The Garden of the March Hare

Helgen är slut nu, även om det inte gör någon större skillnad, såhär i lovtider.
På tal om tider så infördes i helgen vintertid, ett system som infördes 1879 eftersom man behövde extra tid till att ställa om alla klockor dagen efter (Ologiskt? Var?), vilket gett oss en extra timme att spendera precis hur vi känt för.

Själv sov jag. Inte i min säng dock, utan i en säng tillhörande en väldigt tilldragande ung dam. Henne har hela helgen tillbringats med, och livet har lekt. Kärleksfullt ögonskådane har avlöst allmänt smoochande i samma takt som snaskande av skräp har avlöst fysisk aktivitet av den mer horisontella sorten.

Som jag tidigare i bloggen nämt så är ju min kropp, tyvärr, uppbyggd av tantkött, andrahandsplåster och fotavskrap fasttejpat på en illa byggd stomme av tandpetare, och därför visade sig helgens ansträngningar (näringsmässiga snarare än fysiska) vara för mycket.

Efter en lång söndag fylld av halvtaskigt filmtittande (Pokémon the movie, någon?) och nedkastande av kakor, Mr Max, läsk och en middag bestående av chicken nugget, pommes frites och guacamole började den kemiska sörja som mitt innanmäte vid den tiden bestod av bubbla.
Kaskadaktig uppkastning for everyone, eller vad är det de säger?

Med huvudet i toaletten och min insida på utsidan var allt mindre än fantastiskt, men med en förstående flicka kan alla stormar ridas ut med ett högburet huvud (om inte annat, så för att undvika att matsäcken och tarmarna skulle ta samma väg som dess innehåll).

Precis som en alp-modell av ketchup jämnade det till sist ut sig, och efter en god natts sömn kunde livet fortsätta sin gilla gång. Ett vertikalt famntag, och en hel del kärleksbedyrande senare var man åter hemma, och önskar man kunde åka tillbaka.

Jaja, nästa helg blir det förhoppningsvis joker-utstyrsel och rusdrycker i goda vänners sällskap, och med gratis bussåkande kan Lund och flicka återbesökas både en och två gånger.
Nog ska även denna vecka överlevas.