The Garden of the March Hare

Saxat ur Metro:

Ahmad Waizy, 37, från Lindome fick inte köpa en reservdel till sin tryckkokare av ett tyskt företag – hans förnamn är terrorstämplat. Skandiabanken stoppade överföringen av de 28 euro som plastringen kostade.
– Då kom jag ihåg att jag läst om att Western Union hade en spärr på vissa namn och tänkte att det kanske berodde på det. Jag tog bort mitt förnamn från meddelandefältet och då gick det, säger han.
Han berättar att Skandiabanken bekräftade att de har en lista med spärrade namn. – Det var mitt förnamn som var boven.
Nu har han anmält händelsen till diskrimineringsombudsmannen (DO).
Lena Hök, informationsansvarig på Skandiabanken, förklarar att systemet larmar om ett ”terrorstämplat” namn finns i mottagarraden. Banken har gjort samma bakgrundskoll på Ahmad Waizy som på alla kunder och Ahmad kan skicka pengar till vem han vill så länge han inte skriver sitt förnamn i meddelanderaden.
– Vi är enligt lag tvungna att göra den här kollen. Det finns en EU-sanktionslista som består av namn som vi kör mot det finansiella systemet. Syftet är att försvåra finansiering av terrorism. – Självklart vill vi inte diskriminera någon. Det är bra om DO tittar på det här så att vi banker får så tydliga direktiv som möjligt.

Spontana tankar:

"Självklart vill vi inte diskriminera någon"
Om ni nu inte vill diskriminera någon är nog att flagga alla med namn med kopplingar till mellanöstern som potentiella terrorister fel väg att gå.

"Syftet är att försvåra finansiering av terrorism" / "Jag tog bort mitt förnamn från meddelandefältet och då gick det"
Kommentarer känns överflödiga. Tillåt mig bara att säga: bahahahahahahaha!

Jag tittar inte på OS.
Jag anser det vara mest trams att ett helt land ska stanna upp för att det råkar vara OS. Trams att hela Sveriges befolkning helt plötsligt får en extrem hemlandskärlek, och på något jävla vänster går och blir idrottsexperter.
Jag tycker det är fånigt att man väljer Peking som OS-plats, utan en tanke, väntar tre år och sedan börjar gnälla om att Kineserna inte är så jävla trevliga mot varandra, som om det var någon satans nyhet.
Jag tycker det är väldigt fånigt att Ara Abrahamians diskvalificeras från OS efter att han lugnt protesterade mot domaren, och inte tog emot bronset, som om det på något vis skulle ändra att han nyss bevisat sig vara tredje bäst i världen.
Fånigare än tycker jag "Årets Snackis" är; den sporten som helt plötsligt blir skitstor bara för att det råkar gå bra för en svensk. När människor som inte kan skilja en pilbåge från en skidstav helt plötsligt förra året skulle uttala sig och säga "ja jag har ju alltid gillat bågskytte och tycker det är på tiden att sporten uppmärksammas", så kan man inte annat än le sorgset.

Men fånigast av allt tycker jag Sveriges Olympiska Kommité är. De kör med någon slags "Nalle Puh-nazism", och styr och ställer hej vilt med våra kära idrottsmän. Nu senaste kastades svenska simmare ut av delegater, för att de drack öl. De hade tävlat färdigt, och gått över från simhallen till tennishallen för att titta på sina landsmän som spelade dubbel.
På vägen plockade de upp vars en öl, och satte sig sedan ned på läktaren. Fortfarande med landslagskläder på.

Och såklart var svenska moralpolisen där, för i landslagskläder råder det nolltolerans för alkohol. Muh?
Låtsas-journalisten Jennifer Wegerup (hon jobbar på Aftonbladet) skriver: "barnen fick se sina idoler dricka öl på atleternas läktare."

Jag menar whut the fuuck? De var inte apfulla och trashade saker, de tog en jävla öl. Och, vilka barn? Hur många svenska barn befinner sig i Peking (jag antar att kamrorna fokuserade på matchen, och inte på simmarna som skamlöst intoxikerade sig med Djävulens dryck på läktarna) för att se OS, seriöst?

