The Garden of the March Hare

As a social and mathematical experiment, I will attempt to count the number of readers. I am not saying it will be easy, nor that I suffer no risk of dying in the process, but I have to try.

Såå, dags att göra er del här i bloggen, kära läsare. Jag ska kolla hur många ni är, helt enkelt. Varför? Det är söndageftermiddag och jag har absolut inget att göra före klockan 5 (då släkten kommer och ska fira min bror (som har fyllt år) och mig (som ska fylla år)) så detta är väl ett sätt att fördriva tiden, as good as any.

I mitt räknande av er ska jag även göra ett matematiskt försök att bevisa min nya formel för uträkning av människoantal:

Jag mår dåligt. Jag har svikit er. I mitt informerande av allmänheten (er) har jag begått ett enormt misstag.
I mitt tidigare inlägg om Gaygalan ("How Flamboyantly Gay") har jag, under ett ögonblicks förvirring, skrivit Martin Stenmarck istället för Peter Jöback, som det faktiskt skulle vara.
Jag ber så fruktansvärt mycket om ursäkt, och hoppas ni kan finna det i era åderförkalkade hjärtan att förlåta mig.

Jag har lite dåligt samvete. Den fina hyllningsbloggen från Tiny borde fått mig att må bra nu i ett par dagar, men istället känns det som en påminnelse om hur dålig jag är på att läsa folks bloggar. Ett bevis på att Tiny är en mycket bättre bloggläsare än jag.
Helt kallt förväntar jag mig att folk ska läsa mitt flummiga dravel till blogg, medan jag själv läser väldigt lite. Visst, jag kollar ju Ediths blogg (en mycket tacksam göra, då hon i princip aldrig bloggar), några bdb och ett antal bloggar från presoner jag knappt känner (men som skriver mycket trevliga bloggar). Visst, när man skriver det så verkar det inte så lite, men det är det, jämfört med de bloggar/bdb jag inte läser.

Nu när jag erkänt detta har mitt samvete lättat lite, och jag kan återgå till mer konstruktiva saker (kasta saker på folk).
Kanske jag skärper mig och börjar läsa fler bloggar och bilddagböcker. Troligen inte, men kanske.

Over and/or out!

När jag nu har spenderat två bloggar klagandes på min bristande fysik, och folk börjar bli trötta på det, och då den bristande fysiken inte brister lika mycket längre, ska jag idag blogga om en annan person som det är mycket synd om.
Efter mitt förra inlägg lämnades en kommentar (skandal egentligen), nämligen en mycket ynklig kommentar från en mycket sjuk vän, Ellie, och då jag är en så godhjärtad, trevlig, snäll, underbar och, framför allt, ödmjuk person tillägnar jag denna blogg till henne.
Så, Here it comes:

Det var med smått sorgsna, men inte särskilt överraskade, steg som jag idag åter igen tog steget ut i singelvärlden. Vad ska man säga? Grattis Becca, Jessica, Thea, Hedda, Sofie, Sofie, Nicco, Alexandra, Emy, Hanne, Hanne å Stoffe antar jag.

Jag kan inte säga att jag är särskilt "förkrossad". Jag kommer inte gråta mig själv till sömns, bli emo och skära mig med ett stort urval av knivar eller hoppa från en mycket hög plats till en mycket lägre plats med avsikt att förpassa mig själv till past tense (dock kan det hända att jag gör det utan den avsikten, då det, trotts allt, är mycket, mycket skoj). Istället ska jag se de possitiva i det hela: Jag slipper ha den där, lilla, men ack så irriterande, känslan av skyldighet när jag strular med andra tjejer (I use comedy as a defence mechanism=)).
Och sen tror jag inte heller att detta nyblivna singelskap kommer hålla särskilt länge (självsäkerhet är A och O), även om jag tror jag ska njuta av (och utnyttja) det lite. Again: Grattis Becca, Jessica, Thea, Hedda, Sofie, Sofie, Nicco, Alexandra, Emy, Hanne, Hanne å Stoffe.

Aja, gott folk, det var allt från mig!
Peace Out!

Idag ska jag hatblogga igen, och ni kommer inte gilla det.
Idag är mitt hatobjekt nämligen inte vem, eller vad, som helst, utan Ni, mina kära läsare.
För, trotts att ert trogna läsande av min blogg är mycket hedervärt, har ni varit mycket Dåliga.
Vad ni gjort? Det tror jag ni vet...

Notera den enorma avsaknade av kommentarer...

Månen lyser klart, beslöjad enbart av tunna dimmoln som sakta sträcker sig uppåt. Högre och högre sträcker sig dimmans kalla fingrar, och snart avslöjas hemligheten som den ruvat på.

