The reason for stalking elk
Dangling by the waist fifteen feet off of the ground one cannot but reflect a bit. Would I rather land on my legs and get impaled by my own splintered shins, but hopefully survive, or land on my head and end it quickly?
Snap, whoosh, splat.
“Hello there Jimbo!” He is a rather stout man in his late sixties. How he had managed to string me up here is a mystery. “How’s it hanging?” The smile on his face and nervous chuckle is laced with relief. You can tell he has practiced this line in his head and is pleased to have succeeded in delivering it. This ridiculous man had kidnapped me?
“Get me down from here!”
It is hard to make a serious and angry impression when strung up like fish in a smokehouse.
“In due time, Jimmy-boy!”
“Why— why have you done this?” Mr. Stout, who had been pacing a slow semi-circle, stops dead in his tracks, and looks at me with an amused expression on his reddish face.
“That’s the problem with people of today, don’t you think?” He chuckles and continues his walk. “Always ‘why?’. We have to know. ’Why?’ Never just accepting our faith. ‘Why’.” He stops by a lever on the wall. “I’ll tell you why…” He puts his hand on the lever. “BECAUSE!”
He pulls, and I fall.
Gravity is not a force like the other forces of nature, but is instead a curvature of space-time near large masses.
Einstein thought that one up. Apparently makes one hell of a difference when playing around with numbers and trying to calculate the universe. When falling fifteen feet, however, it is all the same.
“You can open your eyes now, James.” I pant heavily. This is, under the circumstances, a doubtlessly positive thing. Then my head split open. I open my eyes. I am dangling a mere two feet from the ground.
My vision is blurred. My left arm yanked out of the socket. Like one of those Lego robots. Plop! But it seems I am alive. From what I gather, once you’re dead you’re not supposed to feel so much like shit you’ll want to commit suicide.
In suicide, are you victim or perpetrator?
“I’m sorry about that. I was just going to give you a scare, but it seems I pulled the lever a bit too slow.”
Make that a murder-suicide.
“You’ll live, but you did get one hell of a smack on that head of yours.” He is bent over, and smiles at me with mock-regret. “I should have thought it over, known to pull earlier. But that’s what happens if you upset me, Jimmy.” His face turns into a grotesque parody of a mother telling her son not to pull the cat by its tail. “For your sake I’d recommend you not to upset me again.”
“Fuck you.” The two words hurt to say. I cough and taste blood. I feel it on my lips, but trying to lick it off I only makes it worse.
How many ribs have I cracked? Oh my beautiful ribs.
“Ha-ha, you’ve sure got balls” he smiles “Now quit it before I change that.” The smile drains from his face. He walks, whistling, over to the lever on the wall and begins hoisting me back up. His whistling goes from “flight of the bumblebee” to “I’ve been working on the railroad” as I slowly ascended.
Seven feet up, he suddenly stops, and so do I. After standing quietly, apparently trying to make out a sound from an adjacent room, he locks the lever in position. He looks up at me, and chuckles. No, not chuckles. He didn’t chuckle. The son of a bitch giggled.
“Seems we’ve got company!”
This is my chance.
“Now, I can’t have you screaming your lungs out trying to get rescued. I want there to be some juice left in you later, when I puncture your eyeballs.” Another fit of the giggles. “So I’ll save you some trouble. The man at the door is named Mr. Higgins. Mr. Higgins is 83 years old. His hearing aid has been broken for quite a while; he has auditory hallucinations ranging back to his service in WW2 and severe dementia. I wouldn’t put all my chips on that card.”
And giggle.
And he leaves me.
Of course I scream. At first.
Escaping a hostage situation 1-0-1: Do NOT take the kidnappers word for something.
He seems to have told the truth. And the pain of screaming makes me vomit. A foamy and red blot on the floor, splattered across maybe fifteen square feet. Slowly being absorbed by the white broadloom.
What kind of room has fifteen feet ceiling and broadloom? Where the fuck am I?
My left arm, the useless one, the one ripped from its socket, has ended up in an awkward position between my aching ribs and the rope. I have to move it. Just a bit.