Men vad vet jag. Det är inte som om jag faktiskt tittat på skiten.

Inbakat bland de grymtningar och högljudda könsord som utgör näst intill all kommunikation bland dagens ungdomar, råkade det för ett tag sedan smyga sig in en diskussion om hur olika generationer är påverkade (eller ärrade) av tidsperioden de växte upp.
Genomled man tonåren på 70-/80-talet har man troligen en väldigt groovy (världens bästa ord eller vad?) syn på nakenhet, och gjorde man det på 90-talet har man troligen dålig musiksmak, ful frisyr och ett vokabulär som innehåller ord som "Aiight" och "Duh".

Pratandes om detta kom vi snart in på vår periods men på oss. Vad nästa generation kommer skratta åt oss för. Efter en del funderande kom vi -- vem exakt som det gick upp ett ljus för minns jag inte -- fram till att det nog kommer ha något att göra med vår smått extrema fixering vid hur vi ska bevara planeten.
När vi blivit vuxna (kroppsligen i alla fall) och eventuellt (gud förbjude!) gått och producerat avkomma, kommer de då titta irriterat på oss, och be oss att inte "gå och få en härdsmälta, reaktorn" (The slang of tomorrow - Today!) när vi gnäller om återvinning, och sedan gå och dumpa några liter råolja på sälungar.

Och det för mig i rasande fart till det riktiga ämnet för dagens inlägg: "Rädda planeten" är fåneri.

Men vi måste ju rädda planeten!
Eeh.. Nej. Planeten behöver inte räddas, planeten är fullständigt okej. Planeten har inga större problem alls. Människorna kanske är körda, men det är en annan sak. Och om sanningen ska fram, så skiter människor fullständigt i planeten. Människor bryr sig inte om planeten. Vad de vill ha är en liten ren yta att bo på. En säker plats att ställa sin Volvo.

Och vad är det sen vi tror att vi ska rädda planeten från? Jo, oss! Vi är de skyldiga!
Vi är så naiva att vi tror att vi människor, inte bara är så stora och starka att vi kan rädda planeten, utan att vi dessutom kan förstöra den?
Jorden har varit här i 4.6 miljarder år. Människor i 200.000. Av dessa 200.000 har vi bara varit inblandade i industri i lite mindre än 200 år. 200 mot 4.5 miljarder. Och vi är tillräkligt jävla naiva att tro att vi på något sätt är ett hot mot planeten? Kom igen!
Tror ni verkligen någon, förutom människor, bryr sig om att det kommer plast i naturen? Visst, det tar ett jävla tag för det att försvinna, men titta på till exempel stenar: de försvinner inte heller i första taget. För vår kära planet är plast enbart ännu en del av naturen. Bara ännu en liten del av det hela. Jämför med snäckor: snäckskal är inte naturligt förekommande, de är skapade av snäckor. Borde vi tvinga dem och plocka upp efter sig, och kalla det miljöförstöring?
Planeten är helt utom fara.

Men medeltemperaturen höjs! Haven stiger! Världen går under!
Eeh... Nej. Jag ska inte gå in och börja debattera hurvida det faktiskt finns någon växthuseffekt, utan bara anta att det finns det. Men jorden är inte i fara.
Möjligtvis kommer både öknar och hav breda ut sig, göra stora områden obeboliga, och tvinga människor och djur att tränga ihop sig, vilket med stor sannolikhet kommer leda till krig och folkmord. Men once again, det är människornas problem.

