktiskt är levande döda, och därför inte kan dö, but you get the point). Silverkulor används vid dräpande av Varulvar. Inte vampyrer. Vilken mytologisk varelse eld fungerar på vet jag inte riktigt, förutom möjligtvis häxor.
Förundrad över denna märkliga version av vampyrismen ser jag hur The Damsel of The Drama skjuter Tjock-Bosse, och Vår Vampyriske Vän flyr.
Allt verkar lösa sig, men ännu finns det konflikter att avklara. Med blodpåsen i munnen, och en Hel Hög Hål (enough with the alliterations already!) i kroppen, får Vår Vampyriska Vän oväntat besök av The Damsel of The Drama, som kräver svar. Avslutningsscenen kommer, och på ett, ur dramaturgisk synpunkt, misslyckat sätt häver Vår Vampyriska Vän ur sig: "I'm a vampire".
B. Så in i helvete.
Aj äm ah vähmpajer!
Kommentarer
Postat av: Libra
Håller helt och hållet med om ditt inlägg! Har också sett "Moonlight" och tycker att de har misslyckats. Det där med eld och silver handlar väl om att de vill försöka vara nytänkande och moderna med sin vampyrskildring. Jag vet inte... det är svårt att få en serie att leva upp till "Buffy...".
Tack för att jag fick läsa!
Postat av: Linus
Jag kan väl också tycka att det är trevligt med lite nytänkande, men om man nu ska placera serien i dagens samhälle (det ska ju iaf föreställa världen idag, bara med vampyrer, tror jag) så får man tänka på att vi fortfarande kommer tro att det är pålar och kors som gäller. Jag menar, man nu mött en vampyr,och fått för sig att föraska (tror ni svenska akademin skulle acceptera det?) den, så skulle ju inte silverkulor och eld vara ens första tanke.
Trackback