I once took a class in how to block pain using guided meditation. Something about doors and chakras and caves and power animals. Lah-di-dah, fuck me raw. The teacher was this crew-cut, new age, twenty-something, free spirited douche bag. Once I get out of here I’ll string the fucker up by the waist and crack his ribs.
This kind of thinking is called “negative energy”.
Suddenly my left arm slips out from under me. And not only that, it slips out of the noose. My left arm, the useless one, the one ripped from its socket, is free.
Mr. Stout, Mr. Giggles-too-much, Mr. Kidnapping scumbag, has made sure to tie the rope tight around my waist and arms. But one arm free, means no more tight rope, means--
Again, I fall.
The ground is hard. Still. This time the fall is shorter, but this time I am already roughed up, and this time I have to take the full force of the fall. No rope.
The wind against my face. Or well, not wind.
Wind is a massive scale movement of gas. I am inside; the gas isn’t moving very much at all. But I move, and the air brushes my face, and it is freedom. Total freedom.
For a second. Then there is broadloom and pain. And vomit. I try to brace myself with my arms, or well my right arm, the only one working, to save my head. But the vomit-saturated carpet makes my hand slip away.
I sit up, trying not to cry from the pain.
I vomit some more. Because of the pain, and because the vomit from the floor has made its way into my mouth. I gag, I cough and then ball of red mucus leave my mouth. It must look like in the movies.
In movies they always vomit a small, concentrated ball of vomit. This is because they don’t really vomit. They only spit out something vomit-looking they’ve just put in their mouths. You can only keep so much in your mouth. Movie vomit is mainly instant oatmeal, like the one from your every day convenience store, and water, with food colouring. Green or yellow. You can add breakfast cereal for chunkiness.
You’ll notice they always have at least one cut between a character talking and the same character vomiting. CGI can make gunfights in outer space possible, but you still can’t talk with fake vomit in your mouth.
I get up. Pain.
PAIN! Pain.
Vicodin.
Katadolon.
Neurontin.
A candy-bowl of Biorphen.
How I wish.
I vomit some more. Nothing comes. Only bile. Mucus. When did I last eat? I’d kill for a hot dog. That reminds me. Better get going, or I’d be the one getting killed. I am strongly against getting killed.
He had gone left, had he not? That meant left was the way out. It also meant left was the way I would get caught. Could I over-power him? I could hardly get up from the floor. And he might be armed.
What kind of kidnapper is unarmed?
Then again, what kind of kidnapper ties you up and hauls you up in the air?
Right it is. I brace myself against the wall. After a while I am able to step up the pace, and semi-jog. My mother used to jog. Then she died.
I didn’t cry at her funeral.
Now I jog.
Wonder who won’t cry at my funeral? After all, it might not be that far away.
Who will even come? No parents, no girlfriend. I have a brother. He hates me.
Friends?
“This is upsetting me James!” echo off the walls.
And we’re back in the moment.
So what if nobody shows at my funeral. I’ll live. Hah.
Mr. Flabby back there won’t have any problem knowing what route I’ve taken. I’ve left large messy handprints of bloody vomit. It’s fair to assume he’ll be on my tale any second now.
“I thought I made it clear” He says.
He says “I thought I made it clear.”
“Made it clear, that getting me upset is not in your favour.”
He says.
He is after me. In the same corridor. But he walks slowly. Talking. He is calm. This is a bad thing. This means there is no way out at the end of this corridor. It means the large double doors emerging ahead of me are either securely locked, or only leading towards an adjacent room. Or both.
I don’t think I thought this next move through. I turn into a steamroller. Hollywood style, I fly against the door. No locked door is going to keep me out. Shoulder first, I am a rocket ship, a wrecking ball, Chuck Norris and Jean-Claude Van Damme, the muscles from Brussels. Full speed, my entire weight behind the crash.
The door is unlocked. It flies open, and I power through, completely perplexed by the lack of resistance. I trip, fall.
Brace myself with outstretched arms.