En annan sak vi människor känner att vi måste in och peta i är utrotningshotade djur. Om en djurart dör ut är det en stor tragedi!
...Någonsin hört om Darwinismen? Sure, det är inte helt bra att vi människor går runt och har ihjäl hela djurarter, men att på något vi tro att vi kan rädda dem alla? Att försöka rädda djurarter är precis samma arroganta försök att kontrollera naturen som gav oss problem från början.
Över 90% av alla arter som någonsin funnits på jorden är (drum roll please!) utdöda! Och, hur stora och stygga vi än må tro oss vara, så dödade inte vi dem alla. Forskare (fråga mig inte vem, jag är inget uppslagsverk, och till skillnad från sådana så skiter jag fullständigt i källreferenser) har räknat ut att ca. 25 arter dör ut, varje dag, oavsett hur vi beter oss. Lämna naturen ifred!

Dessutom, för att vara ett försök att rädda allt levande, så är vi pretty god damn jävla selektiva. Söta små pandor, gulliga schimpansungar, powtinowtiga schmå sälbebisar. Men jag hörde ingen klaga när vi, medvetet, utrotade polioviruset. Ett liv, hur stort eller smått de än må vara, är väl ett liv?

Alla är så jävla besatta av sin egen betydelse. Alla måste rädda något. Vi har fortfarande inte lärt oss ta hand om oss själva, och än mindre andra, och nu ska vi rädda den jävla planeten också?
Herregud, människor.

Har någon här sett V för Vendetta?
Jag har, i alla fall, och såg den senast för att par dagar sedan, med lille Fia-Slem (kolla Fia, det är Spatler!). Det var en ganska trevlig kväll, med choklad, film och fånigt grimaserande.

Men trevliga kvällar är av litet intresse för er, mina läsare, och det var inte heller på detta jag tänkte fokusera min blogg.
Istället satt jag och tänkte på Storebror. Framtidsvisionen i V för Vendetta är väl i vissa avseenden ett worst case scenario, men smyg-konspirationsteoretiker som man är kunde man inte annat än fundera lite på hur långt vi faktiskt tagit oss på vägen mot detta.

Igårkväll klubbades FRA-lagen igenom, trotts högljudda protester runt om i landet. Lagen tillåter sveriges försvar att avlyssna dina telefonsamtal och läsa dina mejl, helt utan varken brottsmisstanke eller ansökan om tillstånd.
Visst, innan det klubbades igenom gjordes några mindre sistaminuten-ändringar, som gjorde marginellt svårare att kunna lyssna av, och många av motståndarna till förslaget, inom regeringen, såg detta som en seger, och röstade sedan glatt ja på förslaget. De hävdade att de nu blivit försäkrade om att förslaget inte skulle invadera den personliga integriteten.

"Inte invadera den personliga integriteten". Laghelvetet ger regeringen rätten att läsa våra mejl och lyssna på våra samtal bäst fan de vill. Hur i helvete ska detta inte invadera den personliga integriteten?
Är det inte sånt här man har folkomröstning till? Jag trodde detta var ett demokratiskt land. Jag menar, hade vi röstat om detta hade förslaget aldrig gått igenom. Någonsin.

När vi nu pratar om konspirationsteorier (They know your every moveO_o) och Storebrors ondska vill jag passa på att rekomendera en fantastisk onlinefilm, Zeitgeist. Zeitgeist må inledningsvis (ca 10 min eller så) vara väldigt seg, och efter det handla om religion (en del som faktiskt också den är väldigt intressant), men efter detta kommer vi till delen som är aktuell, och som är mycket, mycket intressant. That is all.

Man blir nästan mörkrädd.

Jag vet, jag vet, jag ska försöka hålla mig utanför politik av alla de slag (det inkluderar miljöpolitik) här på bloggen. Men inte idag. Inte just ikväll. För jag blev smått chockad idag.
Som debattämne på svenskan valde jag och en hög folk (orkar inte namnge alla... tre) kärnkraft, och blev faktiskt lite chockad över hur många som är emot det.
Varför är folk emot det? Jag gissar faktiskt okunnighet. Kanske lite ego att hävda att jag har rätt och alla som säger emot är okunniga, men till viss del är det faktiskt så.

