Arg. Argare. Kratos.
Jag är två meter lång och jag väger 200 kg. Jag är stark som en hel pluton förvuxna bodybuilders med förkrympta testiklar och med kroppar pumpade fulla av hästhormoner. Jag har stora blodröda tatueringar över hela kroppen, två stora dödsbringande kedjesvärd, redo att förvandla stora saker till en massa mindre saker, fastbrända i mina armar och jag har inte ett hårstrå på huvudet. Jag är blek, halvnaken och arg. Jättearg.
Jag vill skrika jättehögt och jättemanligt. Jag vill slita sönder kor med mina bara händer, skalla stenstatyer föreställande grisar och skära diverse gammelgrekiskt satyg till små, små bitar av samma sorts skräp som skolmaten består av. Jag vill skrika "THIS IS SPARTA" och sparka en Persier ner i en brunn (fel spartan, men poängen är den samma).
Jag är Kratos, och jag är arg.
Jess, jag spelar God of War 2, och det hade verkligen passat in i min tidigare blogg om spelvåld (trogna läsare vet vad jag talar om, resten kan läsa på här). Jag ler på ett mycket skrämmande sätt när jag, efter en mycket vacker och välplanerad slagkombo (fyrkant, fyrkand, fyrkant! Fyrkant för helvete!) klättrar upp på en förvirrad, skrikande, snorande och allmänt tilldragande cyklop och med lätthet sliter ut det ensamma ögat.
Poesi, kinda.
Men nu är det så att de inte bara är på ett bra sätt jag är arg. Nej. Tyvärr är det så att jag är ganska sur på det annars så trevliga spelet. För visst är det roligt att smiska mytologisk röv, men när man för tusende gången slår ihjäl samma enögda, griskastande semi-jätte, krossar samma snackande stenstaty, och skriker "I am what the gods made me!" för samma gång i ordningen så tröttnar man på det.
Och visst kan man acceptera om detta upprepande beror på att man själv fått aningen mycket stryk, och förpassats till platsen där alla pixlar går för att dö. Men inte om det är för att spelet hänger sig. Då accepterar man det inte. Då blir man arg. Då blir man två meter, 200 kg skrikande spartan och elektroniska apparater och småbröder får lida.
Kratos - Soon to be bad-ass in a mythology near you.
Jag vill skrika jättehögt och jättemanligt. Jag vill slita sönder kor med mina bara händer, skalla stenstatyer föreställande grisar och skära diverse gammelgrekiskt satyg till små, små bitar av samma sorts skräp som skolmaten består av. Jag vill skrika "THIS IS SPARTA" och sparka en Persier ner i en brunn (fel spartan, men poängen är den samma).
Jag är Kratos, och jag är arg.
Jess, jag spelar God of War 2, och det hade verkligen passat in i min tidigare blogg om spelvåld (trogna läsare vet vad jag talar om, resten kan läsa på här). Jag ler på ett mycket skrämmande sätt när jag, efter en mycket vacker och välplanerad slagkombo (fyrkant, fyrkand, fyrkant! Fyrkant för helvete!) klättrar upp på en förvirrad, skrikande, snorande och allmänt tilldragande cyklop och med lätthet sliter ut det ensamma ögat.
Poesi, kinda.
Men nu är det så att de inte bara är på ett bra sätt jag är arg. Nej. Tyvärr är det så att jag är ganska sur på det annars så trevliga spelet. För visst är det roligt att smiska mytologisk röv, men när man för tusende gången slår ihjäl samma enögda, griskastande semi-jätte, krossar samma snackande stenstaty, och skriker "I am what the gods made me!" för samma gång i ordningen så tröttnar man på det.
Och visst kan man acceptera om detta upprepande beror på att man själv fått aningen mycket stryk, och förpassats till platsen där alla pixlar går för att dö. Men inte om det är för att spelet hänger sig. Då accepterar man det inte. Då blir man arg. Då blir man två meter, 200 kg skrikande spartan och elektroniska apparater och småbröder får lida.
Kratos - Soon to be bad-ass in a mythology near you.
Kommentarer
Postat av: Alexandra
om jag ändå hade orkat läsa det där
Postat av: Linus
Late ungexD men du läser min blogg iaf(A);)
Postat av: Natalie B
vad är det för skum figur?
Postat av: Linus
Kratos eller jag?(A)xD
Postat av: Natalie B
Svar: haha okej:)
Postat av: Natalie B
svar: jag är Natalie B,vill du veta vem jag är så är det bara att läsa min blogg :) :)
Trackback