A burning flash of pain, and a surreal plopping sensation. My left arm is back in its socket. I scream. My brain screams. Everything is a flurry of adrenaline. A haze. I get up and shut the door. I am dizzy. There is no lock on the door, but there is a filing cabinet beside it. It’ll work.
And I’m alone, I think, at least for now.
“Is that you, you fucking pervert, you god damn dog molester? I’ll make potpourri out of you, once I get loose!”
He is tied to a chair. In the middle of the room. I must’ve run just past him.
There is a bag over his head.
I remove it carefully, as if it was the last piece in a round of “Operations”.
“Who are you?” he demands when his eyes have stopped tearing from the, I presume, excruciatingly bright light of the naked bulb.
“James.”
“Tells me jack-shit, James, but hello to ya. I’m Charlie.” He is bald. Looks like a really mean rodent. Small, but evil to the core. “Now would you kindly untie me.”
At that moment, the moment before I decide whether or not to let rodent-boy here join the party, Mr. Kidnapper bangs on the door. This decides for me. I start untying.
“Jimbo?” He asks cheerfully. “Charlie?”
Bang. Bang.
“James?”
Bang.
“We’re not in right now, so leave your name and number and go French the active end of a chainsaw wontcha?” I wish I had that kind of wit in pressured situations. Well, I can be happy Charlie’s here to speak for me.
“You’re a regular Andy Kaufman, aren’t you?” that uncanny fucking cheeriness will haunt me. He shoulders the door, makes a sound of mild annoyance, and then walks whistling away.
Now we’re two. Me and Charlie.
Charlie was kidnapped. Kidnapped and tied to a chair.
He’d been here for about a week. Sometimes he had been free of course. He’d eaten. Been to the bathroom. Then back to the chair.
I have to ask him. “Why does Mr. Cheerful-as-Fuck do this?”
“Why?” He laughs. It’s a deep fisherman kind of laugh. Like they used to laugh. Back in the days. Whenever that was.
“Yeah.” I say. “Why?”
“You didn’t ask him, did you?”
I flash him a smile covered in blood, and he laughs some more.
He has a strange sense of humour.
He is also a very practical person. I can tell. He gets to business right away. He paces the room, searching the walls, looking for something. Very MacGyver. But the room offers little. Not even the parts for a miniature rocket launcher, or some sort of escape pod.
There is a pipe. Nothing bad about pipes, we would be where we are right now without pipes. Of course, me and Charlie would rather not be where we are right now, but you get the point.
Point is pipes are good, only they might prove somewhat insufficient in the situation at hand. But Charlie seems pleased. So we set off.
“Stay behind me” he says. I’m not one to argue. Maybe his body will stop most of the bullets. I don’t have anything against him, really, but I’d rather see him dead, than me.
We push the cabinet away, and walk back the way I came. Slowly. Carefully. Listening for the squeaky shoes. Not a sound. Soon we’re back in the larger room.
The vomit smells disgusting.
We take the left path. The one leading out. It turns. It turns again. There are doors here and there leading off to the sides. But we figure forward is our best shot.
Until the corridor splits in two. Right and left.
“Where to now?” I say.
“Where to now?” He says.
“Yes, where to now” Mr. Captor says.
What happened next?
A stop-motion short has between four and two pictures a second. That’s six or twelve frames per picture, using the European system. The American system is different. I learnt this at a bar. A guy from Germany was in town working on some movie. He cursed at the American system. Called it idiotic. Or the German equivalent of idiotic.
How Charlie died was like a stop-motion short with too few shots. Like a stop-motion short missing a third of the frames.
It was something like this:
Charlie shouts “FREEDOM” like in that movie starring a long haired Mel Gibson.
And he shouts, and he runs. “FREEDOM.”
The pipe in his hands is a mediaeval spear and Charlie plans to run Mr. Prime Ribs through like a BBQ.
BBQ and FREEDOM.
But the man sidesteps. Just as he is to become grill dish he sidesteps. FREEDOM? Charlie gets this look on his face, he is so surprised.
And then there is a gun. I have to admit to not being man enough to identify what kind of gun. Mark and model is to me as foreign as brain surgery or penis weightlifting. But it is a gun. Of the “trigger-cock-spark-bang-slug-dead” kind.