Det första argumentet mot som kommer upp är, nästan alltid, risken för olyckor. Och det anser jag vara okunnighet.
Idag finns det 439 aktiva reaktorer, som står för 6.5% av världens energi och 15.7% av världens elektricitet. Människor hänvisar till olyckor, för de har inte hört om dessa kärnkraftverk, utan de har hört om olyckorna. Alla har väl hört om Chernobyl, den största och mest kända kärnkraftsolyckan i historien. Olyckan som inte bara strålade ihjäl 50 arbetare, gav nio barn dödlig cancer och ytterligare några tusen cancer i efterhand, utan även dödade kärnkraftens goda rykte, då det på något vis blev en måttstock för kärnkraft över huvud taget.
But i've got news for ya, people; Chernobyl inträffade för 22 år sedan, i Sovjetunionen och berodde på ett kritiskt fel i reaktorns konstruktion. Att på något vis jämföra detta med dagens kärnkraftverk är som att jämföra de första flygplanen (som inte ens lyfte) med dagens jumbojet.

Olyckan som räknas som den näst största, eller i alla fall är näst mest känd, är olyckan på Three Mile Island. Och här erkänner jag, det var inte ett land där säkerheten kom i andra hand, utan USA. Men åter igen, det var nästan 30 år sedan! Och när det gäller vem som blev skadade så visade det sig att man efter en undersökning inte ens kunde påvisa någon ökning i mängden cancer i området. Strålningen som kommer från solen ökar mängden cancer. Perspektiv.

Den tredje mest kända olyckan ska jag inte nämna mer om än att det var i Ryssland för över 50 år sedan, och explosionen var non-nuclear, alltså inte ens radioaktiv.

Vidare kommer vi till argument numero dos (illa stavad spanska is the shit!): Var ska vi göra av det fördömda avfallet? För jag, precis som alla andra, måste erkänna att radioktivt avfall som står och strålar i en väldans massa år (exakta nummer? baah! Detta funkar väl?) är mycket inte bra, alls. Men nu vet jag något de flesta av er troligen inte vet, nämligen att det finns småskaliga tester som funnit ett sätt att använda avfallet om, och om igen tills det inte längre är farligt radioaktivt, något som hade löst hela avfallsdebatten. Varför används det då inte? För att nej-sägare som ni inte ger pengar till några storskaliga tester, för att göra metoden ekonomiskt hållbar!

Men nog med motargument. Vad finns det för? Well, först och främst, så hade vårt utsläpp av växthusgaser kunna näst intill avstannas helt, och fossila bränslen skulle inte längre behövas. Ett bevis på detta är Frankrike, där kärnkraft står för 78% av landets energibehov, och som är ett av världens mest tätbefolkade länder, men som ändå har den renaste luften av alla industrialiserade länder, och dessutom den billigaste elektriciteten, i Europa.
Så, billigt, effektivt, rent... I'd say it's a keeper!

Och nu kommer "the killing blow": Ge mig ett alternativ!
Solkraft? Inte effektivt nog, antalet paneler skulle behöva vara fånigt stort.
Vindkraft? Samma här, inte tillräckligt effektivt. Dessutom håller vindkraftverken inte särskillt länge, och vad ska vi göra med en miljard rostande vindkraftverk över hela Sverige? Nej, det får förbli ett kompliment, inte ett alternativ.
Kolkraft då? bahahahahahahahahahaha!

Soo, to round things up; är du fortfarande emot ber jag att få citera min farfar:
Då kan du ju för helvete komma och trampa dynamo i min källare!


"Nook-yuh-lur". It's pronounced "nook-yuh-lur".

Människor är märkliga. Skrattretande. Titta bara på hela den här saken med Engla (inte för att jag någonsin skulle skratta åt mord, någonsin). Folk tänder ljus, skickar meningslösa kedjebrev om hur hemskt det är, och skvallertidningar fyller sida efter sida om det. Och det är så typiskt människor.

