En krossad barndom
Visste ni att i den amerikanska versionen (alltså originalversionen) av Disneys Den Lilla Sjöjungfrun så är Sebastian Krabba jamaican? Jag har, precis som ni, misstänker jag, fått Disneys svenskdubbade klassiker som en naturlig del av barndomen. Alla vet vem Lille John är, och inte fan är det tack vare en bok. Det finns ingen som tvekar på var citatet ”kittlar dödsskönt i kistan” kommer ifrån.
Därför var det i det närmsta en chock att höra Sebastian Krabba säga ” Geez, mon!” till Blunder. Sebastian har världens mesigaste röst, det går inte att förneka. Sebastian är inte jamaican. Jag menar, wtf? Tror ni HC ens visste vad en jamaican var? Och Sebastian är ju dirigent och kompositör, vilket innebär att hans namn med stor sannolikhet är Bach-relaterat. BACH VAR FÖR FAN TYSK.
Nu kanske ni tycker att detta är en lite väl stark reaktion med tanke på att det hela handlar om en bifigur i en tecknad disneyfilm. Men det är inte det det handlar om. Det handlar om en barndom. Min barndom. Vad mer, som jag tagit förgivet, är helt och hållet fel? Tiden och dimensionerna? Blommor, bin och fetischister?
Världen blev helt plötsligt en väldigt skrämmande plats.
Fuck you Disney. Fuck you.
Det är som jag alltid sagt Disney är EVIL incarnate...
Det finns människor som vill bo i Disneysamhällen med stora staket runt och där gräsmattorna spelar godkänd musik från kända Disneyfilmer. Dessa människor har rösträtt, rätt att föröka sig samt fler handeldvapen/person än en huvudkaraktär i en Robert Rodriguez-film.
Och ALLT är Disneys fel...
Disney är ondska, går inte att förneka.
Men jag kan inte hjälpa att det känns lite mys
när det skrålas nonsens om EN HELT NY VÄÄÄÄÄRLD
för nostalgi
är så jävla underbart.