FREEDOM, and then there is a gun.
And BANG. And Charlie is dead.
Dead.
Dead.
Dead.
And dead.
And never more alive.
And curtain.
Only we’re both still there. Me and Mr. Porky. So I run.
I might not have been able to identify the gun, but I knew enough to see that it was not a six-shooter. This was a modern gun. And that meant, what? Ten bullets?
That’s nine more bullets to outrun. And then he might reload.
I choose a right turn. Right can’t be wrong, I have time to think. Another shot.
A miss.
Eight.
In school I could do a hundred yards in twelve seconds. I remember this as being quite fast. I haven’t run in seven years. Another corner just as he comes around the last.
Another shot. And another.
Another miss. And another.
Seven. Six.
They don’t run a hundred yards in the Olympics. They use the Metric System. I choose not to acknowledge the Metric System. I’d choose not to acknowledge the French at all if I could. But they do this one hell of a potato dish.
With every step the distance between us increases. My lungs press on my broken ribs. My left arm hurts with each move. I taste blood.
But the distance is increasing. Mr. Pork Chop back there seems not to have run since school either. And in School I doubt he ran a hundred yards in twelve seconds. He is wheezing.
Another corner and I’m stuck.
Stuck.
Stuck.
Stuck.
Fuck.
There is no way onward and upward. Dead end. No more corners and still six bullets to go. At minimum.
I press flat against the wall just beyond the corner. Hear the wheezing. My grandma once had a dog who wheezed. It was blind, and ugly and wheezing. It loved to sleep in my bed whenever I stayed over. And it wheezed all night.
Oh, and it smelt. Like garbage and piss. I remember not being all too upset when it died.
I wait.
My heart is a frightened animal in a cage. Desperately trying to scratch a way out. My brain enters over-drive. Pictures of mutilation and death. My own death. My own mutilated body. Hello cracked skull. Hello there splintered bones and ruptured intestines.
If the acid from inside your stomach escapes you start digesting yourself.
There is a subtle squeaking from his shoes. He comes closer. Closer. Squeak.
I am a ninja. I am a fierce cheetah ready to pounce. Or something like that.
Squeak.
I fly up, sink my fist into his fleshy gut. Grab him around the wrist, and turn his gun away. He blind-fires once into the floor. Five. And once into the wall. Four.
He wrestles back and fires a shot dangerously close to my head. I wrestle back, and he fires a shot dangerously close to my crouch. Three, two.
Another blind-fire.
One.
I head butt the bridge of his nose. My already smacked-up head screams in protest, but it has the desired effect. He goes limp in my arms. It is only then I realized what we just did was the fucking Tango. I take his gun, and he falls to the floor.
He just lays there. He is not dead, he is still breathing.
The best way to survive a grizzly attack is to play dead.
Grizzlies and black bears inhabit the same area. They look the same; only the grizzly has smaller ears and a neck hump. If you try playing dead with a black bear it might rip you to shreds out of pure curiosity.
They don’t teach this in school. This is because in school, they don’t educate survivors. They don’t educate hunters. They educate prey. They want us scared.
Today you’re either a producer or a consumer.
I’m not a hunter. I’m a tax-payer. I pay taxes so that someone will build roads for cars to run on, so that the oil companies can sell gas. And I pay taxes so that someone will build weapons of mass destruction in case The Russian attacks.
I’m not a hunter. I’ve never stalked elk or gutted a fish. I’ve never had to hunt my own food and I have never skinned anything in my life.
I pay taxes. And I pay the insurance company. In case a black bear rips me to shreds my loved ones get two hundred grand. But I have no loved ones. No father and no son. It’s not about the money. My life insurance is a reminder: you are going to die.
A reminder so that death does not come as a surprise.
Every month I get an insurance bill. This is really a letter. The letter says “you are going to die”.
I have no father and I have no son. I am a generation without past or future. A generation tied to no one, and nothing. Except my wide screen LCD-TV. It was really expensive. I have insurance for that too.