Varje dag dör jag vet inte hur många miljoner människor, varav en stor del är barn. Mord, sjukdomar, fattigdom och svält. Varje dag. Och få lyfter ens ett ögonbryn. Och visst, det kan jag köpa, ett samhälle där vi bryr oss om alla skulle aldrig fungera, It's a dogeatdog world, baserad på själviskhet. Så har det alltid varit, och så kommer det förbli.
Men det är inte det som stör mig. Det är hyckleriet. Det betyder inget så länge det är långt borta, men så fort det närmar sig oss, så fort det är i vårt eget land, så fort det blir uppmärksammat av media, med förstasidesuppslag och milslånga artiklar, då bryr sig alla. Tända ljus och ledsna ansikten for everybody.
Vi sörjer någon vi egentligen inte känner, eller bryr oss om. Tusentals minnesbilder på bdb, speciella "guud-vad-hemskt-jag-gråter-och-är-åh-så-ledsen-namn" på msn, und so weiter.
Men... kände du henne? "Eeh, nej...."

Vad är skillnaden mellan två personers värde? Varför skulle Englas liv betyda mer än en annan tioårig flickas, en flicka som just nu dör i aids i Afrika. Varför bryr vi oss inte lika mycket om henne?
Okej, jag ser den tydliga konflikten; inte får ni bry er om bara Engla, och om ni skulle bry er om alla skulle samhället kollapsa. Ska ni inte bry er om någon? Det får helt enkelt vara en avvägning; men att bry sig bara för sakens skull... I think not.

Kanske är det jag som är småktig, iskall, stenhård, ond, liten och illaluktande, eller så borde ni kanske tänka efter; Bryr ni er verkligen om stackars lilla Engla?




Cynisk? Jag?

I hopp om att bryta den tillfälliga (sen jag påbörjade bloggen) kommentartorkan tänkte jag blogga om något som kan komma att uppröra många av er. Jag har blivit mycket kritiserad för mina upprörande tankegångar, och jag hoppas jag kan få iaf lite respons här i bloggen.

Vi har väl alla lärt oss att det är fel att döma efter utseende. Det är ytligt, och fel, skriker feta moraltanter och höter hotfullt med ett fläskigt pekfinger.
Men varför är det fel?

Ta, till exempel, en tjej, en mycket attraktiv sådan, med ett IQ som ligger precis över nivån som gör att man kan knyta sina egna skor. Visst, man kan vara dum och snäll samtidigt, och det visar på ett fint inre, jadha, jadha, jadha, men anta då att hon, utöver denna enorma dumhet även tror att hela världen cirklar runt henne, och att det är hennes rätt att stampa på alla de "mindre värda" som omringar henne. summa: Snyggt yttre, inre som blivit halvt ihjälslaget med en ful-pinne.
Är det då rätt mot henne att dömma efter insidan? Då skulle ju ingen tycka om henne. Rätt åt henne, kan man ju tycka, men hon kan väl inte rå för sin personlighet mer än en ful (objektivt sett då) person kan rå för sitt yttre? Snarare tvärt om.

Nu skriker folk; det är väl klart att det är lättare att ändra insida än utsida.

Emo. Använt av alla, men förstått av få. Parodierat, hånat. Men varför? Alla vill väl vara "Alternativa"?
Well, eftersom jag anser mig ha lösningen på det mesta (någon gång måste jag posta min sjustegsguide till att lösa alla världens problem) så tror jag att jag vet.
Det finns för få "riktiga" emosar (någon gång måste jag även komma på lösningen på pluralböjning av detta ordet). Nästan alla av de svartklädda, smådeppiga tretton/fjortonåringarna med millimeterdjupa skärsår på ovansidan av handlederna är inte emosar, inte alternativa. Bara precis som alla andra. De blev inte "emo" för att vara annorlunda, utan för att inte riskera att plötsligt inte se ut som minst 25% av alla andra.