En sten - en gravsten. Tystnad, mer påtaglig än alla världens ljud, sänker sig över platsen. Skrämmande tystnad, sedan ett ljud. Ett vemodigt stönande, följt av ljudet av en knotig hand som bryter gravens yta.

Mödosamt lösgör sig en mardrömslik gestalt från gravens kalla bojor. De trådslitna resterna av en kritstrecksrandig kavaj hänger från skepnadens beniga axlar, där han tvekande står vid sin grav, stirrandes, med tomma ögonhålor, ut i intet. Inget rör sig. Total stillhet.

Men så utmanar en ensam regndroppe stillheten, och slår beslutsamt ner på mannens hårlösa skalle. Denna ensamma droppe följs snart av fler, och ett stilla duggregn börjar falla.

Mannen vid graven höjer sin högra hand mot huvudet, och mellan de tunna, bleka fingrarna håller han en sliten cylinderhat. Med hatten placerad som en krona på huvudet inleder mannen en tyst marsch mot kyrkogårdens raserade grindposter. Medan han går börjar de ruttnande resterna av hans en gång så vackra ansikte sakta falla av, men istället för en vitnande skalle avslöjar de ett ungdomligt ansikte. Hålen i kavajen tycks rinna bort i takt med att regnet tilltar, och hatten återfår snabbt sin forna glans. Den tidigare böjda gestalten återfår sin stolta hållning.

När han når grindposterna har duggregnet övergått till ett skyfall och klart lysande blixtar sliter sönder himlen. Men ändå tycks gestalten vara torr, som om dropparna nu av respekt undviker honom.

Med intensivt blåa ögon stirrar han ut över kyrkogården han snart ska lämna några sekunder, och sedan, med ett skratt som överröstar blixtarnas framfart över himlavalvet och gör sig hört flera mil bort, vänder han sig sakta och går.

Han har besegrat döden, han har återvänt, och hela världen ligger vid hans fötter, ty han är The OddLittleManInHat.

Bombastiskt eller hur? Okej, jag har ju tekniskt sett inte varit död (mer än fem minuter åt gången i alla fall) men bloggmässigt har det varit lite smått dött, så jag tänkte ägna (se: slösa) de närmsta... ja, hur många minuter det nu blir, av både ditt och mitt liv till mitt stora comebackinlägg.

Det var ju ett tag sedan jag sist skrev något i min blogg, men även när ja skrev min blogg var det lite halvdött och inläggen var tråkiga och... tråkiga. Så jag gick ett par veckor utan att blogga, för att få lite inspiration, vilket gick sådär, fram tills nu sista veckan, då en del världsomvälvande (I min värld i alla fall) saker hänt. Vissa hemska, andra inte fullt så hemska (men ändå inte särskilt trevliga). Eller nä, nu ljög jag, för det har faktiskt hänt en de l rätt trevliga saker också. Så, för skapa någon slags förståelse i mitt meningslösa svammel, ska jag göra Listor.

Jag gillar listor =)

Lista numero Uno: Saker som hänt.

Obs!

Känsliga läsare, läsare under 18år och eventuella läsare med nageltrång och/eller varfyllda utväxter i armhålorna varnas, och bör titta bort vid nästa stycke

Hur många idioter tror ni det var som tittade bort?

Nu: till listan!

1. Gud skapade världen.
2. Gud Skapade människor.
3. Människor (de vettiga iaf) kom fram till att Gud nog inte finns, trotts allt.
4. Reunionparty i Gbg. Trevligt, men lite mkt folk. Man hann ju inte prata med alla i mer än fem minuter. Men bussresan var trevlig, fem timmar med Nicco (Jo Nicco, två "C" är mycket finare än ett, Sådetså), Emy, Becca (Där ser du!) och Alice (ja åsså Max å Anton, men dem måste jag ju dras med i vanliga fall).
5. Panikanfall drabbade stackars lilla Linus då han, bara några dagar efter att han varit duktig nog att skaffa Facebook, Inte bara läste i tidningen att "Facebook äger dig" utan även fick veta (av Marre) att USAs regering äger stora delar av sidan. Scary O_o...
6. Praoade i Malmö. Mycket trevligt. Ibland inte så mycket att göra, men ändå kul, då alla på hela stället var som hämtade ur en Sitcom. Lite stolt är jag över mina egendesignade visitkort och min tablettask (som jag inte bara designade i datorn, utan även skar till och monterade). Jag är fruktansvärt begåvad.
7. Nicco kom och underhöll lille mig i stora läskiga Malmö. Vi åt thaimat (tror jag det var) och gick runt till alla skumma affärer hon kände till. Vi snackade mycket om det mesta, och kom fram till en del väldigt intressanta (not) saker. Mycket trevligt.
8. sen... har nog... inget mer... hänt... tror jag...
9. Jo! Polia har börjat köra sina reklamer igen! De är inte lika bra som förr, men jag menar, bara "Behöver du hjälp? Ring Polia" gör den ju värd att se.