Mr. Late Night Snack stirs. I’ll have to do something about that.
“If you want a picture of the future, imagine a boot stamping on a human face — forever” Orson Welles wrote. God I hope it is not so. Because what I do to him looks really fucking painful.
I leave him, a bleeding heap. He is still breathing though. Breathing with an awful, gurgling sound, making bubbles of blood and saliva in the corners of his mouth. I turn my back against him, and walk towards the exit. His gun is in my hand. His gun with one last bullet.
He coughs. I look over my shoulder, but don’t slow down.
His gun is in my hand. I am god.
He rolls over on his side. Coughs. Spits out a mouthful of something. His teeth. I turn my eyes away. Time to leave.
“Wait!” Is he weeping?
“Wait!” Is that crying?
No, that’s not crying. He’s not weeping. He’s—
“You have a choice.” No. He can’t be.
“A choice.” Wheezing breath. He is. I can’t believe it.
“You can walk away—” He is giggling.
“Or you can stay, and find out what you really want to know.” That fucking giggle. I stop.
“Find out why…” I stop. I stop and I turn. Slowly.
“Why did I do it?”
“Why did you do it?”
“Nobody dies a virgin, life fucks us all.” He says. “Why did I do it?”
Where could he have kept another gun? I beat him, kicked him. I felt no other gun.
And I drop mine.
“Why” Giggle. “Did I” Giggle. “Do it?” Giggle.
Blood fills my lungs. There is a hole the size pinkie in my chest and a hole the size of a tangerine in my back, yet my lungs flood. Should they not be emptying?
Wheezing breath. Not his. Mine.
“James. James, James, James. Have you learnt nothing?” That awful fucking giggle.
“Why did you do it?”
Wheezing breath.
“Why did I do it?”
“Why did you do it?”
“I’ll tell you why…”
Giggle.
Det är inte ni. Det är jag som är för bra
Vi kan väl fortfarande vara vänner? Vi kommer ju inte sluta träffas helt och hållet. Det är bara det att… Ärligt talat har jag träffat någon annan. Någon som låter mig ta den plats jag behöver. Någon som uppskattar mig. Någon som verkligen förstår mina behov.
Translation:
Jag har fått en plats som skribent på Gameplayer.se, och kommer kanske vara lite mindre aktiv på den här bloggen. Men jag ska försöka hinna med att dela med mig av något till er som inte följer med till min nya hemort också.
PSM för båda könen
Inkvoteringen är ett helvete, annat kan man inte tycka. I alla fall inte om man tittar på trean just nu.
”Jag kommer vara en förhöjd variant av mig själv. Jag överdriver Petra till max och spelar mycket på divighet. […] Framför allt höjer jag mig själv till skyarna.” Säger Mede till Metro, och för mig själv tänker jag: ”Nä? Petra överdriven och divig? Hon som är så lugn och härlig.”
Och det var dagen före dagen då Linus dog i en enmans-Kamikaze mot tv3s inspelningsstudio.
En syratapp efter midnatt
Jag och den högaktade Fröken E sparkar dödsföraktande in glasdörrarna, och glider som en dimma över golvet. ”Vad har ni gjort med vår kontakt, och vad, vid guds tvådagarsstubb, hade han gjort för att förtjäna ett sådant öde!?”
Min fråga möts av förvirrad tystnad, men när vi rivit språkbarriären med stålhättade militärkängor och dödskalleförsedda blysläggor, möter vi till sist vår enda kontakt inom facilitetens väggar, The Vulture.
Vi sätter oss ner, och jag stirra en sekund ut över rummet. Det här var ena sjuka jävlar, tänker jag, och osäker på om jag gjort så högt vänder jag mig mot Vulture, och spänner ögonen i honom. Diskret startar Fröken E sin inspelningsapparat, och vårt förhör börjar.
”Vem är du!?”
”Wha-?”
”Försök inget, din kretin, vi har ditt DNA!”
”I don’t-”
”Förnekar du det!?”
”Sorry-”
”Fröken E, det är tydligt att vi har fått en förhärdad brottsling på våra halsar!”