Så istället för en rad Riktiga emosar, som faktiskt bryr sig om musiken och stilen så får vi en rad emofjortisar och fjortisemosar som "statusskär" sig och spelar deppiga. Och (ja Edith, detta är min blogg så jag får faktiskt börja en mening med "och") vad är då skillnaden mellan emofjortisar och fjortisemosar?
Jo, en emofjortis är den mindre hemska av de två, och är faktiskt till viss del verkligen "alternativ", men med mycket hemska inslag av fjortis i sig, medan det i en fjortisemo till mycket liten (på gränsen till ingen) del är emo, och bara låtsas vara det på grund av statusen. Vilket är lite av en paradox, då de snart har tagit död på all den status "emo" en gång hade.
And now, for the question we've all been waiting for: Hur vet man vad som är vad? Jo, oftast är det mycket lätt: en "riktig" (enligt Linus-standard) emo går oftast inte runt och benämner sig som emo, utan skiter i uttrycket till stor del, medan det för de två sub-emo grupperna är mycket viktigt att allt och alla verkligen vet att de är emo.

Detta är förstås bara min tolkning av situationen, och om någon tycker att jag har fel så kommentera gärna, för då vill jag veta. Det kanske visar sig att jag är helt och hållet ute och cyklar, men då får jag ta de;-)
Over end out!

Nej, jag tänker inte ägna de närmsta 20 minuterna till att predika om hur religonen fördärvar vårt samhälle (även om religon aldrig är bra. ALDRIG!). Istället tänkte jag berätta lite om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat (nej stoffe, inte porr). Spel. Nu flyger väl era försoffade häckar upp ur fötöljen, på ett sätt som den inte gjort sedan någon skrek "choklad" senast, för att ni med så stor kraft som möjligt ska kunna häva chipspåsen ni hade i händerna mot den intet ont anande datorskärmen, samtidigt som ni med så mycket energi ni kan frambringa skriker saker som "ner med nörden", "den här skiten tänker jag inte läsa" och "Var ligger toaletten?".
Då ber jag er. Ta det lugnt. Lyssna på vad jag har att säga (det kan ta ett tag, så kryssa ner porren så länge, så att inte mamma ser). Först och främst vill jag försvara hela spelarsamhället. Spel är inte längre (som många tror) enbart något för nördar, som jag själv, Något som i synnerhet Nintendo nu visar med sitt (sin?) Wii, som faktiskt, till skillnad från dess konkurenter, inte har hardcore-gamern som målgrupp, utan istället siktar in sig på gemene man och låter personer som kanske aldrig ens tittat åt ett Tv-spel förr ha kul tillsammans med sina andra non-gamer vänner. För det är faktiskt hysteriskt kul stt spela Wii med vänner och familj (man ser ut som en komplett idiot när man står och viftar med Wiimoten och nuchukan för att utföra de många och ytterst märkliga uppgifterna i spel som Rayman Raving Rabbids) och att ha Tv-spel som kan avnjutas mellan vänner är absolut inget nytt. Nintendo har länge haft spel som Mario Party (som det finns ungefär 91286,3 nyversioner av) och även Sony har hängt med i denna växande tränden med spel som Guitarr hero och Buzz.

Men det var inte detta som jag skulle säga (även om jag nu sa det). Nej jag skulle faktiskt klaga idag, på något som verkligen "Grinds my Gears", nämligen trångsyntheten i bland gamers. Ni som kanske inte umgås så mycket bland de inre nördkretsarna som en annan hör heller inte av de enorma fejder som pågår där. Som ni säkert (eller kanske inte) vet finns det i den här generationen tre stationära konsoller och två bärbara och det stora konsollkriget rasar som värst mellan de tre spelgiganterna Nintendo, Sony och Microsoft. För att ni till fulla ska förstå vad jag pratar om tänkte jag ge er en liten inblick i hur det går just nu för de tre giganterna.