Nu ska jag, mest för att jag inte oooooorkar (damn you fucking tvångsmässiga överanvändning av vokaler!) komma på något nyskapande, fortsätta med listor. Coming up: saker jag, för tillfället, hatar.

1. Trappor. Jag känner ett föraktfyllt hat för dessa transportsträckornas bestyggelser. Nej, ett hatfyllt hat. Ett direkt svullo-hatigt-pannlobssvidande-skrevsparkade-Argh!-hat. Sure, grundidén är väl bra, och nästan logisk. Om punkt B inte bara är framför, utan även ovanför punkt A krävs en gångväg med lutning, och eftersom det kan vara jobbigt att gå på lutande plan så placerar vi en massa plana ytor efter varandra, med ständigt ökande höjd. Logik. Men. Hur är det meningen att man ska gå i dem? Jag har förstått grundidén här med: Höger ben på steg A, vänster på B, usw, men man ser ju så fruktansvärt fånig ut. Hur man än går känns det ovant och stelt. Går jag för snabbt nu? Eller för långsamt? Böjer jag inte mitt vänsterben mer än högern nu? AAHRG! Get Your stairs replaced by an elevator - Today!
2. Mozilla Firefox. Ja, idag hatar jag Eldräven. Anledningen? Jag har redan skrivit hela detta inlägget en gång idag. Men vad händer när jag ska spara? Firefox vill inte spara. Firefox vill logga ut mig från sidan. Firefox loggar ut. Bloggen är hjälplöst försvunnen i Cyberspace. Bara att börja skriva igen. Illa.
3. Farmor och Farfars dator och Modem. De har nyss skaffat Bradband (ja, jag vet att jag har stavat fel, men jag har snart skrivit två A4 sidor och jag orkar verkligen inte rätta det, så håll bara käften! K?). De skulle egentligen ha fått det installerat några dagar innan jag kom (jag bodde där när jag praoade, så jag skulle kunna ta tåget till Malmö), men icke. Jag fick sitta hela måndagen och en bit av tisdagen (innan jag åkte ner till min kusin och lånade deras dator, med bredband) med modem (Goddamn fukkin' Modem!) på en dator som inte alls gillar mig. Sen, när de väl fick bredband, tror ni allt funkar och allt är frid och fucking fröjd? Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiinteeeeee då! Fortfarande skulle allt klödda! Skit! Men lite duktig fick jag också känna mig, då jag var den mest tekniskt begåvade i hela huset, och fick komma med professionella kommentarer som "Ääh, de e säkert inge viktit! Kryssa bort skiten", "Hoppsan, nu försvann bilden" och "De där... borde... inte hända... hmmm...". Men, men...

Detta är en, så kallad, värdelös appendix:

Hum-di-dum-di-dum!

Och nu till nästa punkt i min blogg. Något som jag och Nicco kom fram till under vårt irrande i Malmö City. Sagokärlek. Usch! Det är fantastiskt vad många det är som tror på detta fenomen, och alla som ser på det hela någorlunda neutralt, och med minsta lilla gnutta kritik är onda människor med små svarta (Alternativ stora grå eller mediumstora bruna) stenar istället för hjärtan. Låt mig illustrera med följande exempel: Person X kommer till mig med problem. Person Y har inte svarat på ett sms. "Älskar han mig inte?" är första frågan. Och jag, inte anandes den hemska faran som lurade bakom konversationsrutan svarade "det kanske han inte gör, ni har ju ändå bara varit tillsammans i en månad, och känt varandra i två". Hon började gråta. Alla hatade Linus. De var klart de älskade varandra. De hade varit tillsammans jättelänge! Människor, Fatta, att älska någon tar tid. Skillnaden mellan att vara förälskad och att älska är gigantisk. Att säga "Jag älskar dig" innebär att man tar relationen till helt nya nivåer. Och sagokärlek finns inte. Men jag är ingen ond person med en liten sten till hjärta (det består till störst del av kompositmaterial och grisinälvor), utan bara realist.

Cheers mate!

 

 

 

Nu har jag inte skrivit något på ett bra tag, så jag tänkte att jag fick ta och skriva någonting.


Någonting.