”Din idiot! Han pratar inte svenska!”
”Åh.”
Efter detta glider intervjun på som en varm kniv genom bukfett. Tv-skärmar i bakgrunden pulserar ut psykedeliska meddelanden, och gröna män och kvinnor svävar förbi, talandes på främmande språk. Samtidigt som vi nedtecknar allt vår källa bräkte fram, ryggade jag vid åsynen av tentakler. Och jag är fortfarande relativt säker på att i alla fall några av dem inte var hallucinationer.
Innan intervjun hinner ta sig in på livet, och under huden, och gräva fram scientologernas värsta hemligheter, tvingas vi ut på en enad gåsmarsch. Hela faciliteten sätts i rörelse. Barn som vuxna, kvinnor som tvåhövdade ödlevarelser. Alla rör sig i samma riktning.
Fröken E och jag utbyter frågande blickar.
Marschen tar oss till ett altare. Vid altaret står en man.
”Ni har alla rösten i huvudet, eller hur?” Börjar han. ”Den som gör er dumma!”
Jag och Fröken E kryper ihop i ett hörn. Sektmedlemmarna faller på knä. De mumlar i kör, till mannens ord. Det är vansinne. Vansinne!
Och det är i det tillfället vi vet: Vi är de sista sinnesfriska människorna på jorden.
”Fröken E” och ”The Vulture” heter egentligen något annat. Deras namn har bytts ut för att skydda alla inblandade. Men framför allt mig själv. Scientologerna är skitläskiga ju.
Några frågor?
Jag vill med följande inlägg inte insinuera att terrorism är roligt. Förutom ibland.
Saxat ur Metro:
”En Etiopier med permanent uppehållstillstånd i Sverige har gripits för terrorbrott i Nigeria och förts till ett fängelse i New York.”
ELLER HUR!!?
Skäms, Alice!
De som känner mig vet att jag är ett stort fan av Alice i Underlandet, i alla dess former. Dessutom är jag ett relativt stort (om än inte fanatiskt) fan av Tim Burton. Då är det väl inget större mysterium varför jag var läskigt pepp på Burtons tolkning av Alice. Och inte heller att min kära respektive tyckte att biljetter till nämnda film var en bra present.
Och det var de. I den mån hon kunde påverka det.
Alice i Underlandet var blek. Det är det bästa sättet jag kan beskriva den. Som så många sagt om Burtons senaste filmer, har han fastnat i utsida, och helt glömt substans. Ända sedan CGI tog över känns det som om Burton fastnat i effektporren.
Rent storymässigt är Tim Burtons Alice i Underlandet inte egentligen Alice i Underlandet. Alice har växt upp, glömt att hon åkte till underlandet en första gång, och sticker nu dit för att undvika ett pinsamt frieri. Väl där blir hon satt att rädda underlandet från den onda röda drottningen.
Det finns en ständig känsla av att det här lika gärna kunnat vara något annat än Alice i Underlandet. Karaktärerna hade lätt kunnat bytas ut, och underlandet hade lika gärna kunnat vara vilken fantasy-miljö som helst.
Som en vän till mig, som också sett filmen, sa: från början till slut sitter man och vänta på att filmen faktiskt ska börja. Man blir aldrig engagerad.
Man ska man vara ärlig har det aldrig varit den övergripande storyn som gjort Alice i Underlandet intressant. Den har alltid varit ganska lösryckt. Istället är det karaktärerna som spelat störst roll, och självklart är Hattmakaren, Smilkatten och den vita kaninen med även i Burtons version.
Fast, som allt annat, blekare. Hattmakaren är inte i hattmakaren, varken i utseende eller i beteende. Smilkatten funkar väl utseendemässigt, och Stephen Fry gör en bra röstinsats, men Burtons tolkning av karaktären är bara… fel.
I ett försök att göra karaktärerna mer ”mänskliga” har Burton tvättat bort underlandet-känslan.