Sony. Vi får väll börja från botten. Sony som i förra generationen ledde överlägset med sin (sitt?) Ps2 som fram till idag är den konsoll som sålt mest (vad jag vet) och som har fått flest spel (enligt säkra källor), och som fortsätter att sälja nästa lika bra, om inte bättre, än denna generationens konsoller (ej medräknat Wii), ligger nu "sist". Hundratals högt uppsatta chefer rullar ihop sig i fosterställning i mörka  rum förtvivlat kramande sina portföljer och gråter som små flickor (eller små pojkar, jag är ingen sexist! Jag lovar!)  samtidigt som miljontals Sony fanboys skriker i förtvivlan över hela världen. Varför? PlayStation 3. Den självklare vinnaren av denna generationen. Trodde man. Men icke. Tack vare en överdriven självsäkerhet från Sonys sida, en rad missar från PR folket och en grov misstolkning av spelmarknaden av idag. Ingen (nästan i alla fall) vill lägga 6000 spänn bara för att få en konsoll med lite högre prestanda än konkurrenterna. Nej, om inte Sony har något väldigt, väldigt (väldigt) kraftfullt ess i rockärmen får de nog se sig slagna i den här generationen och ta nya tag i nästa.

Microsoft. Jag minns när Microsoft kom med sin Xbox. Gud vad den var hatad. Allt och alla deklarerade högt och tydligt hur de villa mörda den lilla boxen, för att sedan slå ihjäl den med sitt eget lik. Sen ändrades det. Jag vet inte exakt vad som var starten för denna ändring. Halo kan nog ta åt sig stora delar av äran. Men trotts att boxen i mot slutet av generationen inte längre var lika hatad gick den med förlust. stor sådan. Men som alla vet så använder sig alla Microsofts chefer hundradollar sedlar till att torka sig i sina fet häcker med, så pengarna var inget problem. 
Så fort nästa generation började förklarades konsollen död och Xbox 360 skapades. Och med ett brett starfällt av kvalitativa spel (med grafik som fick diverse kroppsvätskor att flöda på aktiontokiga gamers över hela världen) gick det spikrakt uppåt för den stilrent vita helvarvsboxen (360, höhö) och med både Halo 3 och GTA 4 på väg ser det inte ut att förändras.

Nintendo. Den sedan länge kände speljätten från orienten är tillbaka. Visst, de var aldrig riktigt borta, men nu har de i alla fall tillbaka på toppen. Och hela spelvärlden står och gapar. Wii säljer just nu fånigt mycke mer än både Xbox360 och Ps3, något som inte ens den mest allvetande spelorakel kunde förutspå. Wii blev på förhand kallat "En Gamecube ihopahållen med isoleringstejp". Och visst, Wii är inte mycket mer än en lätt modifierad version av Gamecube, och inte en i närheten av så revolutionerande som alla verkar tro (om en Wii-fanboy läsar detta r jag död). Men Nintendo har gjort allt rätt. Med frächa (om än inte så många) spel och bra PR har de klättrat upp på toppen. Snopet va?

Så, nu har ni lite basic kunskaper om vad som händer i spelvärlden. Nu till min poäng. Gamers är fånigt trångsynta. Det är inte fysiskt möjligt att gilla två konsoller, nej gillar man Xbox hatar man automatiskt alla andra. Och när det gäller spel är det så man blir helt mörkrädd. Jag var inne och läste recensionen på ett spel som jag alltid älskat och som fick en välförtjänt 10/10. Sen kollade kollade jag kommentarerna och nu var det dags att höja ett ögonbryn. Där var såklart de obligatoriska "ÅÅh guud vad bra detta spelet äär assååå!" men en bit ner... "Jävlla sämmsta spelet sen någonsin allltsåå!!! fan 0/10!!! jävla bögar, ni har fan helt fel!!" Och så var kriget igång. Det är helt omöjligt att fatta att folk har olika åsikter! det finns alltså folk som går in på recensioner på spel de inte gillar, bara för att pracka ner på spelet och hamna i ett gräl. Man blir bara trött!

Kanske onödigt att ha en så inledning till en så kort poäng, men jag vara bara tvungen att skryta med mina kunskaper inom ämnet.

England snart mina vänner!

så, för att avsluta: Fock Off Und Die!