Samtidigt som insida har övergivits för utsida är inte heller denna något att hänga i granen. Snarare än ett Burton-verk känns filmen som ett försök till ett Burton-verk av en medioker direkt-till-dvd-regissör. Den har alla Burton-attribut, men utan att lysa upp. Det finns inget som fastnar, ingen ihoprullad kulle med fullmånen i bakgrunden.
Vi såg filmen i 2D, efter en personlig bojkott av 3D (dubbla glasögon är inte alltför hett), och det märktes att det lagts krafter på 3D:n, och att man hoppats att detta skulle dra blicken från bakgrunden. För bakgrunden är hemsk.
Teparty-scenen kunde lika gärna ha utspelat sig på kusten i Normadie.
En sista pik innan Alice får springa hem med gråten i halsen. Burton har jobbat med Disney tidigare, men aldrig på en film som haft en barnstämpel på samma sätt som Alice i Underlandet, och det märks att Disney varit med och kladdat. De vill göra filmen barnvänlig (därav den svenskdubbade versionen) och det hela har blivit en blaskig kompromiss. Ibland är det morbid likhoppning, och ibland är det Disney Channel-scener där Depp dansar (hualigen, årtiondets värsta scen) eller Hathaway blandar ”roliga” ingredienser med fyndiga namn.
Skäms Burton.
Kastrering kanske funkar på idioter
För några månader sedan skrev hon en blogg och sexualförbrytare, med fokus på pedofiler. Då lät jag det vara, troligtvis av ren lathet. Men det har legat som en sten i skon sedan dess, och smärtat mig varje gång jag kommit att tänka på det.
Så här kommer det.
Saxat ur Metro:
”Jag är kluven. Nästan dagligen får man höra och läsa om sexualförbrytare världen över som gjort omänskliga handlingar mot sina medmänniskor och sällan får man höra om det perfekta straffet.
Om det nu skulle finnas ett perfekt straff. Ett straff som diskuterats flitigt i Sverige är kemisk kastrering.
Å ena sidan skulle jag vara den första som förespråkade det straffet för sexualbrottslingar, framförallt för de som förgripit sig på barn. Bara tanken av att någon skulle lägga ett finger på fel ställe på mitt barn och jag skulle tacka Gud för att straffet hade varit en eventuell kemisk kastrering och inte min personliga hämnd.
Men när jag kollat upp saken lite mer så verkar det som att en kemisk kastrering hade bara gjort mig lite gladare men inte förändrat situationen. En kemisk kastrering gör att man minskar den sexuella lusten och förmågan.
Det hade ju låtit bra om det bara hade handlat om en sexuell handling. När det gäller pedofiler som har ett avvikande sexuellt beteende så hjälper det tydligen inte ett dugg eftersom driften inte sitter i kroppen utan i huvudet. Eftersom kastreringen inte når huvudet så blir det heller ingen påverkan för förövaren. ”
Nabila. Nabila, Nabila, Nabila. Jag är farligt nära att ta till aja-baja-sexist-termer som ”flicka lilla”. Ibland, bara någon enstaka gång, borde du kanske faktiskt sätta dig in i vad du skriver om.
Såklart sitter pedofili i huvudet. Precis som homo- och heterosexualitet. Det är en sexuell läggning, må så vara en avvikande sådan. Att tro att en kastrering skulle ta bort pedofilin är ungefär samma logik som användes när man på 50-talet försökte ”bota” homosexuella.
Detta innebär dock inte att en kastrering inte hjälper ”ett dugg”. Som du själv skriver Nabila, ”En kemisk kastrering gör att man minskar den sexuella lusten och förmågan.” Har man ingen låt eller förmåga att våldta ett barn, hur och varför skulle man?
Att någon är pedofil skadar väl absolut ingen, så länge de inte agerar ut det. Och Nabila, oavsett vad du sett på Law & Order, så är inte alla pedofiler svettiga, medelålders män som slår upp dörrarna på sin van utanför dagis och vallar in barn i dussin.
Precis som inte alla hetero- och homosexuella väntar utanför diskotek för att få våldta varandra.
Sluta publicera saker Nabila. Skaffa en dagbok. Och visa aldrig vad du skriver.
För någon.
Är det en vanlig dag?
Ja, jo. En torsdag.
Men det är även den 4 Mars, så det är min vanliga dag.
Selleck says happy B-day!
Pessimistisk jävla värld
Jag menar, precis alla måste sitta i en ring, hålla händer och sjunga Kumbaya för att det ska få kallas världsfred. Men det räcker att USA tar strypgrepp på Japan medan Tyskland sparkar på Frankrike som är för stöddiga för att be England om hjälp, Ryssland ser sin chans att roffa åt sig lite land som inte är fyrtio grader kallt och att Italien är med på något jävla vänster för att det ska kallas för världskrig.
Är inte det jävligt konstigt?
American McGee är tillbaka!
Mina förhoppningar är på topp!
En tanke om rektorer
Genom hela mitt liv har jag haft tre rektorer. Alla tre har haft dubbelnamn.
Jag anar ett samband.
Linus förklarar ordet "sport"
Idag tar jag med er på en resa i “Sportens” historia och etymologi.
Innan sport hette sport så var det huvudsakligen ett tidsfördriv för uttråkade greker, och hade egentligen inget officiellt namn. Men när sporten spred sig var man tvungna att införa ett allmängiltigt namn.
Sport innebar ett överbryggande av landsgränser, i en nationskär värld, där gränser i vanliga fall fortifierades. Sport döptes därför efter latinets “Portus”, som betyder hamn.
portus är även stammen i “Deportera”, och de två fungerade länge som antonymer. Deportera innebär att utvisa personer inom landets gränser som inte tillför särskilt mycket, medan att sporta innebär att hämta människor från andra länder, eftersom vita ärligt talat är ganska dåliga på fotboll.
Det omvända kom att gälla i latinamerikanska och sydeuropeiska länder, vilket man märker om man undersöker språk som spanska eller portugisiska. I dessa språk heter sport “deportes”, eftersom det för dem till stor del innebar att de spelare som inte är bra nog för att sporta inom landet deporterades till vita i-länder. Där kan nämligen till och med deras korpspelare finta av landslagsförsvaret.
Linus förklarar "Homosexualitet"
Det har kommit många frågor till mig gällande homosexualitet. Det råder en del förvirring, och folk frågar: ”Homosexualitet, vad är der?”
Jo, kära läsare, ”homosexualitet” uppkom 2004, och innebär helt enkelt att två män, eller för den delen två kvinnor, gör precis det som vi ”vanliga” gör, bara med varandra istället för någon av motsatta könet.
Från början uppkom homosexualitet som en reaktion på de svårigheter som ojämlikhet i samhället förde med sig. Homosexuella par skulle inte längre ha problem med vem som skulle stanna hemma med barnen, eftersom de båda skulle tjäna lika mycket.
Par skulle aldrig hamna i situationer där deras positioner i arbetslivet skulle innebära att en bestämde över den andra, eftersom männen helt enkelt skulle vara chefer på olika företag, och kvinnor skulle kunna samköra till sitt arbete inom vården eller äldreomsorgen. Det senare gjorde att homosexualitet även vann popularitet bland de nyuppsprungna miljömedvetna politiska grenarna.
Vad de tidiga pionjärerna för denna alternativlivsstil inte förutsåg var den enorma mediala uppmärksamhet fenomenet skulle dra till sig. Snart hade det blivit som en löpeld, och kändis efter kändis valde att följa den senaste trenden. Det hela kulminerade när kändisparet Gardell-Levengood bildades, och plötsligt gav homosexualitet en ”mainstream-stämpel”.
Idag har ”homo-hetsen” sakta tonat bort, och ersatts av nya modeflugor, såsom bisexualitet, damidrott och World of Warcraft.
Hurra, hurra... Ha den äran?
Flickvännen har jag skickat till Turkiet, så nu måste jag försöka fylla tiden mellan kvällens melodifestival och den nästa vecka.
Man får väl ”göra stan”, som det heter. Men det är svårt när man inte fyllt starköl.
Fan, man har ju knappt fyllt svagdricka.
Americas Least Wanted
Och kunde bli osynlig.
Det hade varit häftigt.
